Fortsätt till huvudinnehåll

Klippklättring i Stugun

Förra veckan befann vi oss i Stugun i Sverige på klippklättringskurs med Vigu. Både Jesper och jag har haft ett måttligt intresse för klättring och brukar klättra 1-2 ggr per år, men tills nu har vi endast klättrat inomhus. Det här med klippklättring visade sig dock vara en helt annan sak.


Prusiken, lite väl lös här men huvudsak att man testar så att den låser vid fall. 

Camilla och Roy firar ner sig.

Lone och vår ena instruktör Eva.
Efter att alla hade fått sig tilldelad utrustning gick vi upp en bit för berget och det första vi fick lära oss var hur vi skulle fira ner oss själva för en bergsvägg. Det var helt nytt för mig och det pirrade nog lite i magen den första gången, men det kändes tryggt och bra och jag tror de flesta rätt snabbt blev bekväma i nedfirningen. Vi hann också klättra lite under den första dagen och det var så roligt! Visst är det roligt att klättra inomhus, men det går ändå inte att jämföra med klippklättring. När man klättrar på en klippa finns det inga färdiga grepp som du ska använda utan du får själv försöka hitta greppen och de kan se väldigt olika ut. En stor skillnad i klättringen för oss var också användningen av klätterskor. Vi hade aldrig klättrat med klätterskor innan och jag kan bara konstatera att ska jag nånsin klättra igen så måste jag ha egna klättringsskor, så stor skillnad var det.

Andra kursdagen fick vi lära oss att göra toppankare. En hel del ny utrustning presenterades, bl.a. kilar, kamsäkringar och slingor. Det blev genast lite mer spännande att fira ner sig från ett toppankare man själv gjort, våra kursledare kontrollerade givetvis våra ankare innan vi fick klartecken att fira ner oss, men det var fortfarande aningen nervöst.

Tältplatserna

Jesper säkrar Camilla på topprep. 

Jesper klättrar en av dom svåraste linjer vi klättrade under kursen. 6+

Lite matkärl här och där!

Under lördagen hade vi sämre tur med vädret, det hade regnat under natten och fortsatte att regna under morgonen. Att klättra på våta klippor är ingen höjdare, det är både halkigt och stökigt så vi fick skjuta upp klättringen till söndagen och hade annat program istället. Vi lärde oss att klättra upp på rep och sen fick vi äntligen bekanta oss med stora berget. Efter lunchen gick vi uppför det ca 100 m höga berget och firade oss ner i två etapper. Först halvvägs, sen böt vi till ett annat rep och firade den sista biten ner till marken. Det var nog det mest spännande vi gjorde under hela kursen tror jag. Jag tycker av nån anledning att det är mycket värre att åka ner än att klättra upp och det var på skakiga ben jag gav mig utför kanten av stora berget, men ner kom jag även om min prusik var så spänd att jag fick mjölksyra i armen.

Vi fick under sista kursdagen också klättra uppför stora berget i replag. Alla replag hade en kursledare som försteman som klättrade först och placerade ut säkringar under vägen. Efter ca en replängd gjorde förstemannen en standplats och därifrån säkrade han andremannen upp till första standplatsen. Så upprepas proceduren tills man är uppe på toppen. Det kändes som riktig klättring, det var superroligt. Alla elementen fanns där, äventyret, spänningen, naturen, utsikten, ja allt man kan tänka sig. Ifall jag inte var helt hooked på klättring innan så blev jag det efter att ha klättrat uppför stora berget.

Njuter av utsikten!


Här firar vi oss ner från stora väggen som är ca 100 meter hög. 


Beskriver lite av hur (höjd)rädd Jesper var när han hade firat ner sig för stora väggen. 

Tjurres fina hund Zip!

Camilla och Mikael ska klättra stora väggen med Danni. Planerar rutt.

Danni säkrar och Mikael och Camilla klättrar.

Vi hade en toppenfin kurs i Stugun och för alla klättringsfantaster kan jag varmt rekommendera Stugun. Där finns många olika leder i varierande svårighetsgrad och för en symbolisk summa får man även tälta på klätterklubbens område med vindskydd, eldplats och utedass. Nu väntar vi ivrigt på att få hem vår egen klättringsutrustning så vi kan börja klättra även på hemmaplan!

PS. Tycker du att vår utbildning med Vigu låter spännande, sök in före den 20.6 - https://www.axxell.fi/vildmarksguide

Camilla och Jesper
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma
2 kommentarer
Läs mer

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi
En kommentar
Läs mer

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"
Skicka en kommentar
Läs mer