En blogg om vårt friluftsföretag och våra privata strapatser
Leta i den här bloggen
Paddling på Åland
Våra vigustudier börjar sakta men säkert lida mot sitt slut, men ännu har vi en sommar och höst kvar späckad med kurser. För en vecka sedan inleddes vår kajakspecialiseringsutbildning på Åland som var den första delen av fyra. Vi tog färjan över från Åbo på tisdag morgon och anlände till Mariehamn på eftermiddagen. Innan vi paddlade ut i skärgården blev det matinförskaffning för att klara oss ute på tur ända till lördag förmiddag. Vi var sammanlagt 14 deltagare plus vår instruktör när vi sent omsider paddlade ut från Lervik hamn i våra fullastade kajaker. Vårt basläger var stationerat på Idskär som ligger ca 6 km fågelvägen från Lervik. Det blev en mycket sen middag den första kvällen på ett kallt och blåsigt Idskär, men vi hade en fantastisk utsikt från vår tältplats på klipporna.
Middag på Idskär.
Vid horisonten syns en av de stora färjorna.
Kajakparkering.
På upptäcktsfärd runt Idskär.
De följande dagarna bestod av paddling, paddling och mera paddling. Vi började alltid dagen med ett teoripass på land som behandlade dagens övningar för att sedan försöka omsätta teorin i praktiken. Vi övade bland annat på styrtekniker, räddningsövningar, eskimåsvängar, navigering och bogsering. En av mina favoritövningar gick ut på att det var total "whiteout", dvs det var dimma och vi kunde inte se annat än fören av våra kajaker och nån meter framför oss. Den dagen bestod uppgiften av att navigera oss ut till Kobba klintar med skärmen på kepsen nerdragen framför ögonen så att vi endast kunde se kartan, kompassen och den egna kajaken. Jag var den som i vårt matlag fick äran att navigera i dimma, de andra följde bara efter och varnade ifall något skulle gå helt galet. Det var en svår uppgift och många saker att ta i beaktande, om jag inte skulle vara bekant med området skulle jag inte ge mig ut i sådan tät dimma i en verklig situation. För att ännu göra det lite mera spännande skulle vi korsa farleden var de stora färjorna trafikerar innan vi kom ut till kobbarna.
Torrdräkter på tork.
Ankomst till Kobba klintar.
Kobba klintar räknas till en av Ålands sevärdheter och det är en gammal lotsstation som var verksam ända till 1972. Inne i lotsstationen finns en jättelik mistlur som drivs av en dieselmotor. Mistluren skulle hjälpa till vid navigeringen när det var dåliga siktförhållanden, den hade definitivt hjälpt oss att hitta fram i vår whiteoutövning. På kobbarna finns också en båk som till det yttre är en kopia av den gamla båken i form av en pyramid. Numera kan båken hyras för fester och företagsmöten med mera. Kobba klintar var väl värt ett besök och jag är glad att vi fick möjligheten att paddla ut dit och uppleva en bit av Ålands sjöfartshistoria.
Kobba klintar sett från lotsstationens utkiksplats.
Lotsstationen och båken.
På balkongen bakom statyn ligger mistluren.
Mistluren.
Efter fyra dagar i skärgården paddlade vi på lördag morgon tillbaka till Lervik för att fortsätta kursen vid Ålands sjösäkerhetscentrum. Där finns en vågbassäng var vi kunde träna räddningar i stora vågor, hård vind och regn. Alla var aningen nervösa när vi inledde övningarna, men efter en stund i bassängen byttes nervositeten mot både glada skratt och full koncentration. Det var verkligen riktigt roligt att öva i vågbassängen, en räddning som kan verka enkel i lugna förhållanden blir så mycket svårare att utföra i vågor. Kajaken guppar hit och dit och det är svårare att hålla balansen, det kommer in vatten i sittbrunnen och paddeln är mest i vägen hela tiden. Svårt, men otroligt lärorikt, nyttigt och väldigt roligt!
Vid bassängkanten i Ålands sjösäkerhetscentrum.
Jesper och jag ska göra en parräddning.
Många räddningar på gång.
Teabag-räddning av "medvetslös person".
Så här trött är man efter en intensiv vecka på paddlingskurs.
På söndag avslutades kursen och vi åkte hem många lärdomar rikare och med en nyväckt iver för paddling. Tusen tack till vår mycket kloka instruktör Benjamin, jag har stundvist tvivlat på min förmåga att bli kajakguide, men inte nu längre. Tack också till mina fina studiekompisar för ännu en fin vecka tillsammans. Vi ses snart igen!
Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma
Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister. I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare. Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet. När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi
Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"
Kommentarer
Skicka en kommentar