Fortsätt till huvudinnehåll

Fjällräven Classic - dag 4

Vaknade upp till den nästsista dagen av vandringen, trodde vi, men så blev det alltså inte. Det var en härlig morgon och efter att antagligen ha väckt upp våra tältgrannar och pratat lite med dem så kom vi oss iväg strax innan 7. Vi fick gå länge i ensamhet idag, det var riktigt skönt. Solen sken och hela morgonen gick vi längs med Alesjauresjön. Det blåste lite så vi tog vår förmiddagspaus i lä bakom en sten, en skitsten visade det sig vara när vi suttit där en stund. Den gav ju faktiskt bra skydd så borde ju ha kunnat räkna ut att där skulle ligga lite mindre delikata naturupplevelser...

Frukost i tältet!

Packar ihop tältet och traskar iväg.


Morgon i Alesjaure

På förmiddagen började det regna, men det höll inte i sig längre än en halv timme. Vi trodde vi var nära checkpointen när vi fick syn på berget Kartinvare för det var ju i princip bara att gå runt det. Så fel vi hade, kändes som om vi gick jämsides med berget hela förmiddagen, det tog aldrig slut. Terrängen var dessutom väldigt svår här, massor med stenar och det gällde att hela tiden ha fokus på var vi satte ner fötterna. När vi så äntligen tog oss förbi berget bar det iväg brant utför, dags att lämna fjällmassiven och gå ner i skogen igen. Checkpoint Kieron låg där nere strax innan vi gjorde intåg i nationalparken Abisko. Vid checkpointen bjöds det på plättar med sylt, smakade alldeles fantastiskt!


Camilla och en bit av Alesjaure.


Njuter av plättar och vädrar fötterna.

Slapp efter plättätande. 

Checkpointen var egentligen slutmålet för dagen, men eftersom vi nådde det redan efter halva dagen beslöt vi att vandra lite till. Vi hade siktat in oss på att tälta vid Abiskojaurestugorna, men när vi pratade med en av guiderna upplyste de oss om att det inte var tillåtet. Det är heller inte tillåtet att tälta var som helst i nationalparken, det finns ett tältläger, men det ligger ca 6 km från slutmålet vid Abisko turiststation så då kunde vi lika gärna gå i mål resonerade vi. Dagsetappen blev till slut 35 km. Slutsträckan gick genom lummig björkskog längs med Abiskojaure som senare övergick i Abiskojåkka. Här var det lättvandrat och det var tur för vi var rejält trötta i benen. De allra sista kilometrarna gick vi tillsammans med en av guiderna som hann i kapp oss. Det gick fort eftersom vi pratade hela vägen och vi hann inte tänka på att vi gick. Vi visste att vila och mat var nära, det fick oss att pressa på ännu lite till innan vi till slut gick in under portalen. Känslan när vi gick i mål är svår att beskriva, folk applåderade och stämningen var på topp.  Klockan 17.48 stämplades våra pass för sista gången och vår sluttid blev 80.48 - 110 km avverkade! (Nytt rekord gjordes på distansen i år av en löpare som avverkade sträckan på 12.15!) Vi firade med mat och dricka på Trekkers Inn och applåderade in andra deltagare i mål. Nikkaluokta-Abisko: check!

Känslan som uppstår! :)

Vi har haft en fantastikst vacker vandring och jag hoppas att vi återvänder hit igen! Hoppas att någon annan också har blivit inspirerad att delta, rekommenderas varmt!

/Camilla och Jesper

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

Vinterturskidning i ytterligheternas Sarek - del 1

När vi åkte iväg till Sarek kändes det som att vi skulle vara borta jättelänge, sist och slutligen så gick det ju jättesnabbt. Nu är vi hemma igen efter en superfin tur i ytterligheternas Sarek. Sarek är otroligt vackert, hänförande, ståtligt och mäktigt samtidigt som det kan vara grymt, kargt och obarmhärtigt, men framför allt ligger det nåt magiskt över Sarek som bara kan upplevas på plats. Jag ska i alla fall göra ett försök att återge vad vintersarek har att bjuda på. Vår tur startade denna gång vid Ritsem fjällstation därifrån vi åkte snöskoter över sjön till Akkastugorna. Vid Akkastugorna började sedan vår skidfärd genom Sarek. Första dagen slog vi läger redan efter ca 2 h eftersom klockan hunnit bli mycket och vi var denna natt ännu nedanför trädgränsen. Vi vaknade följande morgon till hård blåst och färden över sjön Kutjaure blev en mycket blåsig och blöt historia när vinden tilltog och det dessutom snöade ymnigt. Vi kom till lunchen passligt fram till Kisurisstugan där vi

Helgvandring i Rokua nationalpark

I helgen besökte vi igen en gång Rokua nationalpark, denna gång tillsammans med ett gäng arbiskursister från Nykarleby Arbis. Vi var ett gäng på sammanlagt 11 personer samt en hund som startade från Jakobstad på lördagmorgon. Efter kaffepaus i Ylivieska kom vi fram några timmar senare till Rokua Health and Spa varifrån vandringen skulle börja. Terrängen i Rokua är väldigt lättvandrad på så vis att stigarna är väl preparerade och det finns nästan inga rötter och stenar över huvudtaget. Dock är det ganska kuperad terräng så det går mycket upp och ner och ställvis kan det vara lite sandigt. Helhetsintrycket är ändå lätt vandring. Lättvandrade stigar.  Omplåstring.  Hela gänget utom kameramannen Jesper.  Rokua nationalpark är främst känt för sitt unika högplatåområde med sandåsar, lavmoar och Finlands största dödisgrop. Parken bildades 1956 för att skydda dessa ås- och dynformationer som är en följd av landhöjningen efter istiden. Området är landets viktigaste skyddsområde