Vackra fjäll, turglädje och tårar av besvikelse

Ännu en gång kan jag konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig. Efter en för mig lång och svår vinter var det vår planerade långtur längs Kungsleden som många dagar varit det som fört mig framåt och motiverat mig att stiga upp på morgonen. Lördagen den 17nde mars var det så äntligen dags att påbörja resan mot Kungsleden och efter en hel dags resande kom vi fram till Hemavan på kvällen. På söndagen körde vi med bilen upp till porten var Kungsleden börjar (eller slutar) packade ur bilen, spände på oss skidorna, kopplade fast hundar och pulkor för att sedan ta de första stavtagen uppåt mot fjällen.

I hundrummet på färjan på väg mot Umeå.
Foto: Ulrika Fellman

Fem före start!
Foto: Ulrika Fellman

Att långsamt och metodiskt ta sig framåt. En fot framför den andra. Allt jag behöver finns packat i pulkan jag drar bakom mig. Bara vi och fjällen. Vilken lycka att äntligen vara ute på tur! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på hur det kändes där och då.

Efter lunchen ändrades scenariot. Det blåste upp och började snöa, jag som hade skidat utan draghjälp alla höjdmetrar började känna att energin tröt och nu hade vi motvind också. Hundarnas ögon isades igen och de gillade inte läget. Vilja kom gång på gång fram till mig och såg olycklig ut, hon gillar inte när det blåser och verkligen inte när det blåser motvind. Var är stugan, kan den inte dyka upp nån gång?! Efter varje krön hoppades vi få syn på stugan, men icke. Jag var verkligen slutkörd och vi var på dag 1, det kändes inte bra, men så dök stugan äntligen upp med all den trygghet det innebar. Vi var framme vid Viterskalet och deras omtalade frasvåfflor. Vi hade hoppats ta oss lite längre ännu den här dagen, men med 14 stadiga sekundmeter och 20 i byarna kändes det alldeles förträffligt att få komma in i en varm stuga och ta det lugnt resten av dagen. Vi delade hundrummet med ett äldre par och deras labrador Musse, så trevligt sällskap hade vi också.

Äntligen på väg ut till fjälls!
Foto: Ulrika Fellman

Foto: Ulrika Fellman

Viterskalsstugan i sikte.
Foto: Ulrika Fellman

Den omtalade frasvåfflan med hjortronsylt och vispgrädde. Behöver väl inte säga att den smakade extra bra efter dagens skidtur. 

Dag 2 lämnade vi Viterskalet i vad som såg ut att bli en strålande fin dag och siktet var inställt på Syterstugan till att börja med. För 25 år sen gjorde jag min första fjällvandring just i Vindelfjällen och den vandringen slutade med att vi hamnade att bryta oss in i en renvaktarstuga efter att vårt tält blåst sönder under en stormig natt. Och visst står den samma renvaktarstugan fortfarande kvar i dalen, men nu har den fått sällskap av en raststuga som är öppen för allmänheten efter att ganska många fler än vi hamnat och bryta sig in i renvaktarstugan. På eftermiddagen nådde vi sen Syterstugan och gick in i hundstugan för att pausa i lä för vinden. När vi väl satt där kändes det plötsligt tungt att fortsätta färden den dagen och efter att vi röstat om saken var vi alla överens om att vi skulle bli i stugan över natten. Vi hade en skön och avslappnad kväll i stugan med matlagning och inledning av vår kortspelsturnering som kom att bli vår kvällsrutin de kommande dagarna.

Tidig morgon och avfärd från Viterskalet.
Foto: Ulrika Fellman

Lunchpaus i solskenet.
Foto: Ulrika Fellman

Här är renvaktarstugan som jag spenderade en natt i för 25 år sedan. 

Lång och tung uppförsbacke på väg mot Syterstugan.
Foto: Ulrika Fellman

Dag 3 blev en lång dag i gassande solsken. Vi tog oss först ner till Tärnasjön och skidade sen 9 km över sjön innan vi nådde Tärnasjöstugorna. Där lunchade vi på terassen i solskenet för att sedan skida vidare uppåt på fjället igen. Det var varmt och svettigt och vi fick stanna och dricka med jämna mellanrum. Det blev en fin sista etapp på dagen när vi kom upp på kalfjället och hade vidunderlig utsikt över fjällen som bredde ut sig  i alla väderstreck. Vi hittade en fin tältplats bland några fjällbjörkar och det skulle visa sig bli vår första och enda tältnatt på hela turen.

Lättskidat över Tärnasjön. 

Pulkaparkering vid Tärnasjöstugorna. 

Foto: Ulrika Fellman

Fina vyer och glada miner trots en lång dag. 

Vår första och enda tältnatt under turen. 

Trött tjej var nöjd att gå och lägga sig i tältet efter en lång dag ute på fjället. 

Dag 4 tog vi oss hela den långa vägen in till Ammarnäs eftersom det utlovats storm till följande dag. Vi beslöt oss för att vänta ut den stormen med en vilodag i Ammarnäs. Det var alltså lördag en vecka efter att vi startat turen när vi fortsatte från Ammarnäs. När vi kollade väderleksrapporten på morgonen hade den utlovade hårda vinden blivit tidigarelagd och det var stormvarning på fjället. Vi hade en lång sträcka med bara kalfjäll framför oss och ville inte gärna tälta där uppe i stormigt väder. Efter att vi gjort om vår plan flera gånger beslöt vi oss till sist för att kolla om vi kunde få skoterskjuts en bit upp så skulle vi hinna ner på andra sidan fjället för kunna tälta nere i fjällbjörkskogen.

Gubbvila under lunchpausen :)

Stormigt värre i Ammarnäs under vilodagen. 

Jesper köpte fläskkarré till Vilja eftersom maletkött var slut i affären. Blev poppis bland hundarna. 

Det blev en skumpig färd upp på fjället, men Vilja var jätteduktig och fastän hon inte direkt uppskattade turen så tog hon det med ro. Vi blev avsläppta uppe på kalfjället och jag skidade med Vilja den här dagen. I början gick allt bra, men vartefter tiden gick märkte jag att hon verkade lite hängig. Vi lunchade vid en raststuga tillsammans med några fiskare och då började alarmklockorna ringa när Vilja gick och la sig under bordet istället för att glatt inspektera vårt sällskap som hon i vanliga fall skulle ha gjort.

Efter lunchen började hon halta till mellan varven och visade tydligt att hon inte gärna ville gå framåt. Vi försökte bädda ner henne i Jespers pulka och hon gick villigt och lade sig där, men när pulkan sattes i rörelse ville hon sitta upp och förstod då inte att hon inte kunde luta sig mot tygväskans sida. Detta resulterade i att hon föll på sidan ur pulkan. Vi försökte på olika sätt få henne att hållas kvar, men vi lyckades inte. Hon måste gå och vi måste ner från fjället i den allt mer tilltagande vinden. Vi stannade först en skoter, men de ville inte hjälpa oss, men sen kom våra räddande änglar Mats och Helena. De förbarmade sig över oss så att Vilja och jag fick åka med i deras "släp" nerför fjället till Bäverholmen. Vi sov i stuga vid Bäverholmen den natten, medan det blåste friska vindar utanför.

Ammarnäs Livs stod också till tjänst med skotertransport. Det var många som ville åka skoter den här dagen pga annalkande stormen. 

Vilja inne i skotervagnen. 

Fjäll möter himmel. 

Fantastiskt fint att det finns så välmarkerade leder uppe i fjällen. 

Det skär i hjärtat att se sin vän så dålig. 

Följande dag var Vilja sitt vanliga jag igen och vi beslöt oss för att ta oss till civilisationen i Adolfström 5 km längre bort för att där sedan låta henne vila och fundera på fortsättningen. Under färden mot Adolfström haltade hon till ett par gånger, men såg inte alls lidande ut och var pigg och glad som hon brukar vara. Vi flyttade in i Johanssons Igelkottestuga för en natt och denna natt hade vi vindbyar upp till 33 m/s vilket var rekord under denna tur.

Igelkottestugan hos Johanssons. 

Handelsboden i Adolfström var en upplevelse. 

Vi tänkte ge Vilja en chans till och genom att dela upp etappen till Jäckvik på två dagar skulle inte sträckorna bli så långa, men för fortsatt turande skulle hon inte få halta en endaste gång under dessa två dagar. Det började bra och hela första dagen när vi skidade genom Pieljekajse nationalpark i ospårad terräng hade hon inga som helst problem. Hoppet om fortsatt turande hölls kvar även om det var på sparlåga.

Dag 9 tog vi oss de sista kilometrarna in till Jäckvik och allt såg bra ut ända tills det började gå nerför. Vilja började halta till igen mellan varven och även om hon inte såg lidande ut eller verkade ha ont så insåg vi nu att detta skulle bli ohållbart. Väl framme i Jäckvik inkvarterade vi oss och sen gick resten av dagen åt till att fundera och vrida och vända på alla möjliga alternativ, men sist och slutligen kom vi fram till att vi alla tre (Jesper, Vilja och jag) skulle avbryta turen och åka hem tillsammans. Många tårar fälldes, besvikelsen var stor, men ändå visste jag innerst inne att beslutet var rätt.

Termosar på rad. 

Lyckligt ovetande om att hoppet för fortsatt turande ska dö ut inom några minuter efter att bilden blev tagen. 

Turen är slut och vi har påbörjat vår långa resa hem som tog oss tre hela dagar. Vilja skötte sig utmärkt under hela turen och är nu en världsvan dam som åkt både buss, skoter och färja samt sovit på nya platser varje natt. 

Vilja blickar ut över fjället. Här trivdes hon och så här vill jag minnas vår tur. 

9 dagar på tur fick vi och det var 9 fantastiskt fina dagar. De innehöll det mesta en tur bör innehålla, utom den där känslan när man är klar och redo att åka hem. Denna gång var jag verkligen inte klar och redo att åka hem, men med facit i hand är jag ändå glad att vi gjorde det. Efter besök hos ortopeden visade det sig att Vilja har en ländkota för mycket vilket gör att det blir lite för trångt för alla kotor som i sin tur resulterar i att en nerv kommer i kläm. Vilja ska nu ta det lugnt en tid och sen blir det fysioterapi och simträning i sommar. Kanske vi ger Kungsleden en ny chans i framtiden, men nu ska vi först se till att Vilja mår bra.

Camilla