Fortsätt till huvudinnehåll

Fjällvandring i Kevo naturreservat

Eftersom våra fjällvandringar till stor del blivit inhiberade denna sommar så började fjällabstinensen göra sig påmind i mitten av sommaren. Efter en titt i kalendern hittade vi en lucka i månadsskiftet augusti-september där vi kunde åka norrut för att göra en egen fjällvandring bara vi två (och Vilja förståss), vilket vi inte gjort på många år. Vi hade några olika alternativ, men valet föll till slut på Kevo naturreservat som ligger nästan så långt norrut du kommer i Finland innan Norge tar vid. 

Tisdag 25 augusti startade vi resan norrut. Vi valde att dela upp körandet på två dagar för att Vilja inte skulle behöva åka bil så länge i ett sträck. Vi stannade för natten lite norr om Sodankylä och hittade en trevlig liten naturstig där vi gick på kvällspromenad. Första natten sov vi i bilen vid en liten sjö. På onsdag vid lunchtid var vi framme vid Sulaoja därifrån vandringen startade. Vi åt lunch vid bilen innan vi drog på oss de fullastade ryggsäckarna och drog iväg ut på leden. Vi möttes av några glada vandrare som avslutade sina vandring och highfivade när de kom i "mål". Det fick mig att längta efter den där känslan när man nöjd avslutar sin tur vilket jag saknat efter flera av våra turer som blivit avbrutna av olika orsaker den senaste tiden. Nu hoppades jag innerligt att vi skulle få en fin tur och allt skulle gå som planerat.  

h
Kvällstur runt Viiankiaapa.

Den första dagen gick genom fjällbjörkskog och en stor del av etappen gick ute på Luomusjärvi ås med sjön på båda sidor om åsen. Rätt häftigt att de kunnat dra leden på den stundvis ganska smala åsen. Första natten ute på leden sov vi vid Ruktajärvi. I naturreservatet får man endast tälta på de angivna tältplatserna, det är alltså inte tillåtet att slå upp tältet var som helst. Ruktajärvi är lite som en flaskhals var alla möts, de som är på väg ut på leden och de som kommer från leden så här är det vanligtvis mera folk. Denna kväll var vi kanske runt 15 personer som campade där, men det finns gott om utrymme så det kändes inte trångt på något vis. 

Vilja gillar att tälta.

Följande morgon traskade vi iväg vid 9-tiden och kom snart till en annan tältplats som vi i efterhand hellre hade sovit vid. Den var mycket mindre och mysigare och låg vid en liten sjö. Vi satte oss ner i morgonsolen och drack en kopp kaffe där innan vi fortsatte färden. Nu gick det uppåt och vi kom äntligen upp på kalfjället! Den känslan är lika underbar varje gång (ifall det inte stormar 😉) och det var den denna gång också. Solsken, kalfjäll och bästa tänkbara sällskap = life is good! Dagen bjöd på imponerande sevärdheter i form av Kevokanjonen och senare Fiellus vattenfall. Tältplatsen låg inklämd mellan fjällen på en liten skogsplätt nedanom vattenfallet och vi spenderade en fin kväll framför brasan med vattenfallets brus som bakgrundsmusik. Vi fick vara ensamma här till ganska sent på kvällen tills en ensam kvinna med två hundar dök upp. 

Suohppásaja eldplats och tältningsområde.

Morgonkaffe i solskenet.

Rent fjällbäcksvatten!

Lunchpaus. 

Kevokanjonen är på sina ställen över 100 meter djup. Längst ner i ravindalen flyter Kevojoki älv fram.


Innan man kommer till tältningsområdet vid Fiellu måste man vada över jokken. 

Inte helt vanligt med tallar i fjällterräng, men i älvdalen växer en del tallskog. 

Skönt med en liten brasa inne i torvkåtan under frukosten efter en frostnatt. 


Fiellu vattenfall 26 meter högt.

Misten från vattenfallet gör att många olika mossor trivs i området kring Fiellu. 

Dag tre på leden var en lite kortare etapp på 13 km, men med lite mera upp och ner. Den tog oss till Kuivi ödestuga som ligger vackert invid en jokk mitt ute på kalfjället. Jesper och Vilja valde att vila resten av dagen medan jag tog en liten solotur upp till toppen av Kuivifjället. Vyerna var belönande och härifrån såg man över till Norges högre snöklädda fjäll. Även denna kväll var vi ensamma så när som på den samma kvinnan med de två hundarna. Den här dagen blev vi smärtsamt påminda om att ingen av oss hade tagit med någon typ av läppsalva. Både mina och Jespers läppar var svidande röda av sol och vind. Sen kom jag på att vi hade med tjärsalva till Viljas tassar mm och den visade sig bli vår räddning. De följande dagarna använde vi den på våra läppar och den fungerade alldeles utmärkt. 😄


Här börjar man se lite ruska på marken redan. 

Kuivi ödestuga i bakgrunden. Vilja har tagit kvällen.

Kevos högsta fjälltopp Guivi 614 m.ö.h.



Tältplats med utsikt. 


Den fjärde dagen var den längsta och tyngsta dagen, då vandrade vi från Kuivi till Ruktajärvi vilket landade på 23,5 km. Vi hade lite regn på morgonen, men det varade inte länge innan solen tittade fram igen. Vida slätter som förde tankarna till nån mongolisk stäpp bredde ut sig i alla väderstreck. Innan vi kom fram till Ruktajärvi lämnade vi kalfjället och gick ner i fjällbjörskogen igen. Det blev en tidig kväll med tre slitna vandrare och igen små regnskurar som smattrade hemtrevligt mot tältduken. 

Soluppgång. 

Stora fjällplatåer breder ut sig till alla håll. 

Efter regn kommer sol och en regnbåge.

En mer spartansk torvkåta vid Akukammi. Fanns en mycket mer inredd sida av kåtan också. 

Trött tjej efter 23,5 km vandring. 


Sista morgonen vaknade vi tidigt och hann packa ihop allt innan det började regna. Sen gick vi mer eller mindre i regn hela förmiddagen innan vi var tillbaka vid Sulaoja igen. Nu var det äntligen vår tur att "highfiva", vi hade genomfört hela turen utan större missöden och det viktigaste av allt var att Viljas rygg verkade klara av denna typ av påfrestning i varje fall i dessa temperaturer. Nöjda och glada satte vi oss i bilen och körde söderut igen. 

Kevo naturreservat är alltså främst grundat i naturskydds- och forskningssyften och besökare av naturreservatet kommer i andra hand. Därför är det stränga regler om vad man får och inte får göra i naturreservatet. Tex är det inte tillåtet att plocka bär och svamp och man får endast röra sig längs de utstakade lederna. Servicen i naturreservatet är fenomenal, på gränsen till för bekvämt enligt mig. Det finns ekopunkter var man får lämna tomma burkar och flaskor vid så gott som alla rastplatser, där finns fin björkved, gas i stugorna och sopkärl för vanliga sopor. Jag tycker att var och en gott kunde bära hem sitt eget skräp, men pga denna fina service är det också väldigt skräpfritt vid rastplatserna och längs leden överlag. Ett minus är att man vandrar ganska långa sträckor längs breda fyrhjulingsspår som säkerligen är en följd av servicen vid rastplatserna, det gör att vildmarkskänslan försvinner lite mellan varven. Som helhet var Kevo ändå en mycket fin upplevelse, den mäktiga kanjonen är verkligen sevärd och vattenfallet vid Fiellu var också imponerande, åtminstone i finska mått mätt. Absolut en vandring värd att vandras! 

Camilla

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tävling - Vinn en Petzl pannlampa!

Det är höst och lite ruggigt väder så vi tänkte pigga upp vardagen med en liten tävling. Alla ni som följer vår blogg och säkert många andra också känner till att vi har vandrat ganska många vandringsleder i år. Med alla dessa vandringsleder följer också en hel del kilometrar. Tävlingen går ut på att gissa hur många kilometrar vi har vandrat i år. Vår vandring Fjällräven Classic räknas också med. Den som kommer närmast det rätta svaret utses till vinnare. Tävlingen pågår till fredag 15.11. För att delta i tävlingen, kommentera på bloggen  (Ej på facebook). Lycka till! Tävlingen gäller endast i Finland. Rätt svar eller den som kommer närmast det rätta svaret vinner en pannlampa från Petzl värde 34,95€ Petzl Tikka 2 pannlampa En bonusvinst lottas också ut bland alla som deltar i tävlingen. :) Termosmugg 0,45L /Jesper och Camilla Dela gärna detta inlägg på Facebook! :)                     ↓

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

Våra bästa utrustningstips till blivande pilgrimsvandrare

Efter att ha avverkat 750 km till fots under 29 dagar i ett sträck får man ganska bra koll på vad som fungerar och vad som inte fungerar när det gäller utrustning och dylikt. Detta är förstås individuellt från person till person, man får pröva sig fram och se vad som fungerar för en själv, men det är alltid bra att ha något att utgå från när man börjar ändå. De allra två viktigaste sakerna är skorna  och ryggsäcken.  Skorna ska vara väl ingånga och testade. Jag hann inte gå jättemycket med mina skor innan eftersom det blev en del problem vid leveransen, men det visade sig att de var perfekta för mig. Vi gick båda två med var sitt par Lowa Renegade . Det är en sko som lämpar sig för vandring på preparerade vandringsleder och lite lättare terräng (index 4). Eftersom vi visste att pilgrimsvandringen går mestadels längs vägar och stigar så ville vi ha en ganska mjuk sko, men ändå med bra stöd runt vristen. Jag tyckte att mina skor var aningen för stora runt runt foten här hemma, men när