Fortsätt till huvudinnehåll

Långfärdsskridsko med Vigu

Efter en lång paus från Vigustudierna slapp vi äntligen iväg på kurs i helgen. På programmet för denna kurs hade vi långfärdsskridsko och platsen blev denna gång Björköby på Replot. Ju närmare Björköby vi kom desto mera snö låg det på marken. Aningen oroade för hur det skulle gå med vårt skrinnande inledde vi kursen med ett teoripass på fredag eftermiddag. Vår kursledare Jan Ingerlund kom från Sverige, han har lång erfarenhet av långfärdsskridsko. Under teorin gick vi igenom bl.a. utrustning som behövs vid långfärdsskrinning och efter det följde iskunskap. Mycket mera hann vi inte med under fredagen, väskorna packades under kvällen så att vi skulle vara startklara för avfärd till Oravais följande morgon, var det för tillfället fanns bästa prognosen för farbara isar.








Temperaturmätaren i bilen visade på -17 när vi anlände till Vinlax i Oravais. Det fanns ett tunt snötäcke på isen, men det var lätt pudersnö så det gick helt bra att ta sig fram på skridskor. När alla fått på sig sina åkdon och ryggsäckar startade vi dagens tur. Det tog inte lång stund innan vi fick upp värmen. Solen orkade just och just upp under förmiddagen, men med eller utan sol visade vinterlandskapet upp sig från sin bästa sida. Vi såg spår av utter på flera ställen och en del av gänget hade också sett en räv komma trippande över isen. Vi skrinnade ända tills solen gick ner med korta pauser emellanåt. Det blev en duktig runda på nästan 31 km och jag måste säga att jag var mäkta imponerad över att de som stod på långfärdsskrinnare för första gången gjorde detta som debuttur. Tyvärr blev det inte så mycket iskunskap eftersom isen var täckt av snö, men vädret rår man inte på. Det var ett ganska trött gäng på kvällen efteråt, men vi orkade ännu med lite mera iskunskapsteori efter bastun och middagen. De flesta sov nog gott den natten.







Söndagens tur startade från Replotbron och det blev en tur runt Djupskäret ut mot södra Vallgrund. Föret på söndagen var mycket trögare än på lördagen eftersom snön på isen där hade legat mycket längre och hade börjat ta fast. Det fanns också små drivor här och där och det blev ganska många vurpor och nära-på-vurpor under dagen. Vi hade ändå en fantastiskt fin dag och fick se solen gå upp över den vintervita skärgården. Pauserna blev ganska korta eftersom det snabbt blev kallt när man inte var i rörelse, det är en utmaning att klä sig rätt när man ska vara ute länge i kylan. Kursen avslutades vid 13-tiden på söndagen och trötta, men nöjda påbörjade vi hemresan som för vår del var lite kortare den här gången, vilket uppskattades stort av oss österbottningar! Det var en givande kurs även om de riktiga blankisarna uteblev denna gång. Jag är redan tagen av denna friluftsgren och jag tror att bland våra förstagångsåkare blev ganska många flera också tagna av långfärdsskrinning. Vi tackar för denna kurs och ser hoppas på några flera fina åkturer ännu i vinter!

Till slut vill vi påminna om att inte ta några onödiga risker på isen. Åk aldrig ut ensam och se till att ha ordentlig utrustning med och vattentätt packade ombyteskläder.


/Camilla och Jesper

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

Vinterturskidning i ytterligheternas Sarek - del 1

När vi åkte iväg till Sarek kändes det som att vi skulle vara borta jättelänge, sist och slutligen så gick det ju jättesnabbt. Nu är vi hemma igen efter en superfin tur i ytterligheternas Sarek. Sarek är otroligt vackert, hänförande, ståtligt och mäktigt samtidigt som det kan vara grymt, kargt och obarmhärtigt, men framför allt ligger det nåt magiskt över Sarek som bara kan upplevas på plats. Jag ska i alla fall göra ett försök att återge vad vintersarek har att bjuda på. Vår tur startade denna gång vid Ritsem fjällstation därifrån vi åkte snöskoter över sjön till Akkastugorna. Vid Akkastugorna började sedan vår skidfärd genom Sarek. Första dagen slog vi läger redan efter ca 2 h eftersom klockan hunnit bli mycket och vi var denna natt ännu nedanför trädgränsen. Vi vaknade följande morgon till hård blåst och färden över sjön Kutjaure blev en mycket blåsig och blöt historia när vinden tilltog och det dessutom snöade ymnigt. Vi kom till lunchen passligt fram till Kisurisstugan där vi

Helgvandring i Rokua nationalpark

I helgen besökte vi igen en gång Rokua nationalpark, denna gång tillsammans med ett gäng arbiskursister från Nykarleby Arbis. Vi var ett gäng på sammanlagt 11 personer samt en hund som startade från Jakobstad på lördagmorgon. Efter kaffepaus i Ylivieska kom vi fram några timmar senare till Rokua Health and Spa varifrån vandringen skulle börja. Terrängen i Rokua är väldigt lättvandrad på så vis att stigarna är väl preparerade och det finns nästan inga rötter och stenar över huvudtaget. Dock är det ganska kuperad terräng så det går mycket upp och ner och ställvis kan det vara lite sandigt. Helhetsintrycket är ändå lätt vandring. Lättvandrade stigar.  Omplåstring.  Hela gänget utom kameramannen Jesper.  Rokua nationalpark är främst känt för sitt unika högplatåområde med sandåsar, lavmoar och Finlands största dödisgrop. Parken bildades 1956 för att skydda dessa ås- och dynformationer som är en följd av landhöjningen efter istiden. Området är landets viktigaste skyddsområde