Fortsätt till huvudinnehåll

Fjällvandring i Kevo naturreservat

Eftersom våra fjällvandringar till stor del blivit inhiberade denna sommar så började fjällabstinensen göra sig påmind i mitten av sommaren. Efter en titt i kalendern hittade vi en lucka i månadsskiftet augusti-september där vi kunde åka norrut för att göra en egen fjällvandring bara vi två (och Vilja förståss), vilket vi inte gjort på många år. Vi hade några olika alternativ, men valet föll till slut på Kevo naturreservat som ligger nästan så långt norrut du kommer i Finland innan Norge tar vid. 

Tisdag 25 augusti startade vi resan norrut. Vi valde att dela upp körandet på två dagar för att Vilja inte skulle behöva åka bil så länge i ett sträck. Vi stannade för natten lite norr om Sodankylä och hittade en trevlig liten naturstig där vi gick på kvällspromenad. Första natten sov vi i bilen vid en liten sjö. På onsdag vid lunchtid var vi framme vid Sulaoja därifrån vandringen startade. Vi åt lunch vid bilen innan vi drog på oss de fullastade ryggsäckarna och drog iväg ut på leden. Vi möttes av några glada vandrare som avslutade sina vandring och highfivade när de kom i "mål". Det fick mig att längta efter den där känslan när man nöjd avslutar sin tur vilket jag saknat efter flera av våra turer som blivit avbrutna av olika orsaker den senaste tiden. Nu hoppades jag innerligt att vi skulle få en fin tur och allt skulle gå som planerat.  

h
Kvällstur runt Viiankiaapa.

Den första dagen gick genom fjällbjörkskog och en stor del av etappen gick ute på Luomusjärvi ås med sjön på båda sidor om åsen. Rätt häftigt att de kunnat dra leden på den stundvis ganska smala åsen. Första natten ute på leden sov vi vid Ruktajärvi. I naturreservatet får man endast tälta på de angivna tältplatserna, det är alltså inte tillåtet att slå upp tältet var som helst. Ruktajärvi är lite som en flaskhals var alla möts, de som är på väg ut på leden och de som kommer från leden så här är det vanligtvis mera folk. Denna kväll var vi kanske runt 15 personer som campade där, men det finns gott om utrymme så det kändes inte trångt på något vis. 

Vilja gillar att tälta.

Följande morgon traskade vi iväg vid 9-tiden och kom snart till en annan tältplats som vi i efterhand hellre hade sovit vid. Den var mycket mindre och mysigare och låg vid en liten sjö. Vi satte oss ner i morgonsolen och drack en kopp kaffe där innan vi fortsatte färden. Nu gick det uppåt och vi kom äntligen upp på kalfjället! Den känslan är lika underbar varje gång (ifall det inte stormar 😉) och det var den denna gång också. Solsken, kalfjäll och bästa tänkbara sällskap = life is good! Dagen bjöd på imponerande sevärdheter i form av Kevokanjonen och senare Fiellus vattenfall. Tältplatsen låg inklämd mellan fjällen på en liten skogsplätt nedanom vattenfallet och vi spenderade en fin kväll framför brasan med vattenfallets brus som bakgrundsmusik. Vi fick vara ensamma här till ganska sent på kvällen tills en ensam kvinna med två hundar dök upp. 

Suohppásaja eldplats och tältningsområde.

Morgonkaffe i solskenet.

Rent fjällbäcksvatten!

Lunchpaus. 

Kevokanjonen är på sina ställen över 100 meter djup. Längst ner i ravindalen flyter Kevojoki älv fram.


Innan man kommer till tältningsområdet vid Fiellu måste man vada över jokken. 

Inte helt vanligt med tallar i fjällterräng, men i älvdalen växer en del tallskog. 

Skönt med en liten brasa inne i torvkåtan under frukosten efter en frostnatt. 


Fiellu vattenfall 26 meter högt.

Misten från vattenfallet gör att många olika mossor trivs i området kring Fiellu. 

Dag tre på leden var en lite kortare etapp på 13 km, men med lite mera upp och ner. Den tog oss till Kuivi ödestuga som ligger vackert invid en jokk mitt ute på kalfjället. Jesper och Vilja valde att vila resten av dagen medan jag tog en liten solotur upp till toppen av Kuivifjället. Vyerna var belönande och härifrån såg man över till Norges högre snöklädda fjäll. Även denna kväll var vi ensamma så när som på den samma kvinnan med de två hundarna. Den här dagen blev vi smärtsamt påminda om att ingen av oss hade tagit med någon typ av läppsalva. Både mina och Jespers läppar var svidande röda av sol och vind. Sen kom jag på att vi hade med tjärsalva till Viljas tassar mm och den visade sig bli vår räddning. De följande dagarna använde vi den på våra läppar och den fungerade alldeles utmärkt. 😄


Här börjar man se lite ruska på marken redan. 

Kuivi ödestuga i bakgrunden. Vilja har tagit kvällen.

Kevos högsta fjälltopp Guivi 614 m.ö.h.



Tältplats med utsikt. 


Den fjärde dagen var den längsta och tyngsta dagen, då vandrade vi från Kuivi till Ruktajärvi vilket landade på 23,5 km. Vi hade lite regn på morgonen, men det varade inte länge innan solen tittade fram igen. Vida slätter som förde tankarna till nån mongolisk stäpp bredde ut sig i alla väderstreck. Innan vi kom fram till Ruktajärvi lämnade vi kalfjället och gick ner i fjällbjörskogen igen. Det blev en tidig kväll med tre slitna vandrare och igen små regnskurar som smattrade hemtrevligt mot tältduken. 

Soluppgång. 

Stora fjällplatåer breder ut sig till alla håll. 

Efter regn kommer sol och en regnbåge.

En mer spartansk torvkåta vid Akukammi. Fanns en mycket mer inredd sida av kåtan också. 

Trött tjej efter 23,5 km vandring. 


Sista morgonen vaknade vi tidigt och hann packa ihop allt innan det började regna. Sen gick vi mer eller mindre i regn hela förmiddagen innan vi var tillbaka vid Sulaoja igen. Nu var det äntligen vår tur att "highfiva", vi hade genomfört hela turen utan större missöden och det viktigaste av allt var att Viljas rygg verkade klara av denna typ av påfrestning i varje fall i dessa temperaturer. Nöjda och glada satte vi oss i bilen och körde söderut igen. 

Kevo naturreservat är alltså främst grundat i naturskydds- och forskningssyften och besökare av naturreservatet kommer i andra hand. Därför är det stränga regler om vad man får och inte får göra i naturreservatet. Tex är det inte tillåtet att plocka bär och svamp och man får endast röra sig längs de utstakade lederna. Servicen i naturreservatet är fenomenal, på gränsen till för bekvämt enligt mig. Det finns ekopunkter var man får lämna tomma burkar och flaskor vid så gott som alla rastplatser, där finns fin björkved, gas i stugorna och sopkärl för vanliga sopor. Jag tycker att var och en gott kunde bära hem sitt eget skräp, men pga denna fina service är det också väldigt skräpfritt vid rastplatserna och längs leden överlag. Ett minus är att man vandrar ganska långa sträckor längs breda fyrhjulingsspår som säkerligen är en följd av servicen vid rastplatserna, det gör att vildmarkskänslan försvinner lite mellan varven. Som helhet var Kevo ändå en mycket fin upplevelse, den mäktiga kanjonen är verkligen sevärd och vattenfallet vid Fiellu var också imponerande, åtminstone i finska mått mätt. Absolut en vandring värd att vandras! 

Camilla

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Välkommen 2020 - Vad händer och när?

God fortsättning på det nya året. Vi har jobbat över både jul och nyår så har knappt märkt av att det har varit jul överhuvudtaget. Vi har haft massor med besökare vid Ice Domes så dagarna har bara sprungit iväg och vi är nu redan en bit in på januari. Resten av januari lär bli lugnare på jobbet och vi har som bäst tre lediga dagar så vi hinner vila upp oss lite grann. Idag hade vi tänkt åka hundspann eller åka ut och fiska lite, men med 18 sekundmeter och snö som vräker ner så blir det en innedag med bakning, kontorsjobb för NatVentures del och bloggande istället.







Med nytt år följer också ljusare tider och vi väntar på att få se solen igen. Här kommer solen att gå upp den 15:e januari igen, men det lär ännu ta ett tag innan vi faktiskt får se den eftersom vi är omgivna av höga berg. Man kan redan nu ändå känna av att det blir lite tidigare ljust om morgnarna, i alla fall de morgnar när det är klart väder.

I takt med att det blir ljusare tider kommer också våren så småningom emot och …

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor.





Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa.

Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle". I terrängen kan man bland annat hitta rester av gamla renstängsel och torvhyttor som skvallrar om…

Pencillin, besök och vackra vinterdagar

Idag har vi ledig dag. Jesper gick ut med Vilja och jag gjorde i ordning frukost under tiden. Plötsligt händer det! När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag solen lysa på vår terrass! Kan ni fatta hur underbart det är, klockan 9 på morgonen har vi sol på vår terrass. Jag hade dukat vid bardisken där vi vanligtvis äter vår frukost, men dukade om till köksbordet där solen sken in genom fönstret och jag bara satt och njöt hela frukosten igenom, så härligt efter allt mörker vi haft. Efter frukosten tog vi itu med lite tråkiga sysslor som att ringa till posten som inte fungerar alls för tillfället, men sen packade vi ryggsäcken och begav oss ut på tur.

Vi åkte inte så långt bort idag, bara ner till byn och där skidade vi ut på ån Målselva. Det var en helt fantastiskt fin vinterdag. Termometern visade på minus 10 grader, men det var vindstilla och solen sken från en klarblå himmel. Som jag nämnt tidigare så finns här massvis med älgar och spåren på ån skvallrade också om att många älgar…