26 maj 2016

Klippklättring i Stugun

Förra veckan befann vi oss i Stugun i Sverige på klippklättringskurs med Vigu. Både Jesper och jag har haft ett måttligt intresse för klättring och brukar klättra 1-2 ggr per år, men tills nu har vi endast klättrat inomhus. Det här med klippklättring visade sig dock vara en helt annan sak.


Prusiken, lite väl lös här men huvudsak att man testar så att den låser vid fall. 

Camilla och Roy firar ner sig.

Lone och vår ena instruktör Eva.
Efter att alla hade fått sig tilldelad utrustning gick vi upp en bit för berget och det första vi fick lära oss var hur vi skulle fira ner oss själva för en bergsvägg. Det var helt nytt för mig och det pirrade nog lite i magen den första gången, men det kändes tryggt och bra och jag tror de flesta rätt snabbt blev bekväma i nedfirningen. Vi hann också klättra lite under den första dagen och det var så roligt! Visst är det roligt att klättra inomhus, men det går ändå inte att jämföra med klippklättring. När man klättrar på en klippa finns det inga färdiga grepp som du ska använda utan du får själv försöka hitta greppen och de kan se väldigt olika ut. En stor skillnad i klättringen för oss var också användningen av klätterskor. Vi hade aldrig klättrat med klätterskor innan och jag kan bara konstatera att ska jag nånsin klättra igen så måste jag ha egna klättringsskor, så stor skillnad var det.

Andra kursdagen fick vi lära oss att göra toppankare. En hel del ny utrustning presenterades, bl.a. kilar, kamsäkringar och slingor. Det blev genast lite mer spännande att fira ner sig från ett toppankare man själv gjort, våra kursledare kontrollerade givetvis våra ankare innan vi fick klartecken att fira ner oss, men det var fortfarande aningen nervöst.

Tältplatserna

Jesper säkrar Camilla på topprep. 

Jesper klättrar en av dom svåraste linjer vi klättrade under kursen. 6+

Lite matkärl här och där!

Under lördagen hade vi sämre tur med vädret, det hade regnat under natten och fortsatte att regna under morgonen. Att klättra på våta klippor är ingen höjdare, det är både halkigt och stökigt så vi fick skjuta upp klättringen till söndagen och hade annat program istället. Vi lärde oss att klättra upp på rep och sen fick vi äntligen bekanta oss med stora berget. Efter lunchen gick vi uppför det ca 100 m höga berget och firade oss ner i två etapper. Först halvvägs, sen böt vi till ett annat rep och firade den sista biten ner till marken. Det var nog det mest spännande vi gjorde under hela kursen tror jag. Jag tycker av nån anledning att det är mycket värre att åka ner än att klättra upp och det var på skakiga ben jag gav mig utför kanten av stora berget, men ner kom jag även om min prusik var så spänd att jag fick mjölksyra i armen.

Vi fick under sista kursdagen också klättra uppför stora berget i replag. Alla replag hade en kursledare som försteman som klättrade först och placerade ut säkringar under vägen. Efter ca en replängd gjorde förstemannen en standplats och därifrån säkrade han andremannen upp till första standplatsen. Så upprepas proceduren tills man är uppe på toppen. Det kändes som riktig klättring, det var superroligt. Alla elementen fanns där, äventyret, spänningen, naturen, utsikten, ja allt man kan tänka sig. Ifall jag inte var helt hooked på klättring innan så blev jag det efter att ha klättrat uppför stora berget.

Njuter av utsikten!


Här firar vi oss ner från stora väggen som är ca 100 meter hög. 


Beskriver lite av hur (höjd)rädd Jesper var när han hade firat ner sig för stora väggen. 

Tjurres fina hund Zip!

Camilla och Mikael ska klättra stora väggen med Danni. Planerar rutt.

Danni säkrar och Mikael och Camilla klättrar.

Vi hade en toppenfin kurs i Stugun och för alla klättringsfantaster kan jag varmt rekommendera Stugun. Där finns många olika leder i varierande svårighetsgrad och för en symbolisk summa får man även tälta på klätterklubbens område med vindskydd, eldplats och utedass. Nu väntar vi ivrigt på att få hem vår egen klättringsutrustning så vi kan börja klättra även på hemmaplan!

PS. Tycker du att vår utbildning med Vigu låter spännande, sök in före den 20.6 - https://www.axxell.fi/vildmarksguide

Camilla och Jesper

15 maj 2016

Varför cyklar inte tjejer på bakhjulet?

NatVentures första kurs börjar gå mot sitt slut och det har varit riktigt roligt att få hålla i trådarna för våra duktiga kursdeltagare. Undertecknad själv är ingen teknikexpert inom mountainbiking, men Jesper däremot har en lång "karriär" på cykeln. Han har spenderat oändligt många timmar på en cykel och övat på olika tricks, han har också förstört x antal cyklar genom tiderna. Min egen cykelkarriär har mest bestått av att ta mig från punkt a till punkt b på en relativt slät och lättframkomlig väg.

Testar teknikhinder.

Denna skillnad mellan våra bakgrunder på cykel har blivit extra tydlig
under vår nybörjarkurs. När det kommer till sådana saker som att lyfta på framhjulet så är alla tjejer (mig själv inräknad) relativt obekant med den tekniken, medan killarna gör det hur naturligt som helst. Jag började fundera på varför det var så stor skillnad och plötsligt såg jag överallt små killar som cyklar på bakhjulet. Jag ser dem från vårt köksfönster hemma, på väg från jobbet, ja överallt när jag åker nånstans så ser jag killar som cyklar på bakhjulet, men inte en endaste tjej. Varför är det så? Är flickor mera försiktiga av sig eller är det helt enkelt en könsbetingad sak? Jag önskar att någon hade lärt mig cykla på bakhjulet när jag var liten, frågan är om jag ens hade vågat...

Nedförsåkning och uppförsklättring på schemat.



Jesper instruerar i uppförsbacken. 

Hur som helst så har vi haft en givande kurs och det är så roligt att som dragare få se när deltagarna gör framsteg och framför allt roligt att se när de har roligt och verkar trivas med vårt program. Jag har själv gjort framsteg tycker jag, jag har ju varit testkanin för alla övningar. Imorgon har vi alltså sista kurstillfället, men vi kommer ännu att fortsätta med lite mountainbiking under våren och försommaren med två mountainbiketurer där fokus ligger på själva turen och inte längre några teknikövningar. Låter det intressant så håll utkik på vår facebooksida där det kommer mer information inom kort.

Snyggt framhjulslyft.


Annat spännande på gång är att vi åker till Stugun i Sverige inkommande vecka för en kurs i klippklättring. Det är något vi verkligen ser fram emot. Blir en fyra dagars kurs med grunderna i klippklättring i Vigus regi. Mera på bloggen om detta när vi kommer hem.

Önskar er alla en trevlig vecka!

Camilla och Jesper

10 april 2016

Mountainbikekurs och övernattningstur

Helgen har gått i rasande fart med mycket roligt på gång. Vi håller på och planerar vår första kurs i vårt nystartade företag och lördagen gick ganska mycket åt till att bygga och testa teknikhinder för den kursen. Det är alltså en moutainbikekurs för nybörjare som vi planerar. Kursen är tänkt för sådana som precis börjat cykla mountainbike, men även sådana som kanske hållit på ett tag, men aldrig riktigt lärt sig teknikerna för hur man ska tackla olika hinder i terrängen. Jag anser mig själv hör till den senare skaran och tyckte det var superroligt att få testa på de olika hindren och öva på tekniken. Jesper är den av oss två som sitter på erfarenheten inom cykling och det är också han som kommer att undervisa under kursen. Kolla in vår facebooksida https://www.facebook.com/natventure.fi/ för mer information om kursen som startar i maj. Hoppas att vi får träffa några av er läsare då!

Testar vippbrädan.

Slalompinnar.

Balansbräde. 

Svängen. 


Efter några timmar på cykeln under lördagseftermiddagen packade vi våra ryggsäckar och drog iväg till skogs. Vi fick nys om detta mysiga ställe förra helgen när våra viguvänner var ute på tur, men vi hade annat program då och kunde inte övernatta i skogen så vi åkte ut dit denna helg istället. Vi följde vandringsleden en bit, men vek sen av och gick våra egna vägar tills vi hittade fram till vår övernattningsplats. Platsen ligger invid ett träsk som har väldigt rikt fågelliv under våren, men träsket är fortfarande fruset så riktigt livat var det inte ännu. Ett tranpar höll oss dock sällskap under kvällen och många andra fåglar tittade förbi. Vi fick också sällskap i form av mänskliga vänner en stund under kvällen och hade det riktigt gemytligt runt brasan.

Vår sprillans nya kaffepanna, inget mera pulverkaffe!

Halvsover framför brasan. 


Med en papegoja i huset är vi vana att bli väckta av en sjungande/galande/pratande/skrikande fågel och även fast vi inte var hemma blev denna morgon inget undantag. Denna gång stod ett svanpar för väckningen med högljudda diskussioner. Vi ignorerade dem dock ett tag innan vi orkade gå upp, det är extra skönt att ligga och dra sig i sovsäcken på morgonen. Efter att vi ätit frukost och packat ihop begav vi oss så småningom hemåt. En tur behöver inte alltid vara så lång för att ge ro i själen och fylla på energidepåerna. Väl hemma väntade vår egen lilla sångfågel på oss som även han fick sin första utetur för året i helgen. Skönt med vår!

Jesper fixar frukost.

Nybakt bröd! Tack Johan för inspirationen :)

En hel påse skräp samlade vi på hemvägen. 


Camilla och Jesper

6 april 2016

Fågelholken och kampanjen en miljon fågelholkar.

Det pågår en kampanj just nu för att hjälpa våra fåglar att hitta boplatser inför häckningstiden. Orsaken till att vi behöver flera holkar är bristen på naturliga håligheter i vår natur som fåglar kan dra nytta av och föda sina ungar i.


Att bygga en holk är väldigt enkelt och instruktioner hittas hur mycket som helst på nätet:
http://www.bioresurs.uu.se/myller/skog/holk1.htm
http://www.ungafakta.se/pyssel/skapa/fagelholk/
http://www.skof.se/fsk/holk.htm

Det man bör tänka på när man bygger holk som delvis också finns antecknat i länkarna ovan är:

Materialet - Ingen fågel vill bo i en holk impregnerad med gift (tryckimpregnerat virke). Virket man bygger av bör vara ohyvlat, det göra att materialet andas bra plus att fågelungarna behöver en skrovlig yta för att få fäste när dom sedan ska krypa ut ur holken.

Dimensioner - Olika fåglar har olika dimensioner på holkstorleken och ingångshålet. Hålet för våra vanligaste småfåglar är från 2,8cm till 3,2cm i diameter. Dessa olika dimensioner hittas också i länkarna ovan.

Läckage - Holken bör byggas så att taket täcker hela holken och gärna också extra träribbor på baksidan av holken mot trädet så att vattnet kan rinna förbi utan att röra i holken. Dessa saker av åtminstone två orsaker: en våt holk murknar snabbt sönder och våta fågelungar fryser lätt ihjäl.

Botten - Bygg gärna inte en holk som har ett botten som går att öppna, förr eller senare kommer öppningsmekanismen att gå sönder och innehållet trilla ut. Bygg istället så att framsidan eller taket kan öppnas. Man gör en holk öppningsbar för att rensa ut gammalt bobyggnadsmaterial från året innan, detta görs av flera orsaker bland annat för att minska risken för att sprida vidare eventuella bakterier/sjukdomar.

Sittpinne - Lite mytaktigt är att man ska bygga en "sittpinne" för fåglarna så att dom lättare ska komma in i holken eller något liknande. En sittpinne gör faktiskt mera skada än nytta, den gör det lättare för boplundrare att röva ägg eller ungar ur holken.

Skyddsplåt runt holköppningen - Man ser ganska ofta en skyddsplåt runt holköppningen på holkar som är ämnade för mindre fåglar. Plåtens funktion är att skydda holken mot ekorren, den behöver sitta fast ordentligt! Plåten skyddar däremot inte mot den större hackspetten som kan hacka hål genom holken på någon annan sida.



Att sätta upp en holk. 

Var? - Man kan nästan sätta upp holkar var som helst. På din gårdsplan, i en park eller i skogen. Sätter ni upp en holk i någon annans skog är det alltid läge att fråga skogsägaren, skogsägare brukar inte ha något emot holkar i sin skog.

När? - Holkar kan sättas upp vilken tid på året som helst, till och med på vintern söker fåglarna skydd i holkar. Men i huvudsak behövs holkarna tidigt på våren när häckningssäsongen kommer.

Hur? - Holken fästs i trädet med ett band som går runt trädet. Undvik gärna att spika eller skruva in något i trädet. Spiken kanske inte skadar trädet men spiken kommer att lossna när trädet växer och förr eller senare faller holken ner.

Vilken höjd? - Höjden varierar förstås från fågel till fågel. Finns det många saker som kan störa eller till och med riva ner holken kan man med fördel sätta upp den med en stege. Är holken däremot uppsatt på ett lugnt ställe kan man ha den i huvudhöjd, det gör det lättare att rengöra den.




Några mått på holkar för våra vanliga fåglar här omkring.
Måtten A, B, C och D tas från bilden ovan.

Talgoxe:
  • A 10-12 cm
  • B 30 cm
  • C 3,2 cm
  • D 8 cm
Blåmes:
  • A 10 cm
  • B 25 cm
  • C 2,8 cm
  • D 7 cm
Talltita:
  • A 10 cm
  • B 25 cm
  • C 2,8 cm
  • D 7 cm
Svartvit flugsnappare:
  • A 10 - 12 cm
  • B 30 cm
  • C 3,2 cm
  • D 8 cm
Stare:
  • A 12 - 15 cm
  • B 35 cm
  • C 5 cm
  • D 8 cm
Skogsduva:
  • A 18 - 20 cm
  • B 50 cm
  • C 8,5 cm
  • D 10 cm
Kaja:
  • A 18 - 20 cm
  • B 50 cm
  • C 8,5 cm
  • D 10 cm


När ni sedan gjort er holk kan ni registrera den på svenska.yle.fi under denna länk - http://svenska.yle.fi/artikel/2016/04/05/redan-en-halvmiljon-fagelholkar (länger ner på sidan)
Där kan man se hur många holkar som finns i respektive kommun och en liten tävling mellan dom olika kommunerna pågår ju. :)




Ut och bygg nu, snart är det för sent för denna vår!


/Jesper

27 mars 2016

Vinterfjällkurs i Tärnaby

Vår vintersemester firades i år i Tärnaby och Hemavan tillsammans med Vigu 21 där vi hade den smått legendariska vinterfjällkursen. Efter en lång resa och en del bilbekymmer kom vi fram till Tärnaby på söndagkväll. De första tre nätterna bodde vi i en stuga "Backvillan" precis intill Anjabacken. Det blev två dagar piståkning innan det riktiga äventyret startade på onsdagen. Väderprognosen utlovade storm mot kvällen så våra lärare beslutade att kalfjället där de vanligtvis brukar hålla kursen var för utsatt för vädret, så platsen var ny för i år, fastän konceptet för övrigt var som tidigare år. Det blåste hårt redan på förmiddagen när vi packade våra pulkor och startade klättringen uppför fjället. Ca två timmar senare kom vi fram till Ryfjället som skulle bli vårt hem de tre följande nätterna.




Vindstyrkan hade nu tilltagit rejält och att gå uppe på fjället utan skydd för vinden var inte att rekommendera. Vi började genast gräva våra snöbivacker, vi tjejer grävde en och killgänget grävde sin egen. Det visade sig att snön där vi grävde var mycket hård och svår att gräva i så efter några timmars grävande kom killarna och hjälpte oss så vi skulle hinna få vår bivack färdig till natten. Det hann bli sent innan vi fick ta natten den kvällen, men det var desto skönare att få lägga sig i sovsäcken och äntligen få vila efter en tung dags arbete. Fastän stormen vinade utanför bivacken märkte vi ingenting där inne, det var helt tyst och stilla och vi sov nog alla gott den natten.






Följande morgon var solen framme en stund, men det blåste fortfarande friskt. Det blev hur som helst lavinkunskapsutbildning och vi fick börja öva på kamraträddning. Det väsentligaste i kamraträddning i händelse av en lavin är att båda parter (offer och räddare) har en fungerande transceiver som är påslagen. Räddaren bör också ha en sond och en spade. Enligt statistiken har man inte lång tid på sig att hitta ett lavinoffer innan luften tar slut under snön, vårt mål när vi övade var att kunna hitta två offer inom fem minuter. Det var inte alls lätt och kräver nog övning för att bli säker på dubbelsök. Pga den hårda blåsten och isiga fjäll blev det inga långa skidturer så vi fick istället mycket tid till lavinsök.








Vi hann ändå med två skidturer, på torsdagen blev det en kort tur en bit uppför fjället och på fredag gjorde vi en topptur efter lunchen. Det hade då snöat lite under natten så vi fick några partier med fin snö att åka i. Jag har hela tiden sagt att jag inte kommer att bli någon offpiståkare, men efter fredagens tur fick jag ändå mersmak. Det var både roligt att gå uppför och förstås att åka ner sen. Vinterfjället är otroligt mäktigt, det kändes som att vi upplevde bilderna jag brukar beundra i olika friluftsmagasin. Jag förstår nu varför man vill gå uppför i flera timmar för att sedan få ett enda åk under en och samma dag. Det är helheten med att sträva uppåt, vyerna, att svettas, känslan av att nå toppen och sen den roliga utförsåkningen. Jag hoppas jag får möjlighet att göra flera toppturer, det var verkligen en häftig upplevelse.

Det här var utan tvekan den bästa kursen hittills med Vigu. Jag är så glad att vi bestämde oss för att åka fastän jag var lite tveksam i början. Att bo i snöbivack på vinterfjället var så häftigt, varje kväll när jag stod och borstade tänderna i månskenet med fjäll åt alla håll kom en overklighetskänsla över mig - vilket liv jag lever! Tack till alla som var med och gjorde detta till en oförglömlig upplevelse. :)

Camilla och Jesper