Tjejvasanresan

Hemma igen efter några dagar i vasaloppsyra Mora. Vi åkte alltså iväg i torsdags och anlände till Mora på fredageftermiddag. Eftersom Chricki och jag aldrig skidat några lopp förr och därför inte har några resultat så fick vi jumboplatsen, startled 17. Dvs sista startledet, eliten startade kl. 9.00 och därefter 600 åkare var 15:nde minut. Vår starttid blev alltså kl 12.45. En i vårt gäng tillhörde eliten och vi måste därmed vara på plats genast från morgonen kl. 7.00, blev en lååång väntan för oss i Oxberg innan det blev vår tur att kliva in i startfållan.

Till slut blev det äntligen vår tur och vi startade den 30 km långa färden mot Mora. Starten gick bra, lite trångt men inga stavbrott eller liknande i vår närhet. Början av banan består mest av uppförsbackar och vi insåg rätt snart att vi hade inget fäste alls. Spåren var sönderkörda och det var extremt bakhalt. Min teknik räckte inte till i uppförsluten och det blev många långa mödosamma klättringar innan jag kom i mål i Mora.

Jag hade på förhand föreställt mig att det skulle bli roligt att få skida i Vasaloppsspåret med så många andra skidåkare och att jag skulle kunna njuta av terrängen och stämningen runt omkring mig. Tyvärr blev det inte riktigt så. Pga plusgrader och en hel massa åkare innan oss höll inte spåren och backarna var sönderplogade. Nivån på åkarna var också betydligt lägre än vad jag föreställt mig. Det märktes att många var orutinerade och osäkra, det var många fall, vingliga ben och jag såg tom de som skadat sig. Kort sagt så njöt jag inte av skidåkningen, men upplevelsen i sig var ändå rolig. Det var häftigt att få se så många skidåkare på ett och samma ställe, stämningen i starten i Oxberg var suverän och hejaropen var många. Det var helt enkelt en folkfest. Känslan när jag skidade på upploppet och skidade in under portalen i Mora var också fantastiskt skön och framför allt fick vi träffa så många fina människor under resan. Mer levnadsglada människor får man leta efter!

Jag ångrar inte en minut att jag deltog i Tjejvasan och kan nog tänka mig att delta i flera lopp i framtiden. Vasaloppet tror jag nog att jag betraktar på avstånd hemma från tv-soffan dock, 90 km känns lite i överkant för min del. Men en sak har jag lärt mig, man ska aldrig säga aldrig. You never know ;) Avslutar min vintersemester med en fin känsla i kroppen och lovar att jag ska njuta till fullo på mitt nästa skidpass i fina spår ute i vårsolens sken!