Fortsätt till huvudinnehåll

Knivtillverkning, egen kniv från scratch.

Efter lite påtryckningar får jag väl skriva några rader om knivkursen som jag deltog i nu i höst.

Pedersöre MI ordnade i år såsom några år tidigare en knivkurs i sursik skola, kursledaren var den mycket duktiga knivmakaren från Bennäs - Simon Nylund. Läs mera om dom och kolla in deras arbeten på Nylundknives.

Vid första tillfället gick vi lite igenom grunderna i knivtillverkning, såsom grundmått, material och annan "inside-info". Innan vi startade tänkte jag - hur länge kan detta ta, jag kommer kanske behöva 2 tillfällen för att tillverka en kniv. Så fel jag hade.

Bladen tillverkar Simon och hans bror själva, Nylund bladet som ni kan se på ena bilden här under.
Bladet och lite tillbehör köptes av Simon vid dom första tillfällena. Resten av materialet köptes från Brisa (som finns stationerad i Sandsund).

Efter att jag klurat ut ungefär hur jag ville att kniven skulle se ut skissades en ritning upp och tillverkningen kunde börja. Detta är verkligen ett petnoga jobb och minsta lilla felsteg kommer att påverka slutresultatet.


Man börjar då tex. med att borra och slipa, slipa och slipa hålet för knivbladsskaftet tills bladet passar perfekt in i det blivande handtaget. Här under kan ni se hur ett skaft kan se ut innan man börjar.

Bild lånad av Brisa.fi


Gör man handtaget i flera delar kan man använda sig av olika typer av distanser eller brickor för att kanske snygga till kniven lite och ge den en viss finess.  

När alla delar är inpassade i varandra så att dom ligger PERFEKT mot varandra är det dags att limma. Limning sker nästan uteslutande med 2-komponentslim.

Efter att man limmat är det dags att börja forma sina träbitar till något som liknar en kniv, grovjobbet görs vanligen på en bandslip av något slag. Är man skicklig kan man faktiskt göra det mesta av jobbet på just bandslipen.

Är man nöjd med utformningen övergår man till en fil och gör dom sista detaljerna på handtaget med den. Detaljer man gör med filen kan t.ex. vara små fåror som ni ser på bilden under i det svart-silvriga materialet.



Efteråt är det sandpapper ända upp till P3000 eller ännu finare beroende på hur mycket glans man sedan vill ha i kniven. Sen återstår bara att doppa handtaget i olja för att få en fin yta och för att göra så att träet bla. står bättre emot vatten.

Vad som nu återstår är knivslidan.

Fodralet gjordes då förståss av läder, och detta med läder är ju även det en hel vetenskap i sig. Kommer inte att gå in på detalj hur slidan tillverkades men i korthet:

Gör en mall i papper
Rita ut på lädret
Skär till läderbiten och slipa vid behov
Ha lädret att ligga i vattnet ungefär 5 minuter så att det är blött igenom.
Förpicka hålen för sömmen.
Sy ihop biten till ett fodral, tillsätt olika öglor eller band till upphängning
Forma slidan bra uppefter kniven
Gör mönster i slidan för att piffa upp den
När den torkat kan man färga lädret om så önskas.



Detta var en kort genomgång, finns det frågor så tveka inte! Jag tror också att Simon eller Brisa svarar på frågor angående knivtillverkning så är du intresserad så ta kontakt.


/Jesper

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

Vinterturskidning i ytterligheternas Sarek - del 1

När vi åkte iväg till Sarek kändes det som att vi skulle vara borta jättelänge, sist och slutligen så gick det ju jättesnabbt. Nu är vi hemma igen efter en superfin tur i ytterligheternas Sarek. Sarek är otroligt vackert, hänförande, ståtligt och mäktigt samtidigt som det kan vara grymt, kargt och obarmhärtigt, men framför allt ligger det nåt magiskt över Sarek som bara kan upplevas på plats. Jag ska i alla fall göra ett försök att återge vad vintersarek har att bjuda på. Vår tur startade denna gång vid Ritsem fjällstation därifrån vi åkte snöskoter över sjön till Akkastugorna. Vid Akkastugorna började sedan vår skidfärd genom Sarek. Första dagen slog vi läger redan efter ca 2 h eftersom klockan hunnit bli mycket och vi var denna natt ännu nedanför trädgränsen. Vi vaknade följande morgon till hård blåst och färden över sjön Kutjaure blev en mycket blåsig och blöt historia när vinden tilltog och det dessutom snöade ymnigt. Vi kom till lunchen passligt fram till Kisurisstugan där vi

Helgvandring i Rokua nationalpark

I helgen besökte vi igen en gång Rokua nationalpark, denna gång tillsammans med ett gäng arbiskursister från Nykarleby Arbis. Vi var ett gäng på sammanlagt 11 personer samt en hund som startade från Jakobstad på lördagmorgon. Efter kaffepaus i Ylivieska kom vi fram några timmar senare till Rokua Health and Spa varifrån vandringen skulle börja. Terrängen i Rokua är väldigt lättvandrad på så vis att stigarna är väl preparerade och det finns nästan inga rötter och stenar över huvudtaget. Dock är det ganska kuperad terräng så det går mycket upp och ner och ställvis kan det vara lite sandigt. Helhetsintrycket är ändå lätt vandring. Lättvandrade stigar.  Omplåstring.  Hela gänget utom kameramannen Jesper.  Rokua nationalpark är främst känt för sitt unika högplatåområde med sandåsar, lavmoar och Finlands största dödisgrop. Parken bildades 1956 för att skydda dessa ås- och dynformationer som är en följd av landhöjningen efter istiden. Området är landets viktigaste skyddsområde