Fortsätt till huvudinnehåll

Vinterturskidning i ytterligheternas Sarek - del 2

Måndagmorgon började vi med inventering av bränslelagret efter att flera matlags petroleumflaskor läckt ut en hel del efter diverse eskapader. Jesper och jag hade så vi klarade oss, men de allra flesta hade lite för lite petroleum för att klara hela turen. Under en vintertur går det åt hiskeligt mycket bränsle till att smälta snö för att få vatten, så att hitta rinnande vatten är guld värt. Dagen innan hade några stycken varit ute på en liten skidtur och då hittat rinnande vatten, så det beslöts att vi skulle skida dit och fylla alla vattenbehållare även om det blev en liten omväg för oss. Vattenhämtarturen visade sig bjuda på mer än rinnande vatten. Det var i slutet/början på Rapadalsälven som vattenhålet fanns och när vi närmade oss platsen så började några i ledet peka och vifta och vad låg där i snödrivan om inte en stor och ståtlig Rapadalsälg. Den var kanske på 200 meters avstånd och fastän vi var 10 stycken som kom skidandes så tog den absolut ingen stress utan låg lugnt kvar och betraktade oss. Jesper skidade ännu mycket närmare och tog några foton av den, men inte ens då steg den upp, älgen verkade mest road av att ha något att titta på. Ett spännande möte blev det för oss i alla fall.

Rapadalsälgen.

Rinnande vatten.

Foto: Kristoffer Wiik

Efter att vi fyllt våra termosar skidade vi vidare mot Pielastugan som är en låst renvaktarstuga. Där pausade vi kort i lä för vinden längs stugväggen. Sen bar det av över sjön Bierikjávre. Det var mulet och vitt, vitt överallt. Jag skidade i spetsen fram till lunch och det var fruktansvärt svårt att se höjdskillnader i flatljuset. Flera gånger vinglade jag till när jag inte hade någon framför mig som gav perspektiv, men så småningom såg vi andra ändan av sjön och jag siktade in mig på klippstranden där vi senare åt lunch. Vid lunchen som så många andra dagar tittade solen fram och resten av dagen blev en solskenshistoria och flera klädlager åkte av medan solkrämen kom fram.

Lunchpaus vid Bierikjávre.


Efter lunchen gick en ganska stor lavin mycket när var vi skidat för ungefär 30 minuter sedan.
Lite svårt att se men snömolnet som syns mitt i bilden är det som lavinen lämnade efter sig. 

På kvällen kunde vi igen kocka ute i solskenet, vilket är otroligt skönt så slipper man en massa kondens i tältet. Den kommer nog ändå under natten när man tältar på vintern. Vid 19-tiden försvann solen bakom en bergstopp och det var helt otroligt hur temperaturen sjönk med 10-15 grader under några minuter. Det var som om istiden började. Det blev full fart i lägret och alla började ställa sig för natten som visade sig bli rekordkall för denna tur. Jesper och jag testade för första gången att sätta ihop våra sovsäckar (den ena har dragkjed på höger sida och den andra på vänster) för att om möjligt få det ännu varmare. Det fungerade riktigt bra, vi hade det varmt och mysigt trots att temperaturen kröp ner ända till -23 grader under natten.

Strumpor på tork. Något frusna morgonen därpå. 

Tisdagen blev sen igen en topptursdag med strålande sol. Turen gick upp till en av Ähparmassivets toppar. Halvvägs upp tvingades jag dock svänga om och åka ner igen eftersom min vänstra handled och underarm började göra riktigt ont. Handen hade känts av redan från första dagen, men inget allvarligt. På väg upp mot toppen dock så blev det för mycket när jag också tvingades lägga mycket vikt på vänsterstaven i de isiga branterna. Jesper följde med mig ner och vi bara satt och njöt resten av dagen i det sköna vädret. Vid det här laget hade våra ansikten fått lite för mycket sol så vi fick efter ett tag fixa ett skuggskydd för ansiktet för att inte bränna det helt sönder och samman. Även andra hade fått för mycket sol och en i gruppen fick början till snöblindhet och fick gå med lapp framför ögat resten av turen. Den starka vårsolen i kombination med den reflekterande snön är inget att leka med.

Den snöblinda piraten.
Foto: Kristoffer Wiik

På onsdag skidade vi igen vidare och nu skidade vi ut ur Sarek och in i Stora Sjöfallets nationalpark. Under förmiddagen var det lite blåsigt och mulet mellan varven men efter lunchen hade vi igen soligt och varmt väder. Jag njöt av varje sekund med de vida vyerna, gnistrande snötäckena och glädjen av att i sakta mak förflytta sig framåt. Allt för snabbt kom vi fram till lägerplatsen nedanom Hálljifjället och  nu kunde vi se vårt slutmål Suorvadammen. Vi österbottningar som åkte i samma bil avslutade turen denna dag eftersom den snöblinde ingick i vårt gäng och behövde komma bort från solen och ljuset. Efter att vi ätit middag tillsammans med de andra påbörjade vi färden ner från fjället genom björkskogen och det blev ännu några timmars slit innan vi kom ner vid Suorvadammen. Alla hade benen i behåll, men vår pulka havererade på nerfärden. Pulkan i sig är fortfarande hel, men vårt dragsystem pallade inte trycket i en av de brantare backarna nerför. Nu är i alla fall dragsystemet testat ordentligt och vi vet vad det klarar och vad det inte klarar.


Liten snösparv.

Läger nedanför Ähparmassivet. 


Jesper tvättar fötterna. 
På väg nerför fjället med pulka var ingen lätt uppgift. 

Sarek i vinterskrud var en otroligt fin upplevelse även om den var jobbig på ett vis. Det jobbiga ligger i alla omständigheter som vintern kräver. Mycket kläder och utrustning, snösmältning och att hela tiden skydda sig mot kylan. Men det är också alla omständigheter som gör upplevelsen, skulle det vara lätt hela tiden så skulle man inte heller uppskatta det på samma vis. Det är omständigt att ta sig dit, men väl framme är skönheten ett faktum. Att efter en snöstorm få se solen igen och vyerna öppnar sig framför en, då är det så värt alla mödor, det är då det magiska infinner sig. Sarek i mitt hjärta.

Tack till alla som var med och gjorde turen till en upplevelse värd att minnas!

Camilla

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma...

Gott och blandat från 365

Fick en glad överraskning på posten idag, gratistidningen 365 från Partioaitta. Den utkommer endast två gånger per år, men så är den ju då faktiskt gratis, vilket inte är särskilt vanligt i dagens samhälle. Fanns en hel del intressant och nytt som jag tänkte dela med mig av här. Man kan prenumerera på 365 här! Finlands naturcentrum  Haltia  som finns beläget i Nuuksio öppnar sina dörrar den 31:a maj 2013. Haltia samlar hela Finlands natur under ett och samma tak. I huvudutställningen kan du bekanta dig med allt som våra 37 nationalparker har att bjuda på och i det gröna bandet presenteras huvudstadsregionens naturupplevelser. Kommer också att finnas specialutställningar, olika evenemang och en naturbutik där. Det låter spännande, hoppas kunna pricka in ett besök där under sommaren. National Geographic utser varje år "the adventurer of the year". Detta år förärades Felix Baumgarten med denna fina titel för sitt otroliga fallskärmshopp från 39045 meters höjd. Med dett...

Vandring längs Fishermen's Trail i Portugal

 En mulen dag i oktober frågade jag min kompis Christel om hon har lust att hänga med på en vandringsresa nånstans söderut där det är lite ljusare än här just nu. Hon var inte sen att haka på och gav förslag på rutten Fishermen's trail i Portugal. Jag behövde inte se många bilder innan jag var övertygad om Portugal som destination och några dagar senare bokade vi resan. Fishermen's trail är en ca 76 km lång vandringsled längs Portugals västkust som är en del av den över 400 km långa leden Rota Vicentina. Det finns också en led som går mer inåt landet som kallas för The Historical Way. Fishermen's trail går längs stigar som skapats av ortsborna när de tagit sig ut till sina fiskeställen längs med kusten och den ligger inom det skyddade området  The Southwest Alentejo and Vicentine Coast natural park.  Första lördagen i november satte vi oss på tåget till Helsingfors och därifrån flög vi sen till Lissabon. Vi sov en natt i Lissabon och på söndag morgon tog vi bussen ( Rede ...