Fortsätt till huvudinnehåll

Fjällräven Classic - dag 4

Vaknade upp till den nästsista dagen av vandringen, trodde vi, men så blev det alltså inte. Det var en härlig morgon och efter att antagligen ha väckt upp våra tältgrannar och pratat lite med dem så kom vi oss iväg strax innan 7. Vi fick gå länge i ensamhet idag, det var riktigt skönt. Solen sken och hela morgonen gick vi längs med Alesjauresjön. Det blåste lite så vi tog vår förmiddagspaus i lä bakom en sten, en skitsten visade det sig vara när vi suttit där en stund. Den gav ju faktiskt bra skydd så borde ju ha kunnat räkna ut att där skulle ligga lite mindre delikata naturupplevelser...

Frukost i tältet!

Packar ihop tältet och traskar iväg.


Morgon i Alesjaure

På förmiddagen började det regna, men det höll inte i sig längre än en halv timme. Vi trodde vi var nära checkpointen när vi fick syn på berget Kartinvare för det var ju i princip bara att gå runt det. Så fel vi hade, kändes som om vi gick jämsides med berget hela förmiddagen, det tog aldrig slut. Terrängen var dessutom väldigt svår här, massor med stenar och det gällde att hela tiden ha fokus på var vi satte ner fötterna. När vi så äntligen tog oss förbi berget bar det iväg brant utför, dags att lämna fjällmassiven och gå ner i skogen igen. Checkpoint Kieron låg där nere strax innan vi gjorde intåg i nationalparken Abisko. Vid checkpointen bjöds det på plättar med sylt, smakade alldeles fantastiskt!


Camilla och en bit av Alesjaure.


Njuter av plättar och vädrar fötterna.

Slapp efter plättätande. 

Checkpointen var egentligen slutmålet för dagen, men eftersom vi nådde det redan efter halva dagen beslöt vi att vandra lite till. Vi hade siktat in oss på att tälta vid Abiskojaurestugorna, men när vi pratade med en av guiderna upplyste de oss om att det inte var tillåtet. Det är heller inte tillåtet att tälta var som helst i nationalparken, det finns ett tältläger, men det ligger ca 6 km från slutmålet vid Abisko turiststation så då kunde vi lika gärna gå i mål resonerade vi. Dagsetappen blev till slut 35 km. Slutsträckan gick genom lummig björkskog längs med Abiskojaure som senare övergick i Abiskojåkka. Här var det lättvandrat och det var tur för vi var rejält trötta i benen. De allra sista kilometrarna gick vi tillsammans med en av guiderna som hann i kapp oss. Det gick fort eftersom vi pratade hela vägen och vi hann inte tänka på att vi gick. Vi visste att vila och mat var nära, det fick oss att pressa på ännu lite till innan vi till slut gick in under portalen. Känslan när vi gick i mål är svår att beskriva, folk applåderade och stämningen var på topp.  Klockan 17.48 stämplades våra pass för sista gången och vår sluttid blev 80.48 - 110 km avverkade! (Nytt rekord gjordes på distansen i år av en löpare som avverkade sträckan på 12.15!) Vi firade med mat och dricka på Trekkers Inn och applåderade in andra deltagare i mål. Nikkaluokta-Abisko: check!

Känslan som uppstår! :)

Vi har haft en fantastikst vacker vandring och jag hoppas att vi återvänder hit igen! Hoppas att någon annan också har blivit inspirerad att delta, rekommenderas varmt!

/Camilla och Jesper

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"