En blogg om vårt friluftsföretag och våra privata strapatser
Leta i den här bloggen
Vi överlevde!
Jag hade ångest inför denna utmaning flera veckor i förväg. Jag utan mat i flera dagar, ingen bra kombination. När jag är hungrig och trött blir jag milt sagt lättirriterad och lite vad som helst kan flyga ur munnen på mig. Nu skulle jag då bege mig ut i skogen i flera dagar utan mat och min värsta farhåga var att jag pga någon mindre genomtänkt kommentar från min sida skulle bli osams med någon av mina kurskamrater.
Torsdagmorgon kom och tiden var inne för överlevnadskurs. Kursen startade med ett teoripass under förmiddagen som hölls av vår överlevnadsexpert Ingvar Krancher. Vi intog lunch på skolan som skulle bli vår sista riktiga måltid för några dagar framåt. Efter lunchen åkte vi ut till skogs och nu började allvaret. Utrustningen skulle gås igenom och den personliga utrustning vi fick ha med oss var minimal. Torsdagseftermiddagen och kvällen gick sen åt till att bygga läger och göra upp eld inför natten. Tallbarrste kokades över elden och det var en dryck som vi blev rätt bekanta med under de följande dagarna.
Här tillverkas ryggsäckar på löpande band.
Jag sov hyggligt bra under den första natten och kände mig rätt pigg på morgonen, men under förmiddagen kom huvudvärken smygandes. Den blev min ständiga plågoande under dagen, som annars bjöd på intressant och lärorikt program. Ingvar som jobbat inom svenska försvaret var verkligen kunnig inom sitt område och visste vad han pratade om. Vi lärde oss massor under dessa fyra dagar, även om koncentrationen svek mellan varven till följd av bristande energi. Att tända eld, söka föda, ta ut färdriktning, bygga vindskydd var några av sakerna som behandlades under kursen.
Fiskelycka!
Roy myser i vindskyddet.
Lördagsmorgonen var för mig personligen den tyngsta av alla. Då kände jag mig riktigt låg på energi och minsta ansträngning gav mig hjärtklappningar. Jag kämpade på med hjälp av stödjande och peppande kurskamrater och fram emot eftermiddagen började det kännas lättare igen. Det var väldigt intressant, om även mödosamt, att se hur jag själv reagerade i en situation med begränsad tillgång till mat. I början av kursen fick vi lära oss att i en överlevnadssituation handlar 80% om psykologisk påverkan och endast 20% om fysiologisk påverkan. När det kändes som allra värst försökte jag intala mig själv om detta, viljan att kämpa vidare betyder allt i en riktig överlevnadssituation.
Här är vi klara, Laura, Ville och Jesper kokar soppa och käkar smörgås!
Röksignaler. Tack för bilderna Mikael Sten.
Söndagen kom och kursen var slut, vi klarade det! Kändes underbart att ha klarat utmaningen, jag kan konstatera att jag klarar mer än vad jag tror. Det gäller att tänka rätt så går det vägen. Avslutar med ett citat ur boken "Handbok Överlevnad":
"Få har dött av att kämpa vidare, fler däremot av att ge upp."
Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma
Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister. I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare. Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet. När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi
Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"
Kommentarer
Skicka en kommentar