Fortsätt till huvudinnehåll

På vandring i Sarek nationalpark - del 2

Dagen före midsommarafton vaknade vi till en så gott som molnfri himmel och det var äntligen dags för vår efterlängtade topptur. Vi var en grupp på tio personer som beslöt oss för att ta oss an toppen Vuojnestjåhkkå som mäter hela 1952 m.ö.h. medan en mindre grupp gick upp till den mer krävande toppen Spijkka. Vuojnestjåhkkå är en passande topp att börja med, den är aldrig jättebrant utan går ganska jämnt uppför hela tiden och det är heller inga smala kammar man behöver balansera på. Vi behövde inte gå länge förrän vi började få fin utsikt över dalen vi hade basläger i och så småningom också över sjön Bierikjávre med sitt turkosa vatten och det mäktiga Ähparmassivet i bakgrunden. Jag var förvånad över hur varmt det var där uppe, jag hade förväntat mig hård och kall vind, men emellanåt var det så varmt att man kunde gå i kortärmat. Vi lunchade en bit från toppen, då hade vi redan gått ca fem timmar och sen spurtade (åtminstone jag) den sista biten upp till toppen. Det kändes som att vara på världens tak, vita bergstoppar så långt ögat kunde nå, obeskrivligt vackert!




Paus på väg upp till toppen.


Färden ner hade jag inga som helst förväntningar på, men den visade sig bli en annan rolig historia. Eftersom det fanns mycket snö kvar kunde vi rutscha ner på rumpan ganska långa sträckor. Vi hade barnsligt roligt, enda nackdelen var att vi fick lite våta byxor. Lär ha varit rekord i Vigusammanhang med tio personer i rutschkanetåget. Några timmar senare var vi nere i baslägret igen och på kvällen bjöd våra ledare Henrik och Virve på fjällfest med ljuvligt god marängsviss. När man har varit utanför civilisationen ett tag och inte haft möjlighet att välja och vraka bland matvaror blir varje måltid uppskattad på ett helt annat vis än hemma. Att sen bli bjuden på något man inte förväntat sig sätter ännu en extra guldkant på tillvaron. Det här var en perfekt avslutning på en perfekt dag i fjällvärlden.

Toppen i sikte!

Glada miner på toppen.

Vem kunde tro att färden neför berget skulle bli så rolig?!

Bierikjávre syns där nere.


Det blev ännu en baslägerdag på samma plats, men det låg lite moln över topparna så det var ingen perfekt topptursdag. Mina ben kändes lite sega så Jesper och jag nöjde oss med att ströva omkring i dalen och utforska omgivningarna där. Hela midsommarhelgen hade vi soligt och varmt väder sen och alla i gruppen blev mer eller mindre solbrända med fina ränder här och där. På midsommardagen gick vi officiellt ut ur Sarek i och med att vi korsade den stora älven Guhkesvákkjåhkå. Igen blev terrängen lite stenigare och det blev mycket upp och ner. Annandag midsommar blev vår sista hela vandringsdag och vi började sakta men säkert gå neråt. Vi övernattade i närheten av ett sameviste vid sjön Pietsaure och det blev vår sista kväll i fjällen.

Skön morgonstund. 

Vrakdelar från ett flygplan.



Midsommarstång i fjällversion.

På väg ut ur Sarek.

Lunchpaus i solskenet.

På måndagen hade vi bara några få km kvar till Saltoluokta fjällstation och de avverkade vi i rasande fart. Som alltid när man återvänder till civilisationen efter en tid ute i skog och mark kommer den härliga känslan av att verkligen uppskatta annars självklara saker som rinnande vatten, att sätta sig till bords och äta, få låsa om sig på en toalett och så även denna gång. Vilken härlig känsla att få tvätta håret under rinnande vatten efter tvivelaktiga försök att skölja av det i en iskall jokk. Jag tror jag vågar påstå att vi alla njöt av livets bekvämligheter igen även om vi haft en härlig tid i fjällen



Tack till vår tält- och matlagskompis Heidi som stod ut med oss under hela vandringen. :)

Sista kvällen i fjällen.

Sarek levererade på alla sätt och vis. Vi har upplevt det obarmhärtiga Sarek med regn, snö och slask. Vi har upplevt det ödsliga Sarek där ingen hjälp finns att fås. Vi har även upplevt det oändligt vackra Sarek med sina mäktiga bergstoppar och vi har upplevt det fridfulla Sarek med sin rogivande natur. Tack för denna gång Sarek, på återseende!

Tack till Heidi och Lone för bilderna.

Camilla och Jesper

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

Gott och blandat från 365

Fick en glad överraskning på posten idag, gratistidningen 365 från Partioaitta. Den utkommer endast två gånger per år, men så är den ju då faktiskt gratis, vilket inte är särskilt vanligt i dagens samhälle. Fanns en hel del intressant och nytt som jag tänkte dela med mig av här. Man kan prenumerera på 365 här! Finlands naturcentrum  Haltia  som finns beläget i Nuuksio öppnar sina dörrar den 31:a maj 2013. Haltia samlar hela Finlands natur under ett och samma tak. I huvudutställningen kan du bekanta dig med allt som våra 37 nationalparker har att bjuda på och i det gröna bandet presenteras huvudstadsregionens naturupplevelser. Kommer också att finnas specialutställningar, olika evenemang och en naturbutik där. Det låter spännande, hoppas kunna pricka in ett besök där under sommaren. National Geographic utser varje år "the adventurer of the year". Detta år förärades Felix Baumgarten med denna fina titel för sitt otroliga fallskärmshopp från 39045 meters höjd. Med dett

Minisemester bland Ytterös sanddyner och Someros (mörka) skogar

Redan i våras nån gång bestämde sig min goda vän Christel och jag för att vi skulle delta i Somero nightrogaining som avgjordes 28-29.7. Vi beslöt oss också för att ta en liten minisemester och se nånting annat på samma gång som vi ändå körde ner. På torsdag eftermiddag började vår lilla roadtrip och på kvällen anlände vi till Ytterös campingplats i närheten av Björneborg. Ytterö, kanske mera känt som Yyteri, är en lång sandstrand på hela 6 km med stora sanddyner och öppet hav så långt ögat kan nå. Det blev ingen lång visit på Ytterö, men vi hann med en kvällsstund på stranden innan det blev dags att gå och lägga sig. Ytterö är en riktig pärla och jag önskar vi haft mera tid att utforska områdena omkring där det finns flera naturstigar och många fågeltorn. Man kan även göra utfärder till bla fyrön Kallo eller till någon av Reposaaris intressanta stränder. Igen en gång kan jag konstatera att det finns massor att se i det egna hemlandet också. Ytterös sanddyner. Vacker kväll p