Fortsätt till huvudinnehåll

På vandring i Sarek nationalpark - del 2

Dagen före midsommarafton vaknade vi till en så gott som molnfri himmel och det var äntligen dags för vår efterlängtade topptur. Vi var en grupp på tio personer som beslöt oss för att ta oss an toppen Vuojnestjåhkkå som mäter hela 1952 m.ö.h. medan en mindre grupp gick upp till den mer krävande toppen Spijkka. Vuojnestjåhkkå är en passande topp att börja med, den är aldrig jättebrant utan går ganska jämnt uppför hela tiden och det är heller inga smala kammar man behöver balansera på. Vi behövde inte gå länge förrän vi började få fin utsikt över dalen vi hade basläger i och så småningom också över sjön Bierikjávre med sitt turkosa vatten och det mäktiga Ähparmassivet i bakgrunden. Jag var förvånad över hur varmt det var där uppe, jag hade förväntat mig hård och kall vind, men emellanåt var det så varmt att man kunde gå i kortärmat. Vi lunchade en bit från toppen, då hade vi redan gått ca fem timmar och sen spurtade (åtminstone jag) den sista biten upp till toppen. Det kändes som att vara på världens tak, vita bergstoppar så långt ögat kunde nå, obeskrivligt vackert!




Paus på väg upp till toppen.


Färden ner hade jag inga som helst förväntningar på, men den visade sig bli en annan rolig historia. Eftersom det fanns mycket snö kvar kunde vi rutscha ner på rumpan ganska långa sträckor. Vi hade barnsligt roligt, enda nackdelen var att vi fick lite våta byxor. Lär ha varit rekord i Vigusammanhang med tio personer i rutschkanetåget. Några timmar senare var vi nere i baslägret igen och på kvällen bjöd våra ledare Henrik och Virve på fjällfest med ljuvligt god marängsviss. När man har varit utanför civilisationen ett tag och inte haft möjlighet att välja och vraka bland matvaror blir varje måltid uppskattad på ett helt annat vis än hemma. Att sen bli bjuden på något man inte förväntat sig sätter ännu en extra guldkant på tillvaron. Det här var en perfekt avslutning på en perfekt dag i fjällvärlden.

Toppen i sikte!

Glada miner på toppen.

Vem kunde tro att färden neför berget skulle bli så rolig?!

Bierikjávre syns där nere.


Det blev ännu en baslägerdag på samma plats, men det låg lite moln över topparna så det var ingen perfekt topptursdag. Mina ben kändes lite sega så Jesper och jag nöjde oss med att ströva omkring i dalen och utforska omgivningarna där. Hela midsommarhelgen hade vi soligt och varmt väder sen och alla i gruppen blev mer eller mindre solbrända med fina ränder här och där. På midsommardagen gick vi officiellt ut ur Sarek i och med att vi korsade den stora älven Guhkesvákkjåhkå. Igen blev terrängen lite stenigare och det blev mycket upp och ner. Annandag midsommar blev vår sista hela vandringsdag och vi började sakta men säkert gå neråt. Vi övernattade i närheten av ett sameviste vid sjön Pietsaure och det blev vår sista kväll i fjällen.

Skön morgonstund. 

Vrakdelar från ett flygplan.



Midsommarstång i fjällversion.

På väg ut ur Sarek.

Lunchpaus i solskenet.

På måndagen hade vi bara några få km kvar till Saltoluokta fjällstation och de avverkade vi i rasande fart. Som alltid när man återvänder till civilisationen efter en tid ute i skog och mark kommer den härliga känslan av att verkligen uppskatta annars självklara saker som rinnande vatten, att sätta sig till bords och äta, få låsa om sig på en toalett och så även denna gång. Vilken härlig känsla att få tvätta håret under rinnande vatten efter tvivelaktiga försök att skölja av det i en iskall jokk. Jag tror jag vågar påstå att vi alla njöt av livets bekvämligheter igen även om vi haft en härlig tid i fjällen



Tack till vår tält- och matlagskompis Heidi som stod ut med oss under hela vandringen. :)

Sista kvällen i fjällen.

Sarek levererade på alla sätt och vis. Vi har upplevt det obarmhärtiga Sarek med regn, snö och slask. Vi har upplevt det ödsliga Sarek där ingen hjälp finns att fås. Vi har även upplevt det oändligt vackra Sarek med sina mäktiga bergstoppar och vi har upplevt det fridfulla Sarek med sin rogivande natur. Tack för denna gång Sarek, på återseende!

Tack till Heidi och Lone för bilderna.

Camilla och Jesper

Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma
2 kommentarer
Läs mer

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi
En kommentar
Läs mer

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"
Skicka en kommentar
Läs mer