Fortsätt till huvudinnehåll

Blixtvisit till Skuleberget

I och med vårt nyväckta intresse för klippklättring har vi fått lite nya klättringsvänner och vi var inte sena att hänga på när de hörde sig för om sällskap på en helgresa till Skuleberget i Sverige för lite via ferrataklättring. Vi åkte över med morgonfärjan på lördag och efter en något gungig färd var vi framme i Umeå kl 11.00 lokal tid. Vi började köra söderut och när vi kollade via ferratas hemsida upptäckte vi till vår förskräckelse att klättringslederna var stängda hela lördagen pga att det regnat kraftigt under natten och berget helt enkelt var för vått. Via ferrata är egentligen ingen renodlad klättring utan det är lite av en blandning mellan vandring och klättring i mycket brant terräng. Man har vanlig klättringssele på och är fast i en vajer i vilken man kan dra sig uppåt för att underlätta framfarten. På en via ferrataled kan det också finnas konstgjorda grepp och steg på särskilt branta partier. Är berget vått som det var denna lördag så blir det väldigt halkigt och farliga situationer kan uppstå, så det är helt förståeligt att lederna var stängda, men inte desto mindre surt för det.

På soldäck var det inte svårt att hitta lediga platser.

Vid foten av Skuleberget finns Naturum med all möjlig information om världsarvet Höga kusten.

Skuleberget.


Som tur var den traditionella vandringsleden öppen och på den kunde man på egen risk ta sig uppför berget. Även där var det vått och halkigt och det gällde att vara försiktig. Det var riktigt brant på vissa ställen och vi fick nog använda både fötter och händer på vissa ställen för att ta oss upp. Halvvägs upp finns en urgammal grotta som vi också besökte. Även om via ferratan var stängd var det inget fel på vädret under lördagen, vi fick en solig färd upp till toppen som mäter 286 m.ö.h. Där uppe finns toppstugan som hyser ett café och även om vi är mitt uppe i vår sötsaksstrejk festade jag till det med en våffla med hjortronsylt och vispgrädde. Lite fusk var det nog, jag medger, men jag åt inte upp all sylt i alla fall. :) För de som inte vill gå eller klättra upp för berget finns även en linbana på andra sidan berget som går ända upp till toppen.

På väg upp mot toppen.

Fina vyer från berget.

Rövargrottan.

Uppe på toppen!

Pausar och beundrar vyerna.


Skuleberget hör alltså till världsarvet Höga kusten och just Skuleberget är världens högst belägna strandlinje. Landskapet präglas av höga, branta berg och och smala vikar. Höga kusten har en areal på 142 500 ha varav 56% utgörs av hav. Landskapet är precis som Kvarkens skärgård i ständig förändring pga landhöjningen. I dagsläget räknar man med en landhöjning på ca 8 mm per år och det finns en chans att det kommer att finnas en fast landförbindelse över Kvarken om ca 2000 år. Våra efterlevande kanske slipper att gunga på Wasaline. Världsarvet Höga kusten består inte enbart av Skuleberget, det finns många öar, nationalparken Skuleskogen och andra spår av landhöjningen där man kan upptäcka världsarvet. Vill du läsa mer om Höga kusten gå in på varldsarvethogakusten.se.

Matlagning på Friluftsbyns camping.

Fin kvällshimmel. 


Vi övernattade på Friluftsbyns camping som hade en mycket trevlig värd som lät oss campa där gratis eftersom det inte gick att betala med kort och vi hade inga kontanter. Det pågick något evenemang i den nybyggda delen av friluftsbyn så vi hade gratis trubadur hela kvällen. Det blev en tidig kväll och en ännu tidigare morgon eftersom det blev lite rådd med svensk och finsk tid, men vi hann i alla fall med en hel del innan färjan avgick på eftermiddagen. Det blev lite inomhusklättring vid Iksu sportcenter i Umeå och lite shopping innan hemfärden. En helg som inte blev riktigt som vi tänkt oss, men det blev en riktigt bra och innehållsrik till slut ändå. Tack till våra medresenärer för en trevlig helg!

/Camilla och Jesper

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"