Fortsätt till huvudinnehåll

Begravda i himlen

Jag är inne i en läsperiod just nu och slukar böcker. Vi var till biblioteket här i veckan och lånade lite trädgårdsböcker för inspiration till vår nya trädgård. På samma gång fick jag med mig hem boken om berget K2:s dödligaste dag "Begravda i himlen". Jag har alltid fascinerats av höga berg och bergsklättrare är människor jag har beundrat för deras mod och beslutsamhet. Efter att jag läst den här boken har mina känslor inför bergsklättrare ifrågasatts en hel del.

Mount Everest må vara världens högsta berg, men K2 anses vara ett av världens farligaste. År 2008 var det inte mindre än 70 personer som försökte bestiga K2. För att västerländska klättrare ens ska ha en chans att ta sig uppför dessa höga toppar behöver de hjälp av de lokala klättrarna - sherpas, som är så kallade höghöjsbärare. De går i förväg och bär upp de västerländska klättrarnas utrustning, de sätter upp rep och banar väg för de västerländska klättrarna. Sherpas är de riktiga hjältarna, men tyvärr är det de västerländska klättrarna som får all ära och uppmärksamhet.

I augusti 2008 var det många saker som gick fel på K2 och 11 klättrare omkom under två ödesdigra dygn. När klättrare når höjder över 8000 m är de i den s.k. dödszonen. Ingen människa kan acklimatisera sig till de här höjderna, det finns helt enkelt inte tillräckligt med syre för att människokroppen ska kunna fungera någon längre stund. På dessa höjder är det således också lätt att göra misstag och ta dåliga beslut. Katastrofen på K2 år 2008 berodde på en mängd olika dåliga beslut och olyckliga omständigheter och ingen kan skyllas för vad som hände. Ändå känns det hemskt att läsa i boken om hur de lokala klättrarnas familjer har påverkats av att förlora sina fäder och en av de omkomnas söner uttalade sig om hur han avskyr utlänningar som kommer till deras land för att klättra och tar deras pappor ifrån dem.



En händelse som det berättas om i boken som verkligen upprör mig är när den 34-årige David Sharp omkommer år 2006 på Mount Everest. Han befann sig ca 240 m över höghöjdslägret och kollapsade fortfarande kopplad till det fasta repet. Under de 12 följande timmarna passerades Sharp av 40??? klättrare som var på väg till toppen, men ingen enda stannade upp för att hjälpa den kollapsade klättraren. Först på nervägen tog de sig tid att kolla hur det stod till med honom, men då var det för sent, David Sharp hade vid det laget redan avlidit. "Manin att nå toppen hade ersatt mänskligheten" (citat direkt ur boken).

Min beundran för de västerländska klättrarna har definitivt svalnat efter att ha läst den här boken. Sport i all ära, men när medmänskligheten och människoliv sätts på spel för egen vinnings skull vill jag inte vara med längre. Det här var en otroligt omtumlande bok, jag blev både fascinerad och upprörd, men framför allt öppnade det ögonen på mig om vilka offer den här sporten kräver. Bergen fascinerar mig fortfarande, men för min del får de höga topparna vara där de är och jag beundrar dem på avstånd. Jag hoppas iaf att jag en dag kan resa till de här trakterna och se bergen med egna ögon, även om jag inte tänker bestiga dem. Väldigt läsvärd bok, finns att låna åtminstone på Jakobstads Bibliotek. Begravda i himlen, skriven av Peter Zuckerman och Amanda Padoan.

/Camilla


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Paddling på Åland

Våra vigustudier börjar sakta men säkert lida mot sitt slut, men ännu har vi en sommar och höst kvar späckad med kurser. För en vecka sedan inleddes vår kajakspecialiseringsutbildning på Åland som var den första delen av fyra. Vi tog färjan över från Åbo på tisdag morgon och anlände till Mariehamn på eftermiddagen. Innan vi paddlade ut i skärgården blev det matinförskaffning för att klara oss ute på tur ända till lördag förmiddag. Vi var sammanlagt 14 deltagare plus vår instruktör när vi sent omsider paddlade ut från Lervik hamn i våra fullastade kajaker. Vårt basläger var stationerat på Idskär som ligger ca 6 km fågelvägen från Lervik. Det blev en mycket sen middag den första kvällen på ett kallt och blåsigt Idskär, men vi hade en fantastisk utsikt från vår tältplats på klipporna.






De följande dagarna bestod av paddling, paddling och mera paddling. Vi började alltid dagen med ett teoripass på land som behandlade dagens övningar för att sedan försöka omsätta teorin i praktiken. Vi övad…

Vandring, mtb eller kajakpaddling?

Det är påskvecka och för mig är påsken lika med vår. Vi må ha mycket snö kvar, men vårtecknen finns där redan och varje dag upptäcker jag nåt nytt vårtecken. I och med att våren är på kommande kickar också vår verksamhet igång på allvar igen efter en lite lugnare vinter. Jag tänkte passa på och göra lite reklam för vilka kurser vi har att erbjuda denna vår. Det blir en hel del vandringar, några mtb-kurser och lite senare blir det också paddling.

Så här kommer de, vårens kurser:

1. Börja vandra 

En kurs för dig som vill komma igång med vandring och även är intresserad att lära dig lite mera om friluftsprylar och kartläsning.
Se länken för mera info Börja vandra






2. Äventyrsdag vid Storsand, Fäboda

Ta med familjen på en spännande utedag vid vackra Storsand. Det blir äventyrsbanor, utematlagning och en dag tillsammans.
Se länken för mera info Äventyrsdag



3. Dagsvandring längs Höbäck-Sarjärv vandringsled

Kom med till Terjärv och upplev en av nejdens finaste vandringsleder. 16 km vandring med …

Påsktur i skärgården

Jag har haft planer både på att besöka en kompis i Sverige under vintern samt att åka på en skidtur med en annan kompis, men ingetdera blev sist och slutligen av pga att vi inte hittade datum som passade alla parter. Jag var hur som helst ivrig att komma ut på tur och när jag föreslog för sambon att vi skulle åka iväg på en tur över påsken var han genast med på noterna. Vanligtvis när vi åker på tur i hemtrakterna gör vi en kort tur så att vår papegoja inte behöver någon skötare utan bara är ensam en stund på kvällen och över natten. Denna gång frågade jag ändå mamma och pappa om de kunde ha honom hos sig ett par nätter så vi skulle kunna göra en lite längre tur och det kunde de.


Efter att vi fört Kaa (papegojan) till mina föräldrar och packat allt klart åkte vi iväg på fredag eftermiddag. Vi startade turen från Hällan i Jakobstad med en fullastad pulka och ryggsäck samt en ivrig hund. Solen sken från en klarblå himmel och det kändes verkligen som en njutning att få skida ut på isen …