På tur bland De 7 søstre

Imorgon startar kajakkursen i Norge som vi ska delta i via vår vildmarksguideutbildning. Vi passade dock på att ta några dagar semester före kursstarten och åkte iväg redan på söndagkväll. När vi anlände till Norge, närmare bestämt Mo I Rana i måndags på eftermiddagen regnade det och ännu på tisdagmorgon vaknade vi till regnet som smattrade på biltaket på campingen i Yttervik. Det hade lovats bättre väder under dagen så vi åt vår frukost och startade sedan bilen och körde mot De 7 Søstre. Det tog inte lång stund innan regnet upphörde och solen visade sig och så förblev det sedan hela dagen.

Vi valde att göra Dronningruten som går upp till de två högsta topparna av de sju systrarna. Turen skulle bli lite över 15 km lång och ca 1200 höjdmeter. Strax före klockan 11 startade vi från parkeringen vid Kraftverksstationen. Början gick bra med lätt stigning uppåt, men ju högre vi kom desto brantare och svårare stigning blev det. På vissa ställen blev det rent av klättring för att ta sig vidare uppåt och på en del ställen fanns det rep att dra sig upp för när stigningen var brant. Vi hade tänkt gå ända upp till toppen för att äta lunch där, men när klockan var över halv ett och det ännu var en bit till toppen beslöt vi oss för att äta lunch innan vi gick vidare.

I början av turen var det flackt och lättvandrat. 

Ju högre upp vi kom desto brantare och svårare blev det. 

Med lunch i magen kändes det igen lättare att ta sig an höjdmetrarna och plötsligt var vi uppe på toppen av Botnkrona 1072 m.ö.h. 1000 höjdmeter avklarade och vi belönades med en helt vidunderlig utsikt, berg, fjordar och hav i alla väderstreck. Helt otroligt vackert och vilken tur vi hade som fick klart väder och verkligen kunde njuta av utsikten. Så småningom gick vi neråt igen och fortsatte sen mot nästa topp. Det var en besvärlig nerstigning med massvis med stenar och det gällde att se var man satte ner fötterna för ett snedsteg kunde resultera i ett ödesdigert fall utför berget. Vägen till nästa topp kändes inte alltför lång och snart kunde vi börja klättringen uppför nästa topp Grytfoten 1019 m.ö.h. Vandringen upp till Grytfoten var betydligt flackare och jämnare. Även här uppe belönades vi med en fantastisk utsikt och vi firade våra toppbestigningar med varsin Snickers innan vi påbörjade den långa nerstigningen.

Botnkrona sett från Grytfoten. 

På toppen av Botnkrona!

På toppen av Grytfoten.

Topprösen uppe på Botnkrona.

På väg till Grytfoten passerade vi ett snöfält.

Jag förstår väl att största delen av alla klättringsolyckor sker under nerstigningen. Då är man trött och sliten och börjar slappna av för att man nått toppen, men det är minst lika krävande att ta sig ner säkert igen. Första timmen gick helt okej, men under den andra timmen började benen stumna och det var ett helt projekt att ta sig nerför en lite brantare klippa. Vi var rejält trötta när vi kom ner två och en halv timme senare, men ändå tillräckligt pigga för att hitta lite kantareller som fanns längs stigen. J

Jesper svalkar sig lite på vägen ner. 

Panoramavy från toppen.

Nu har vi då bestigit två av de sju systrarnas toppar och det var en ordentlig fysisk utmaning. Turen var listad som en svart tur och det bör den nog vara för det var ingen ”walk in the park” precis, men det var också en mycket fin tur. Tjusningen med att vandra uppför ett berg ligger ju inte endast i att få njuta av en fin utsikt, det är ju lika mycket för den fysiska ansträngningen som jag vill göra det. Att svettas, flåsa och känna vädrets makter där uppe är en del av hela äventyret. Det var i alla fall två väldigt trötta vandrare som lade sig att sova bak i bilen igår kväll och som grädde på moset fick vi somna till utsikten av Breitinden som är den sjunde och sista toppen i De 7 Søstre. 

Camilla