Fortsätt till huvudinnehåll

På tur bland De 7 søstre

Imorgon startar kajakkursen i Norge som vi ska delta i via vår vildmarksguideutbildning. Vi passade dock på att ta några dagar semester före kursstarten och åkte iväg redan på söndagkväll. När vi anlände till Norge, närmare bestämt Mo I Rana i måndags på eftermiddagen regnade det och ännu på tisdagmorgon vaknade vi till regnet som smattrade på biltaket på campingen i Yttervik. Det hade lovats bättre väder under dagen så vi åt vår frukost och startade sedan bilen och körde mot De 7 Søstre. Det tog inte lång stund innan regnet upphörde och solen visade sig och så förblev det sedan hela dagen.

Vi valde att göra Dronningruten som går upp till de två högsta topparna av de sju systrarna. Turen skulle bli lite över 15 km lång och ca 1200 höjdmeter. Strax före klockan 11 startade vi från parkeringen vid Kraftverksstationen. Början gick bra med lätt stigning uppåt, men ju högre vi kom desto brantare och svårare stigning blev det. På vissa ställen blev det rent av klättring för att ta sig vidare uppåt och på en del ställen fanns det rep att dra sig upp för när stigningen var brant. Vi hade tänkt gå ända upp till toppen för att äta lunch där, men när klockan var över halv ett och det ännu var en bit till toppen beslöt vi oss för att äta lunch innan vi gick vidare.


I början av turen var det flackt och lättvandrat. 

Ju högre upp vi kom desto brantare och svårare blev det. 




Med lunch i magen kändes det igen lättare att ta sig an höjdmetrarna och plötsligt var vi uppe på toppen av Botnkrona 1072 m.ö.h. 1000 höjdmeter avklarade och vi belönades med en helt vidunderlig utsikt, berg, fjordar och hav i alla väderstreck. Helt otroligt vackert och vilken tur vi hade som fick klart väder och verkligen kunde njuta av utsikten. Så småningom gick vi neråt igen och fortsatte sen mot nästa topp. Det var en besvärlig nerstigning med massvis med stenar och det gällde att se var man satte ner fötterna för ett snedsteg kunde resultera i ett ödesdigert fall utför berget. Vägen till nästa topp kändes inte alltför lång och snart kunde vi börja klättringen uppför nästa topp Grytfoten 1019 m.ö.h. Vandringen upp till Grytfoten var betydligt flackare och jämnare. Även här uppe belönades vi med en fantastisk utsikt och vi firade våra toppbestigningar med varsin Snickers innan vi påbörjade den långa nerstigningen.

Botnkrona sett från Grytfoten. 

På toppen av Botnkrona!


På toppen av Grytfoten.

Topprösen uppe på Botnkrona.


På väg till Grytfoten passerade vi ett snöfält.

Jag förstår väl att största delen av alla klättringsolyckor sker under nerstigningen. Då är man trött och sliten och börjar slappna av för att man nått toppen, men det är minst lika krävande att ta sig ner säkert igen. Första timmen gick helt okej, men under den andra timmen började benen stumna och det var ett helt projekt att ta sig nerför en lite brantare klippa. Vi var rejält trötta när vi kom ner två och en halv timme senare, men ändå tillräckligt pigga för att hitta lite kantareller som fanns längs stigen. J

Jesper svalkar sig lite på vägen ner. 

Panoramavy från toppen.



Nu har vi då bestigit två av de sju systrarnas toppar och det var en ordentlig fysisk utmaning. Turen var listad som en svart tur och det bör den nog vara för det var ingen ”walk in the park” precis, men det var också en mycket fin tur. Tjusningen med att vandra uppför ett berg ligger ju inte endast i att få njuta av en fin utsikt, det är ju lika mycket för den fysiska ansträngningen som jag vill göra det. Att svettas, flåsa och känna vädrets makter där uppe är en del av hela äventyret. Det var i alla fall två väldigt trötta vandrare som lade sig att sova bak i bilen igår kväll och som grädde på moset fick vi somna till utsikten av Breitinden som är den sjunde och sista toppen i De 7 Søstre. 

Camilla

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"