Natventure.fi | Friluft.fi

Eftersom geocaching nu är på tapeten tänkte vi nämna några ord om just det. Vi har ju förr också skrivit om just denna aktivitet men den verkar ju slå igenom åtm. här i Österbotten nu. Vårt gamla inlägg med enkla instruktioner och grunderna i geocaching finns HÄR . När man hållit på med geocaching en tid börjar man ställa lite högre krav än i början, först var hela grejjen med tekniken och allt kul för att det faktist fungerade otroligt bra och den positiva känslan man fick varje gång man hittade en lock-n-lock eller tupperware burk bara fick en att fortsätta. Efter en tid började man kolla lite annorlunda på webbsidan geocaching.com före man begav sig ut, man kanske tittade extra noga på svårighetsgrader, på storlek på containern eller på hur många favorit-markeringar en cache har fått av föregående letare. Man började helt enkelt söka efter mer än bara den transparenta/vita burken. Det som länge har varit aktuellt i Staterna och vissa andra länder är fortfarande inte riktigt aktu

Våra trogna läsare minns säkert att vi hållit på med ett vandringsguideprojekt under i princip hela förra året. Det var endast Nykarlebys vandringsleder som lämnade ogjorda till det här året. Efter våra två månader i mer tropiskt klimat var vi verkligen sugna på att ge oss ut i vår vackra, fräscha, finska skog så vi beslöt oss för att ta oss an en av lederna i Nykarleby idag. Enligt våra uppgifter så finns det endast två vandringsleder i Nykarleby och valet föll idag på Klippan i Munsala. Ingen is så långt ögat når, förutom det lite som fanns vid stranden. Efter en del körande, ett telefonsamtal och lite kartgooglande hittade vi dit och kunde börja söka efter naturstigen. Vi hade försökt leta på nätet efter information på förhand, men någon sådan kunde vi inte hitta. Det blev inte bättre när vi kom fram, vi gick runt på hela området och det närmaste en naturstig vi kom var en karta där det stod "naturstig under planering - genomförs år 2009". Är det någon som vet om

Vår resa är nu över för denna gång och vi har nu försökat varva ner lite efter alla upplevelser och äventyr. Vi har funderat och reflekterat över livet och allt vad denna resa har fört med sig. Tänkte dela med mig lite av mina tankar. Att leva i Finland och framför allt i Österbotten är som att leva i en liten glaskupa. Det är väldigt tryggt och skyddat där inne. Jag upplever dock att det också kan vara väldigt hämmande. Inne i den lilla glaskupan ska alla helst göra på samma sätt och det är inte tillåtet att sticka ut. Det jag gillar mest med att resa och se andra delar av världen är inte bara alla fina och spännande platser, utan lika mycket insyn i hur andra människor i världen lever. Det finns så många olika sätt att ta sig an livet på. Ute i den stora världen känns det helt okej att göra saker och ting på sitt eget sätt, ingen ser konstigt på en fastän man inte följer livet enligt majoritetens synsätt. För egen del är jag otroligt tacksam att jag haft möjligheten att göra mi

Det här är vad vi kommer att sakna när vi lämnar Costa Rica: Varma MYGGFRIA kvällar ute . Otroligt skönt att kunna sitta ute om kvällarna när det är varmt och skönt och inte bli störd av myggor. Ananassmoothies Den första klunken av den goda söta ananassmoothien är alltid lika underbar! Det har blivit många av dessa under våra två månader här. Dopp i havet som inte är iskallt Svalkande skönt, men ändå så pass varmt att det är behagligt att doppa sig. Vi är inga vinterbadare fastän vi bor i Finland. Lösa lyckliga hundar som kommer överens Många hundar som springer lösa har ägare och är alltså inte herrelösa. Det har varit underbart att se dem lyckligt springa runt på stranden och leka med varandra. Inte en enda gång har vi sett hundar som varit aggressiva mot vare sig andra hundar eller människor. Och vi har sett alla sorts hundar, allt från stora dobermanns till små chiuauas. Fär

Vår sista vecka här i Costa Rica hade vi planerat att ta det riktigt lugnt och inte alls ha något program, bara vara, läsa böcker, äta gott och njuta av solen. Allting har inte blivit riktigt som vi tänkt oss, men vi har ändå lyckats bra med att ta det lugnt i alla fall. En tråkig nyhet som nådde oss redan de första dagarna vi var här var att det går -surprise, surprise- ett magvirus här. Det är något vi verkligen INTE vill ha nu med hemresan så nära inpå, inte för att jag vill nånsin ha det, men nu skulle vara högst opassande. Detta har lett till att vi inte alls vågat ta risken att äta ute, vi har endast kokat maten själva. Till sällskap i köket har vi haft en lindrigt magsjuk kille, verkligen uppskattat (hoppas ni förstår ironin där). Han sitter i köket från morgon till kväll eftersom han håller på med något arbete och han tycker att det är bästa arbetsron där. Annars en supertrevlig kille, men drar mig verkligen för att gå dit. Största gräshoppan vi nånsin sett. Ungefär samma st

Länge sedan vi har visat tecken på liv nu men visst lever vi, kanske t.o.m. aningen bättre än vi gjort hittills på resan. Vi har nu för vår sista vecka här i Costa Rica bokat en svit vid Funky Monkey i Santa Teresa. Riktigt fint rum i massivt trä, med stor privat balkong med mysiga ljus och hammock. Vi stortrivs här och har beslutat oss att ha så lite aktiviteter som möjligt denna vecka, för att slappna av och lugna ner oss före hemfärden. Även om vi vanligen båda är ganska dåliga på aktiviteten "göra-ingenting" så har vi klarat oss riktigt bra och skönt har det varit. Vår svit. Njuter på verandan med en bra bok efter ett dopp i poolen. Eftersom vi är i Costa Rica vilket är ett topp land för surfing och vilken kust man än besöker så kryllar det av surfare kunde vi inte hålla oss från att prova på att surfa. Vi beställde en 2 timmars surflektion idag och gick ut med att vi åtminstone skulle klara någon våg. Vår instruktör Carlos var riktigt trevlig och pratade

Resan börjar sakta men säkert lida mot sitt slut och under vår sista bildag körde vi ner till Nicoyas sydligaste spets och nationalparken Cabo Blanco. Den här nationalparken är Costa Ricas äldsta och grundades 1963 av det skandinaviska paret Olof Wessberg och Karin Mogensen. Det finns en kortare och en längre vandringsled i parken, vi startade längs den danska leden och vandrade ända ut till stranden som är så långt ut du kan komma på Nicoya halvön. Det tog oss ca 2 h att ta oss dit, men det blev många stopp på vägen för att fotografera och beundra olika vilda djur på vägen. Monumentet vid parkens ingång. Ensam coatihane Framme vid stranden tog vi oss ett svalkande dopp, åt vår kakbit som vi köpt från bageriet i Cabuya och sen var vi tvungna att söka oss tillbaka eftersom parken stänger kl 16 och klockan var redan 14. Det här var en riktigt intressant nationalpark, den kändes verkligen vild och det var inte överdrivet mycket andra människor där heller. Det hade varit ännu