Fortsätt till huvudinnehåll

Begravda i himlen

Jag är inne i en läsperiod just nu och slukar böcker. Vi var till biblioteket här i veckan och lånade lite trädgårdsböcker för inspiration till vår nya trädgård. På samma gång fick jag med mig hem boken om berget K2:s dödligaste dag "Begravda i himlen". Jag har alltid fascinerats av höga berg och bergsklättrare är människor jag har beundrat för deras mod och beslutsamhet. Efter att jag läst den här boken har mina känslor inför bergsklättrare ifrågasatts en hel del.

Mount Everest må vara världens högsta berg, men K2 anses vara ett av världens farligaste. År 2008 var det inte mindre än 70 personer som försökte bestiga K2. För att västerländska klättrare ens ska ha en chans att ta sig uppför dessa höga toppar behöver de hjälp av de lokala klättrarna - sherpas, som är så kallade höghöjsbärare. De går i förväg och bär upp de västerländska klättrarnas utrustning, de sätter upp rep och banar väg för de västerländska klättrarna. Sherpas är de riktiga hjältarna, men tyvärr är det de västerländska klättrarna som får all ära och uppmärksamhet.

I augusti 2008 var det många saker som gick fel på K2 och 11 klättrare omkom under två ödesdigra dygn. När klättrare når höjder över 8000 m är de i den s.k. dödszonen. Ingen människa kan acklimatisera sig till de här höjderna, det finns helt enkelt inte tillräckligt med syre för att människokroppen ska kunna fungera någon längre stund. På dessa höjder är det således också lätt att göra misstag och ta dåliga beslut. Katastrofen på K2 år 2008 berodde på en mängd olika dåliga beslut och olyckliga omständigheter och ingen kan skyllas för vad som hände. Ändå känns det hemskt att läsa i boken om hur de lokala klättrarnas familjer har påverkats av att förlora sina fäder och en av de omkomnas söner uttalade sig om hur han avskyr utlänningar som kommer till deras land för att klättra och tar deras pappor ifrån dem.



En händelse som det berättas om i boken som verkligen upprör mig är när den 34-årige David Sharp omkommer år 2006 på Mount Everest. Han befann sig ca 240 m över höghöjdslägret och kollapsade fortfarande kopplad till det fasta repet. Under de 12 följande timmarna passerades Sharp av 40??? klättrare som var på väg till toppen, men ingen enda stannade upp för att hjälpa den kollapsade klättraren. Först på nervägen tog de sig tid att kolla hur det stod till med honom, men då var det för sent, David Sharp hade vid det laget redan avlidit. "Manin att nå toppen hade ersatt mänskligheten" (citat direkt ur boken).

Min beundran för de västerländska klättrarna har definitivt svalnat efter att ha läst den här boken. Sport i all ära, men när medmänskligheten och människoliv sätts på spel för egen vinnings skull vill jag inte vara med längre. Det här var en otroligt omtumlande bok, jag blev både fascinerad och upprörd, men framför allt öppnade det ögonen på mig om vilka offer den här sporten kräver. Bergen fascinerar mig fortfarande, men för min del får de höga topparna vara där de är och jag beundrar dem på avstånd. Jag hoppas iaf att jag en dag kan resa till de här trakterna och se bergen med egna ögon, även om jag inte tänker bestiga dem. Väldigt läsvärd bok, finns att låna åtminstone på Jakobstads Bibliotek. Begravda i himlen, skriven av Peter Zuckerman och Amanda Padoan.

/Camilla


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

Gott och blandat från 365

Fick en glad överraskning på posten idag, gratistidningen 365 från Partioaitta. Den utkommer endast två gånger per år, men så är den ju då faktiskt gratis, vilket inte är särskilt vanligt i dagens samhälle. Fanns en hel del intressant och nytt som jag tänkte dela med mig av här. Man kan prenumerera på 365 här! Finlands naturcentrum  Haltia  som finns beläget i Nuuksio öppnar sina dörrar den 31:a maj 2013. Haltia samlar hela Finlands natur under ett och samma tak. I huvudutställningen kan du bekanta dig med allt som våra 37 nationalparker har att bjuda på och i det gröna bandet presenteras huvudstadsregionens naturupplevelser. Kommer också att finnas specialutställningar, olika evenemang och en naturbutik där. Det låter spännande, hoppas kunna pricka in ett besök där under sommaren. National Geographic utser varje år "the adventurer of the year". Detta år förärades Felix Baumgarten med denna fina titel för sitt otroliga fallskärmshopp från 39045 meters höjd. Med dett

Minisemester bland Ytterös sanddyner och Someros (mörka) skogar

Redan i våras nån gång bestämde sig min goda vän Christel och jag för att vi skulle delta i Somero nightrogaining som avgjordes 28-29.7. Vi beslöt oss också för att ta en liten minisemester och se nånting annat på samma gång som vi ändå körde ner. På torsdag eftermiddag började vår lilla roadtrip och på kvällen anlände vi till Ytterös campingplats i närheten av Björneborg. Ytterö, kanske mera känt som Yyteri, är en lång sandstrand på hela 6 km med stora sanddyner och öppet hav så långt ögat kan nå. Det blev ingen lång visit på Ytterö, men vi hann med en kvällsstund på stranden innan det blev dags att gå och lägga sig. Ytterö är en riktig pärla och jag önskar vi haft mera tid att utforska områdena omkring där det finns flera naturstigar och många fågeltorn. Man kan även göra utfärder till bla fyrön Kallo eller till någon av Reposaaris intressanta stränder. Igen en gång kan jag konstatera att det finns massor att se i det egna hemlandet också. Ytterös sanddyner. Vacker kväll p