Fortsätt till huvudinnehåll

På vandring i Sarek nationalpark - del 2

Dagen före midsommarafton vaknade vi till en så gott som molnfri himmel och det var äntligen dags för vår efterlängtade topptur. Vi var en grupp på tio personer som beslöt oss för att ta oss an toppen Vuojnestjåhkkå som mäter hela 1952 m.ö.h. medan en mindre grupp gick upp till den mer krävande toppen Spijkka. Vuojnestjåhkkå är en passande topp att börja med, den är aldrig jättebrant utan går ganska jämnt uppför hela tiden och det är heller inga smala kammar man behöver balansera på. Vi behövde inte gå länge förrän vi började få fin utsikt över dalen vi hade basläger i och så småningom också över sjön Bierikjávre med sitt turkosa vatten och det mäktiga Ähparmassivet i bakgrunden. Jag var förvånad över hur varmt det var där uppe, jag hade förväntat mig hård och kall vind, men emellanåt var det så varmt att man kunde gå i kortärmat. Vi lunchade en bit från toppen, då hade vi redan gått ca fem timmar och sen spurtade (åtminstone jag) den sista biten upp till toppen. Det kändes som att vara på världens tak, vita bergstoppar så långt ögat kunde nå, obeskrivligt vackert!




Paus på väg upp till toppen.


Färden ner hade jag inga som helst förväntningar på, men den visade sig bli en annan rolig historia. Eftersom det fanns mycket snö kvar kunde vi rutscha ner på rumpan ganska långa sträckor. Vi hade barnsligt roligt, enda nackdelen var att vi fick lite våta byxor. Lär ha varit rekord i Vigusammanhang med tio personer i rutschkanetåget. Några timmar senare var vi nere i baslägret igen och på kvällen bjöd våra ledare Henrik och Virve på fjällfest med ljuvligt god marängsviss. När man har varit utanför civilisationen ett tag och inte haft möjlighet att välja och vraka bland matvaror blir varje måltid uppskattad på ett helt annat vis än hemma. Att sen bli bjuden på något man inte förväntat sig sätter ännu en extra guldkant på tillvaron. Det här var en perfekt avslutning på en perfekt dag i fjällvärlden.

Toppen i sikte!

Glada miner på toppen.

Vem kunde tro att färden neför berget skulle bli så rolig?!

Bierikjávre syns där nere.


Det blev ännu en baslägerdag på samma plats, men det låg lite moln över topparna så det var ingen perfekt topptursdag. Mina ben kändes lite sega så Jesper och jag nöjde oss med att ströva omkring i dalen och utforska omgivningarna där. Hela midsommarhelgen hade vi soligt och varmt väder sen och alla i gruppen blev mer eller mindre solbrända med fina ränder här och där. På midsommardagen gick vi officiellt ut ur Sarek i och med att vi korsade den stora älven Guhkesvákkjåhkå. Igen blev terrängen lite stenigare och det blev mycket upp och ner. Annandag midsommar blev vår sista hela vandringsdag och vi började sakta men säkert gå neråt. Vi övernattade i närheten av ett sameviste vid sjön Pietsaure och det blev vår sista kväll i fjällen.

Skön morgonstund. 

Vrakdelar från ett flygplan.



Midsommarstång i fjällversion.

På väg ut ur Sarek.

Lunchpaus i solskenet.

På måndagen hade vi bara några få km kvar till Saltoluokta fjällstation och de avverkade vi i rasande fart. Som alltid när man återvänder till civilisationen efter en tid ute i skog och mark kommer den härliga känslan av att verkligen uppskatta annars självklara saker som rinnande vatten, att sätta sig till bords och äta, få låsa om sig på en toalett och så även denna gång. Vilken härlig känsla att få tvätta håret under rinnande vatten efter tvivelaktiga försök att skölja av det i en iskall jokk. Jag tror jag vågar påstå att vi alla njöt av livets bekvämligheter igen även om vi haft en härlig tid i fjällen



Tack till vår tält- och matlagskompis Heidi som stod ut med oss under hela vandringen. :)

Sista kvällen i fjällen.

Sarek levererade på alla sätt och vis. Vi har upplevt det obarmhärtiga Sarek med regn, snö och slask. Vi har upplevt det ödsliga Sarek där ingen hjälp finns att fås. Vi har även upplevt det oändligt vackra Sarek med sina mäktiga bergstoppar och vi har upplevt det fridfulla Sarek med sin rogivande natur. Tack för denna gång Sarek, på återseende!

Tack till Heidi och Lone för bilderna.

Camilla och Jesper

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ett steg ut i det okända.

Nu är det riktigt länge sen jag skrivit nåt här på bloggen, min energi har inte räckt till helt enkelt och jag har behövt tid för att fundera över ett viktigt beslut. Nu är beslutet äntligen taget och det känns väldigt befriande. Nu finns det ingen återvändo och det är bara att se framåt och ta det där klivet utanför trygghetszonen. Vad är det då för beslut jag svamlar om, jo det är så att jag efter nästan 14 år på Fagerudds Bageri har sagt upp mig och från och med 1 april ringer inte min väckarklocka 4.40 längre.

Det är många känslor i omlopp just nu. Det känns vemodigt, skrämmande, spännande, inspirerande och väldigt skönt. Mina år på bageriet har gett mig massor, jag är mycket tacksam över alla möjligheter jag fått att lära mig en massa nya saker, jag har verkligen fått testa på det mesta man kan göra på ett bageri. Jag kommer nog att sakna de där tidiga morgontimmarna, det är en alldeles speciell känsla att jobba när de flesta andra ännu sover. Det är lugnt och skönt, inga kunder …

Hytteturen som slutade i mardrömsscenario

Vinterns första fjällkurs startade förra helgen i Narvik i Norge lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. Fjällkursen var en randonéeskidåkningskurs med toppturer och offpiståkning som största inslag under kursen. Vi mjukstartade dock i Narvikbacken med piståkning blandat med lite offpiståkning. Oj så svårt det är med offpiståkning, det ser så lätt ut, men det var jättesvårt att få svängt skidorna i den bökiga snön. Efter en hel dag i backen kändes det rejält i låren och det var skönt att få avsluta dagen vid 17-tiden.


På måndagen gjorde vår grupp en dagstur upp mot Rombakstøtta, en mytomspunnen topp på 1230 m.ö.h. Vi tog oss inte hela vägen upp till toppen pga hårt väder, men alldeles långt från toppen var vi ändå inte. Det blev några timmar klättring upp (med stighudar under skidorna) och sen åkte vi ner på ungefär halva tiden. Snöförhållandena var väldigt svåra högre upp med bristande skare, men längre ner i dalen i skydd av träden fick till och med jag till några svängar. En tr…

Glad vändag

Vändagen är en sån där dag som jag inte kan bestämma mig för om jag gillar eller inte. Visst är det fint att uppmärksamma vänskap och nära relationer, men det känns också som att vändagen blivit ännu en kommersiell dag bland många andra. Dessutom är jag lite allergisk mot att vara bästa vänner en dag om året, liksom folk blir så glada och snälla inför julhelgen, men när dagen eller helgen är förbi återgår allt till vardag och vardagshumör. Men nu ska jag ändå välja att se det fina med vändagen istället för det dåliga. Vänskap och relationer är trots allt det finaste man kan ha i livet enligt mig. 
Jag är oändligt tacksam för alla vänner som finns i mitt liv. Det gamla ordspråket "vänner kommer, vänner går, men äkta vänskap består" tycker jag stämmer så väl. En del människor har funnits som en del av mitt liv bara för en kort stund, men jag är fortfarande tacksam för den stunden. Alla har tillfört något till mitt liv, ibland har det varit en hård läxa och ibland har det varit…