Fortsätt till huvudinnehåll

På tur bland De 7 søstre

Imorgon startar kajakkursen i Norge som vi ska delta i via vår vildmarksguideutbildning. Vi passade dock på att ta några dagar semester före kursstarten och åkte iväg redan på söndagkväll. När vi anlände till Norge, närmare bestämt Mo I Rana i måndags på eftermiddagen regnade det och ännu på tisdagmorgon vaknade vi till regnet som smattrade på biltaket på campingen i Yttervik. Det hade lovats bättre väder under dagen så vi åt vår frukost och startade sedan bilen och körde mot De 7 Søstre. Det tog inte lång stund innan regnet upphörde och solen visade sig och så förblev det sedan hela dagen.

Vi valde att göra Dronningruten som går upp till de två högsta topparna av de sju systrarna. Turen skulle bli lite över 15 km lång och ca 1200 höjdmeter. Strax före klockan 11 startade vi från parkeringen vid Kraftverksstationen. Början gick bra med lätt stigning uppåt, men ju högre vi kom desto brantare och svårare stigning blev det. På vissa ställen blev det rent av klättring för att ta sig vidare uppåt och på en del ställen fanns det rep att dra sig upp för när stigningen var brant. Vi hade tänkt gå ända upp till toppen för att äta lunch där, men när klockan var över halv ett och det ännu var en bit till toppen beslöt vi oss för att äta lunch innan vi gick vidare.


I början av turen var det flackt och lättvandrat. 

Ju högre upp vi kom desto brantare och svårare blev det. 




Med lunch i magen kändes det igen lättare att ta sig an höjdmetrarna och plötsligt var vi uppe på toppen av Botnkrona 1072 m.ö.h. 1000 höjdmeter avklarade och vi belönades med en helt vidunderlig utsikt, berg, fjordar och hav i alla väderstreck. Helt otroligt vackert och vilken tur vi hade som fick klart väder och verkligen kunde njuta av utsikten. Så småningom gick vi neråt igen och fortsatte sen mot nästa topp. Det var en besvärlig nerstigning med massvis med stenar och det gällde att se var man satte ner fötterna för ett snedsteg kunde resultera i ett ödesdigert fall utför berget. Vägen till nästa topp kändes inte alltför lång och snart kunde vi börja klättringen uppför nästa topp Grytfoten 1019 m.ö.h. Vandringen upp till Grytfoten var betydligt flackare och jämnare. Även här uppe belönades vi med en fantastisk utsikt och vi firade våra toppbestigningar med varsin Snickers innan vi påbörjade den långa nerstigningen.

Botnkrona sett från Grytfoten. 

På toppen av Botnkrona!


På toppen av Grytfoten.

Topprösen uppe på Botnkrona.


På väg till Grytfoten passerade vi ett snöfält.

Jag förstår väl att största delen av alla klättringsolyckor sker under nerstigningen. Då är man trött och sliten och börjar slappna av för att man nått toppen, men det är minst lika krävande att ta sig ner säkert igen. Första timmen gick helt okej, men under den andra timmen började benen stumna och det var ett helt projekt att ta sig nerför en lite brantare klippa. Vi var rejält trötta när vi kom ner två och en halv timme senare, men ändå tillräckligt pigga för att hitta lite kantareller som fanns längs stigen. J

Jesper svalkar sig lite på vägen ner. 

Panoramavy från toppen.



Nu har vi då bestigit två av de sju systrarnas toppar och det var en ordentlig fysisk utmaning. Turen var listad som en svart tur och det bör den nog vara för det var ingen ”walk in the park” precis, men det var också en mycket fin tur. Tjusningen med att vandra uppför ett berg ligger ju inte endast i att få njuta av en fin utsikt, det är ju lika mycket för den fysiska ansträngningen som jag vill göra det. Att svettas, flåsa och känna vädrets makter där uppe är en del av hela äventyret. Det var i alla fall två väldigt trötta vandrare som lade sig att sova bak i bilen igår kväll och som grädde på moset fick vi somna till utsikten av Breitinden som är den sjunde och sista toppen i De 7 Søstre. 

Camilla

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tävling - Vinn en Petzl pannlampa!

Det är höst och lite ruggigt väder så vi tänkte pigga upp vardagen med en liten tävling. Alla ni som följer vår blogg och säkert många andra också känner till att vi har vandrat ganska många vandringsleder i år. Med alla dessa vandringsleder följer också en hel del kilometrar. Tävlingen går ut på att gissa hur många kilometrar vi har vandrat i år. Vår vandring Fjällräven Classic räknas också med. Den som kommer närmast det rätta svaret utses till vinnare. Tävlingen pågår till fredag 15.11. För att delta i tävlingen, kommentera på bloggen  (Ej på facebook). Lycka till! Tävlingen gäller endast i Finland. Rätt svar eller den som kommer närmast det rätta svaret vinner en pannlampa från Petzl värde 34,95€ Petzl Tikka 2 pannlampa En bonusvinst lottas också ut bland alla som deltar i tävlingen. :) Termosmugg 0,45L /Jesper och Camilla Dela gärna detta inlägg på Facebook! :)                     ↓

Året var 2013, mycket friluft har vi hunnit med!

En tillbakablick på året som gått. Här kommer alla känslorna på en och samma gång :) Vinteröverlevnadskurs - här lärde vi oss bygga vindskydd vilka vi sedan övernattade i. Tjejvasan - Camilla kommer belåten i mål. Härlig vårvinterskidåkning under påskhelgen. Vintersafari på turskidor med ett gäng glada gubbar. Pimplarna såg aningen oroade ut när Jesper kom fräsande med kiten. Årets fyndigaste tältplats. Inspirationen flödade efter att vi hört på Patrick "Pata" Degerman. Otroligt varmt i maj, här sjösatte vi Gulan. I maj var det mountainbikekurs för hela slanten, här på tur i Kronoby. Starke David gjorde oss sällskap när vi gick Arbetsplatsbergets vandringsled. Största fångsten vi fick vid villan under sommaren. Fina, fina Rambo njuter av sommaren. Fagerbacka fäbodställe blev en oas i bromslandet. Löjligt spännande att paddla kajak genom slussen. Ett extra strandhugg för att lätta på tryc

Nej nu får det vara nog!!

Det är sällan jag höjer min röst i sociala medier, men nu har bägaren runnit över. Vad jag pratar om är nedskräpning. Under vår vistelse i Norge hade jag en och annan diskussion med en av mina nordiska kollegor om likheter och olikheter mellan de nordiska länderna. En av dessa diskussioner minns jag särskilt väl och det var när min kollega sa att mängden skräp längs vägarna ökar drastiskt så fort man kommer över till den finska sidan av gränsen. Först sa jag genast emot och hävdade bestämt att det är ju städat i Finland, här finns inte mycket skräp i dikena. Sen började jag tänka efter och kom fram till att nog finns det ju ett och annat skräp både här och där. Om det faktiskt är mer än i de andra nordiska länderna vågar jag inte uttala mig om, men nu tar vi och koncentrerar oss på Finland och framför allt vår egen närmiljö. Som alltid om våren dyker allt skräp upp som begravdes när snön kom och kanske mer därtill av sånt som gömts i snö under vintern. När vi nu är hemma i Jakobstad