Fortsätt till huvudinnehåll

Dag 22 Villafranca del Bierzo - Laguna de Castillo

Idag gick vi iväg på lätta fötter, vi hade bara en lätt dagspackning efter att vi skickat iväg våra väskor med härbärgets transporttjänst. Förmiddagens vandring visade sig gå endast längs landsvägen, men vi hade fina vyer med bergen runt om. Vi tog en lång frukostpaus tillsammans med en tjej från Finland som vi träffat i Villafranca. Efter frukosten gick vi ner i Valcarcedalen och hade rio Valcarce inom syn- och hörhåll nästan hela tiden. Vi passerade många byar under dagen. När vi lämnat dalen började klättringen uppåt och vi gick på små vägar upp i skogen, blev lite djungellikt. Det var väldigt varmt, men för oss gick det ändå lätt som hade så lätt packning. Så småningom kom vi fram till La Faba där vi skulle hämta upp våra väskor, vi passade på att äta lunch eftersom härbärget ännu var stängt. Strax före 14 öppnade de och vi fick våra väskor. Vilken enorm skillnad det blev, benen kändes med ens blytunga och klättringen gick inte alls lika lätt längre. Som tur hade vi bara 2,6 km att gå med väskorna så var vi framme i Laguna de Castilla.

På vägen hit mötte vi 5 hästar varav endast 2 hade ryttare. Det finns möjlighet att rida en bit av caminon och nu kom guiderna tillbaka med hästarna från förmiddagens tur. De lösa hästarna hade sadlar och träns på sig, dessutom ridhjälmar fästa i sadlarna. De gick snällt, stannade och åt lite gräs mellan varven, men inga tankar att dra ut på egna äventyr. Det här skulle av många orsaker aldrig lyckas i Finland. Visst är det bra vi har hög säkerhet i allt vi företar oss, men ibland tror jag faktiskt att det hämmar oss mer än det hjälper oss. Våra djur ska i alla lägen vara koppalde och inburade, vilket också gör att när våra djur nån gång slipper lösa löper de amok och drar iväg. Visst finns det undantag, men lösa hästar är ingen vanlig syn i Finland ändå. Här känns det helt naturligt med lösa hundar, hästar och åsnor och djuren är dessutom väldigt lugna och harmoniska verkar det som. Roligt att få se att sådant existerar.

Byn vi nu befinner oss i är den minsta av alla byar hittills. Här finns bara ett litet härbärge med en restaurang och några få hus. Vi är uppe bland bergen och det är obeskrivligt praktfull natur. Vi gick ut och satte oss i en kohage och bara njöt av det fina, ända tills vi hörde kobjällrorna och korna var på väg in i hagen. Vi fick så bråttom ur hagen att Jesper fastnade i en rosbuske och fick diverse taggar i armen och benet. Vi fick oss ett gott skratt i varje fall och korna kom inte in i hagen vi satt i, de fortsatte på en väg nedanför.

Det var allt vi hade att bjuda på idag, återkommer imorgon. Tack för alla kommentarer vi fått på bloggen och facebook, roligt att så många vill följa vår resa :)

Vi har idag fotograferat endast med telefon, därav bildkvaliten.

Snälla hästar.


Skogsvägen var tung men härlig.

Borgen på toppen.



Camilla och Jesper

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"