Fortsätt till huvudinnehåll

Vandring längs Fishermen's Trail i Portugal

 En mulen dag i oktober frågade jag min kompis Christel om hon har lust att hänga med på en vandringsresa nånstans söderut där det är lite ljusare än här just nu. Hon var inte sen att haka på och gav förslag på rutten Fishermen's trail i Portugal. Jag behövde inte se många bilder innan jag var övertygad om Portugal som destination och några dagar senare bokade vi resan. Fishermen's trail är en ca 76 km lång vandringsled längs Portugals västkust som är en del av den över 400 km långa leden Rota Vicentina. Det finns också en led som går mer inåt landet som kallas för The Historical Way. Fishermen's trail går längs stigar som skapats av ortsborna när de tagit sig ut till sina fiskeställen längs med kusten och den ligger inom det skyddade området  The Southwest Alentejo and Vicentine Coast natural park. 

Första lördagen i november satte vi oss på tåget till Helsingfors och därifrån flög vi sen till Lissabon. Vi sov en natt i Lissabon och på söndag morgon tog vi bussen (Rede Expressos) ut till Porto Covo där Fishermen's trail startar. Första etappen går från Porto Covo till Vila Nova de Milfontes, en sträcka på 20 km. 20 km är redan i sig en värdig dagsetapp och därtill gick första dagens vandring mest i sand vilket gjorde sträckan rätt fysiskt krävande. Men vilka vyer! Under denna första dag gick vi hela tiden nära havet, endera nere på någon av de många stränderna eller så högt uppe längs de vackra klipporna. Sen eftermiddag vandrade vi in i den lilla byn Vila Nova de Milfontes och vi hade bokat boende i förväg på Casa da Eira Boutique houses. Detta visade sig bli det bästa boendet på hela resan, enormt hjälpsam och vänlig personal, snyggt och städat boende och underbar frukost! Rekommenderas varmt. 


Starten på vandringen. Foto: Christel Munsin 

Fishermen's trail är märkt med grönt och blått. 



En av många stränder under den första dagens vandring. 


Sand, sand, sand och mera sand.


Den här växten fanns det massor av på stränderna, men har inte hittat något namn på den. Upplys mig den som vet. 

Ser ut som ruska när den färgar hela marken röd. 


Fisk och skaldjur direkt från havet. Detta är en traditionell portugisisk maträtt Arroz de Marisco. Foto: Christel Munsin 


Underbar frukostupplevelse på Casa da Eira. Foto: Christel Munsin 


Dag två startade vi med en båtfärd över Rio Mira vilket sparade oss 4 km vandring på mestadels asfaltväg. Båten går varje halvtimme med start från klockan 9 eller så fort den är full och den avgår från bryggan nedanför slottet. Båtfärden kostade 5 € och tog ca 5 minuter. Vandringsetappen denna dag blev 12 km och som omväxling till stränderna tog leden oss emellanåt längs smala djungellika stigar bort från kusten så vi fick se lite jordbrukslandskap innan vi så småningom anlände till Almograve. I Almograve bodde vi på AL Casa das Andorinhas som är ett privat sommarhus som hyrs ut under den tid av året som ingen bor där. Där finns bara två sovrum och vi var de enda gästerna så vi fick ha hela huset för oss själva. 

Den lilla båten som tog oss över Rio Mira.






Ett stenkast från kustlinjen finns stora jordbruk. 


Stigarna hade både väggar och tak emellanåt. 


Några andra vandrare såg vi varje dag, men någon trängsel var det inte. 


Här hade vi vikit av leden ett tag för att luncha nere på stranden. Det blev en lite mer utmanande väg upp tillbaka till leden igen. 


Almograve i sikte. 


Den tredje dagen blev igen en längre etapp med sina 22 km. De första 10 km gick vi mer eller mindre i sand med några små avstickare från kusten där vi vandrade i en härlig och svalkande skog med inslag av både tall och korkek. Därefter följde en lång grusväg som kantades av grönsvarta, klibbiga buskar och landskapet ändrade igen karaktär och blev lite mera ökenlikt med kaktusar som små prydnader i dikesrenen. Känslan var lite som en westernfilm. Med trötta fötter avslutade vi vandringsdagen i Zambujeira do Mar och checkade in på Hostel Nature som var ett litet och trevligt vandrarhem med både dubbelrum och sovsal. Även denna kväll blev det fisk och skaldjur till middag på en av (de få öppna) restaurangerna i byn och vi fick sällskap av fyra andra vandrare vilket blev en fin avslutning på dagen. 




Skönt med lite svalka i tallskogen. Foto: Christel Munsin 








Små fiskehamnar fanns det i närheten av varje liten by. 


Solen går ner i Zambujeira do Mar. 

Den fjärde och sista vandringsdagen var ca 18 km lång och gick från Zambujeira do Mar till Odeceixe. Ända hit var leden rätt platt, men under den fjärde etappen blev det lite mera kuperat vilket vi tyckte var en trevlig omväxling. Den här dagen såg vi också några storkbon ute på de vindpinade klipporna. Jag förstår fortfarande inte varför de väljer att bygga sina bon där. De ser så oskyddade och sköra ut på toppen av en klippa med lodräta stup rakt ner i Atlanten, men här längs Portugals västkust finns några ställen där storkarna häckar just på klippor. Dagsetappen bjöd igen på fantastiska vyer över Atlanten så när som på de sista 4 km in till Odeceixe. Byn ligger en bra bit från kusten så de sista kilometrarna in går längs med floden Beja Faro på en asfalterad väg vilket var lite tråkigt. När man till sist korsar floden över bron har man nått Odeceixe och här tog alltså vandringen slut för vår del. Den sista natten bodde vi på Sol Mar som var ett nyrenoverat litet hotell med en mycket trevlig värdinna. Från Odeceixe tog vi bussen tillbaka till Lissabon följande morgon. 

Lite mer upp och ner den sista vandringsdagen. 




Här var stigen överväxt med bambu. 






I mål i Odeceixe. 

Jag har varit i i Portugal förut och närmare bestämt i Algarve, men jag har aldrig haft någon längtan tillbaka dit. Kanske det beror på att den resan var en studentresa för evigheter sedan, men den lämnade inga bestående intryck på mig förutom just den klippiga kusten vi såg när vi var ute på en båttur. Jag hade således inga skyhöga förväntningar på denna vandring, men Fishermen's trail överträffade mina förväntningar. Den vilda klippiga kusten med Atlantvågorna skummande nedanför, de långsmala folktomma stränderna i kombination med de genuina små byarna omgivna av jordbrukslandskap gjorde detta till en vandring värd att vandras. Här balanseras vild och vacker natur med kultur och historia. Att uppleva ett land genom vandring ger en tid att erfara små detaljer som annars kanske skulle gå en förbi och att vandra ger tid till reflektion. Mitt favoritsätt att resa. 💚

Camilla

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tävling - Vinn en Petzl pannlampa!

Det är höst och lite ruggigt väder så vi tänkte pigga upp vardagen med en liten tävling. Alla ni som följer vår blogg och säkert många andra också känner till att vi har vandrat ganska många vandringsleder i år. Med alla dessa vandringsleder följer också en hel del kilometrar. Tävlingen går ut på att gissa hur många kilometrar vi har vandrat i år. Vår vandring Fjällräven Classic räknas också med. Den som kommer närmast det rätta svaret utses till vinnare. Tävlingen pågår till fredag 15.11. För att delta i tävlingen, kommentera på bloggen  (Ej på facebook). Lycka till! Tävlingen gäller endast i Finland. Rätt svar eller den som kommer närmast det rätta svaret vinner en pannlampa från Petzl värde 34,95€ Petzl Tikka 2 pannlampa En bonusvinst lottas också ut bland alla som deltar i tävlingen. :) Termosmugg 0,45L /Jesper och Camilla Dela gärna detta inlägg på Facebook! :)                     ↓

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

Helgvandring i Rokua nationalpark

I helgen besökte vi igen en gång Rokua nationalpark, denna gång tillsammans med ett gäng arbiskursister från Nykarleby Arbis. Vi var ett gäng på sammanlagt 11 personer samt en hund som startade från Jakobstad på lördagmorgon. Efter kaffepaus i Ylivieska kom vi fram några timmar senare till Rokua Health and Spa varifrån vandringen skulle börja. Terrängen i Rokua är väldigt lättvandrad på så vis att stigarna är väl preparerade och det finns nästan inga rötter och stenar över huvudtaget. Dock är det ganska kuperad terräng så det går mycket upp och ner och ställvis kan det vara lite sandigt. Helhetsintrycket är ändå lätt vandring. Lättvandrade stigar.  Omplåstring.  Hela gänget utom kameramannen Jesper.  Rokua nationalpark är främst känt för sitt unika högplatåområde med sandåsar, lavmoar och Finlands största dödisgrop. Parken bildades 1956 för att skydda dessa ås- och dynformationer som är en följd av landhöjningen efter istiden. Området är landets viktigaste skyddsområde