Fortsätt till huvudinnehåll

Via ferrataklättring i de franska Alperna

Vårt äventyr i Frankrike fortsatte efter vandringsdagarna som jag berättade om i tidigare inlägg med via ferrataklättring. Så här förklarar Wikipedia via ferrata:
Via ferrata (italienska - ungefär "järnväg") är en klätter/vandringsled i brant terräng vars framkomlighet underlättats genom dragning av vajer och, eventuellt, placering av konstgjorda steg och grepp. Ibland kan stegar förekomma. Tyskans uttryck "Klettersteig" betyder samma sak och är ungefär lika vanligt förekommande. Via ferrata är egentligen artskilt från både klättring och vandring och kan kanske närmast beskrivas som ett mellansteg mellan dessa bägge aktiviteter. Via ferratavandring/-klättring är i dag en mycket populär friluftsaktivitet i framför allt alpländerna.
Det handlar alltså om ett mellanting mellan vandring och klättring i väldigt brant terräng. Den utrustning som behövs är en klättersele, hjälm och ett via ferratakit bestående av två slingor, två karbiner och en slags repbroms. Kitet fästs i klätterselen och karbinerna kopplas sedan fast i vajern på berget så att du är säkrad ifall du skulle ta ett fall. Anledningen till att där finns två slingor och två karbiner är när du ska ta dig förbi säkringspunkterna där vajern är fäst i berget så måste du koppla lös på ena sidan om säkringspunkten och fast på den andra sidan. Med två slingor och två karbiner är du alltid säkrad i en slinga även när du kopplar om, så länge du kopplar om en karbin åt gången. 

Så här ser via ferratautrustningen ut. Jesper håller som bäst på att koppla om den andra karbinen till rätt sida om säkringspunkten för att kunna fortsätta uppåt. 

Den första via ferratan vi klättrade var en rätt så lång led. Först gick vi ca 45 minuter upp till var via ferratan började. Där klädde vi på oss utrustningen och sen började vi klättra. Vi hade då nästan 600 höjdmeter att klättra upp till toppen som låg på 2611 m.ö.h. Det var såå roligt, helt i min smak! Det var spännande, utmanande, fantastiska vyer och så himla skojigt. Jag njöt av varje litet ögonblick och ville aldrig att det skulle ta slut. När vi nått toppen gick det sen en vandringsled ner tillbaka till parkeringen så vi behövde inte klättra ner. Det hade jag inte uppskattat för jag tycker alltid att det är så mycket svårare att klättra neråt.

Info om via ferratan. 

Till den högsta toppen på bilden klättrade vi. 

Jesper på väg uppför ett av de brantare avsnitten. 

Vi hamnade att klättra neråt på några få ställen.

Vår guide Rasse på väg till grottöppningen som syns nere i bilden.

Här var jag på väg ut ur grottan, lite trång passage. 

Lätt att dra på smilbanden när man får hålla på med såna här roliga grejer :)


Jag själv och Jesper i bild. Tack Åsa för bilden.
Foto: Åsa Stam

Denna filur behövde ingen utrustning, han tog det lugnt i solen och kollade lite slött på oss nybörjare. 

På toppen av L'aiguillette du Lauzet 2611 m.ö.h.


Här vandrade vi ner på andra sidan av berget. Inte alls lika skoj som att klättra upp, men inget fel på utsikten. 

Under vår sista dag i La Grave fick vi också klättra en via ferrata. Den var betydligt kortare och betydligt brantare och även ännu lite roligare än den första. Den var enligt klassificeringen också svårare än den första. Vi hamnade och använda mer fysisk styrka än dagen innan eftersom den innehöll mer klättring rakt upp på de branta bergsväggarna. Det var en superfin avslutning på vår vistelse i La Grave och det var med gott humör vi vandrade neråt igen efter klättringen. Som grädde på moset råkade bergsstugan som låg nära toppen av via ferratan att vara öppen så vi kunde fira med kaffe och Coca-cola i solskenet. Här tog vår sommarfjällspecialisering slut som var en jätterolig specialisering. Det kom kanske inte några revolutionerande nya lärdomar, men det har ändå varit givande och intressant att få uppleva nya platser och nya sätt att vandra på. Tack alla inblandade, it was great fun!

Den andra via ferratan var mycket mer fysiskt ansträngande och här klättrade vi mest på konstgjorda steg som är fäst i berget. 


Vattenfallet gav oss lite svalkande stänk mellan varven. 

Här slutade via ferratan, medan vattenfallet fortsatte en bra bit ännu. 

Den trevliga stugvärden försåg oss med kaffe och cokis. 

Stigen ner till parkeringen blev det sista vi vandrade i La Grave. 

Vi reste sen vidare till England och närmare bestämt Cornwall för att paddla lite och givetvis kommer det inlägg därifrån också inom kort.

Trevlig helg så länge!

Camilla

Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma
2 kommentarer
Läs mer

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi
En kommentar
Läs mer

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"
Skicka en kommentar
Läs mer