Fortsätt till huvudinnehåll

Begravda i himlen

Jag är inne i en läsperiod just nu och slukar böcker. Vi var till biblioteket här i veckan och lånade lite trädgårdsböcker för inspiration till vår nya trädgård. På samma gång fick jag med mig hem boken om berget K2:s dödligaste dag "Begravda i himlen". Jag har alltid fascinerats av höga berg och bergsklättrare är människor jag har beundrat för deras mod och beslutsamhet. Efter att jag läst den här boken har mina känslor inför bergsklättrare ifrågasatts en hel del.

Mount Everest må vara världens högsta berg, men K2 anses vara ett av världens farligaste. År 2008 var det inte mindre än 70 personer som försökte bestiga K2. För att västerländska klättrare ens ska ha en chans att ta sig uppför dessa höga toppar behöver de hjälp av de lokala klättrarna - sherpas, som är så kallade höghöjsbärare. De går i förväg och bär upp de västerländska klättrarnas utrustning, de sätter upp rep och banar väg för de västerländska klättrarna. Sherpas är de riktiga hjältarna, men tyvärr är det de västerländska klättrarna som får all ära och uppmärksamhet.

I augusti 2008 var det många saker som gick fel på K2 och 11 klättrare omkom under två ödesdigra dygn. När klättrare når höjder över 8000 m är de i den s.k. dödszonen. Ingen människa kan acklimatisera sig till de här höjderna, det finns helt enkelt inte tillräckligt med syre för att människokroppen ska kunna fungera någon längre stund. På dessa höjder är det således också lätt att göra misstag och ta dåliga beslut. Katastrofen på K2 år 2008 berodde på en mängd olika dåliga beslut och olyckliga omständigheter och ingen kan skyllas för vad som hände. Ändå känns det hemskt att läsa i boken om hur de lokala klättrarnas familjer har påverkats av att förlora sina fäder och en av de omkomnas söner uttalade sig om hur han avskyr utlänningar som kommer till deras land för att klättra och tar deras pappor ifrån dem.



En händelse som det berättas om i boken som verkligen upprör mig är när den 34-årige David Sharp omkommer år 2006 på Mount Everest. Han befann sig ca 240 m över höghöjdslägret och kollapsade fortfarande kopplad till det fasta repet. Under de 12 följande timmarna passerades Sharp av 40??? klättrare som var på väg till toppen, men ingen enda stannade upp för att hjälpa den kollapsade klättraren. Först på nervägen tog de sig tid att kolla hur det stod till med honom, men då var det för sent, David Sharp hade vid det laget redan avlidit. "Manin att nå toppen hade ersatt mänskligheten" (citat direkt ur boken).

Min beundran för de västerländska klättrarna har definitivt svalnat efter att ha läst den här boken. Sport i all ära, men när medmänskligheten och människoliv sätts på spel för egen vinnings skull vill jag inte vara med längre. Det här var en otroligt omtumlande bok, jag blev både fascinerad och upprörd, men framför allt öppnade det ögonen på mig om vilka offer den här sporten kräver. Bergen fascinerar mig fortfarande, men för min del får de höga topparna vara där de är och jag beundrar dem på avstånd. Jag hoppas iaf att jag en dag kan resa till de här trakterna och se bergen med egna ögon, även om jag inte tänker bestiga dem. Väldigt läsvärd bok, finns att låna åtminstone på Jakobstads Bibliotek. Begravda i himlen, skriven av Peter Zuckerman och Amanda Padoan.

/Camilla


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Paddling vid Helgelandskysten

Jag kom på för några dagar sedan att jag inte alls skrivit något om vår paddlingstur i Norge. Ett misstag som bör rättas till, det vore ju fy och skam att inte dela med sig av våra bilder från en så vacker tur. Turen var en kajakpaddlingstur som varade i 4 hela dagar och två halva dagar och den ingår i våra vildmarksguidestudier. Under denna tur var det mycket fokus på räddningstekniker, ledarskap inom kajakpaddling samt navigering. På köpet fick vi fantastiska naturupplevelser och många fina vykortsvyer att minnas och ta fram nån kall och dyster novemberdag.

Vår tur startade en torsdageftermiddag efter att alla åtta deltagare samt våra två ledare hade packat i all mat, vatten och utrustning för hela turen i sina kajaker. Kajakerna var ganska tungt lastade när vi lämnade Nesna camping den torsdagseftermiddagen. Det blev ingen lång paddling den dagen utan vi tog rätt snabbt i land på en av Tommas fina sandstränder. Det som vi snabbt fick lära oss var att en fin sandstrand snabbt kan fö…

Höstvandring i Koli nationalpark med Nykarleby arbis

Just nu älskar jag mitt jobb, jag antar att det kommer att bli vardag snart, men just nu njuter jag av att jobba med friluftsliv. De senaste fyra dagarna har jag fått spendera i Koli nationalpark med ett glatt gäng vandrare i olika åldrar. Vi startade resan mot Koli på torsdagmorgon och kom fram till Koli naturum på eftermiddagen. Efter att vi gjort de sista justeringarna i packningen drog vi på oss ryggsäckarna och med mig inräknat var vi nio vandrare samt en hund som påbörjade Herajärvis norra rundslinga.



Vi hade inte lång väg att vandra den första dagen så redan efter två timmar var vi framme vid Myllypuro tältplats. Det regnade lite grann när vi kom fram, men var sen uppehåll resten av kvällen så vi kunde sitta ute runt brasan och lära känna varann lite mera. Det är otroligt hur snabbt en grupp blir du med varandra under en vandring. Det kändes genast att denna grupp skulle fungera bra ihop och det var med en skön känsla jag gick och lade mig den kvällen.


På fredagen vaknade vi ti…

Måndagmorgon i oktober

Måndagmorgon igen, jag sitter i soffan med min kaffekopp och laptopen, ute visar temperaturen på -1 grad och Kaa är pigg som de flesta morgnar och pockar på min uppmärksamhet med sitt hallåande. Jag fick ett plötsligt infall av att skriva ett inlägg till bloggen som har en tendens att stanna av lite varje höst, inga undantag där denna höst heller. Idag har jag inga uppdrag ute på fältet så det blir jobb hemifrån istället. Dagens uppgift är att få klart en artikel som jag skriver till Finlands natur så det passar bra med lite uppvärmning i skrivandet.

Det känns ännu lite overkligt att jag faktiskt jobbar med mitt eget företag, samtidigt som jag tycker att jag börjar få lite rutin på saker och ting. Vi konstaterade i helgen med Jesper att mitt humör har ändrats så mycket till det bättre efter att jag slutat jobba på bageriet, mitt tålamod har förlängts med det dubbla och jag känner mig mycket mera rofylld och glad överlag än tidigare. Det är en härlig känsla att känna även om jag inte p…