Fortsätt till huvudinnehåll

Minisemester bland Ytterös sanddyner och Someros (mörka) skogar

Redan i våras nån gång bestämde sig min goda vän Christel och jag för att vi skulle delta i Somero nightrogaining som avgjordes 28-29.7. Vi beslöt oss också för att ta en liten minisemester och se nånting annat på samma gång som vi ändå körde ner. På torsdag eftermiddag började vår lilla roadtrip och på kvällen anlände vi till Ytterös campingplats i närheten av Björneborg. Ytterö, kanske mera känt som Yyteri, är en lång sandstrand på hela 6 km med stora sanddyner och öppet hav så långt ögat kan nå.

Det blev ingen lång visit på Ytterö, men vi hann med en kvällsstund på stranden innan det blev dags att gå och lägga sig. Ytterö är en riktig pärla och jag önskar vi haft mera tid att utforska områdena omkring där det finns flera naturstigar och många fågeltorn. Man kan även göra utfärder till bla fyrön Kallo eller till någon av Reposaaris intressanta stränder. Igen en gång kan jag konstatera att det finns massor att se i det egna hemlandet också.

Ytterös sanddyner.

Vacker kväll på stranden.
Foto: Christel Munsin

Foto: Christel Munsin

Foto: Christel Munsin

Foto: Christel Munsin

Foto: Christel Munsin




På fredagkväll anlände vi till Siikjärven leirikeskus i Somero som fungerade som tävlingscenter för Somero nightrogaining. Vi var de allra första att anlända och började med att sätta upp tältet och sen vila en stund innan vi registrerade oss. Det droppade in folk hela tiden och klockan 20.00 när det var dags för kartutdelning myllrade det av liv på området. Eftersom vi deltagit i en rogaining en gång tidigare hade vi lite hum om vad som nu skulle hända, men vi kunde dock konstatera att vi hade massor att lära om planering av rutt och här finns det verkligen utrymme för utveckling. Vi hade två timmar på oss att planera rutten innan det var dags för start och efter ca en timme var vi nöjda med vår planering.

Matlagning vid Siikjärven leirikeskus. 

Jag tycker stämningen inför en tävling är så fascinerande. Luften är full av förväntan och ivriga deltagare springer av och an och justerar utrustning, laddar upp med energi, fyller vattenbehållare och wc-kön är alltid låång. Vi gjorde också allt det där och fastän regnet strilade ner var det inget fel på humöret, alla såg taggade ut och ville iväg. Denna gång deltog vi i fyra timmars klassen för damer, det fanns många olika klasser att välja bland; 2 timmar, 8 timmar och fem timmar mtb. Det finns också damklasser, herrklasser och mixed klasser. Klockan 22 gick starten för alla klasser samtidigt och startområdet formligen exploderade åt alla håll och kanter, vi var äntligen på gång!

Planerar vår rutt. Denna gång hade vi ju med penna i alla fall. :)


Planering som den borde se ut.
Bild lånad från internet.

Till första kontrollen var det lättorienterat och den var inte långt borta, men så var den också bara värd en poäng. Vi fortsatte sen joggandes vidare mot nästa kontroll på vår rutt, men möttes snart av en bom över vägen och vi blev osäkra på vilka regler som gällde. Vi har ju en historia av att bryta regler så denna gång tog vi det säkra före det osäkra och sprang runt genom skogen istället, en omväg på kanske 500 meter, men vi hade inte brutit någon regel i alla fall. Avstånden på banan var mycket längre än förra gången vi deltog i rogaining och orienteringen var också avsevärt svårare, men vi bongade även nästa kontroll utan problem. Nu började det bli mörkt och svårt att läsa kartan utan lampa, men vi kunde ännu springa på vägar i mörkret utan problem. Nästa kontroll var värd 4 poäng och orienteringen dit var rätt svår eftersom det vid det laget var helt mörkt ute, men även den hittade vi och det kändes som att vi hade bra flyt. Vad vi inte visste då var att här tog flytet slut.

Glada i hågen joggade vi vidare och nu hade vi en lång vägsträcka att avverka innan vi skulle komma till någon ny kontroll. Det var också här som vår ruttplanering fallerade. Känslan när vi sprang där på vägen var ändå häftig. Det var mörkt, men eftersom vi sprang på ett öppet område gick det att springa utan lampor och luften var alldeles syrerik efter regnet och doftade så som bara sommarnattsluft kan göra. Energinnivån var bra och vi trummade på kilometer efter kilometer. När vi äntligen kom till vägkorsningen där vi skulle gå mot vår nästa kontroll var klockan redan en hel del och vi lade om rutten för om möjligt få högre poäng. Tyvärr missade vi avfarten till den tänkta åttapoängaren och gjorde igen ett nytt ruttval. Här började sen problemen hopa sig. Vi möttes av vägar som inte fanns på kartan, de var på tok för många och vägarna blev små stigar och det var mörkt och vått. Vi såg inte till några andra och vi såg inga spår efter andra. Till slut kom vi efter många om och men ut till en väg och vi var tvungna att vända tillbaka eftersom klockan hunnit bli så mycket. Nu var det bara att springa på så mycket vi orkade för att vi skulle hinna tillbaka inom vår maxtid fyra timmar.

Vi sprang och gick om vartannat och den sista timmen blev ganska smärtsam med tunga ben och sjuka vader. Orienteringen härifrån var där emot lätt så vi kunde ta oss fram så fort vi bara orkade. Med ca 15 minuter till godo kom vi i mål som första i vår klass med endast åtta futtiga poäng. Jag var enormt missnöjd och kunde inte glädjas över prestationen över huvudtaget. Vi åt och tvättade oss och var på väg att gå och sova när en av tävlingsarrangörerna kom och bad oss att titta på resultatet innan vi gick och la oss. Jag skickade iväg Christel, var inte ett dugg intresserad av att se vårt svaga resultat. Hon kom tillbaka med en priskasse och sa att vi slutat på en andra plats!? Hur är det möjligt, med åtta poäng? Det visade sig att tre lag blivit nollade pga för långt överskriden maxtid så våra åtta poäng räckte då till en andra placering. Lite gladare än innan kröp jag ner i sovsäcken med värkande ben och ömma tår och somnade slutligen.

Nu så här i efterhand när tävlingsmänniskan i mig lugnat ner sig så är jag ändå väldigt nöjd med vår prestation. Vi orkade bra genom de hela fyra timmarna och när vi kollade hur långt vi sprungit så landade vi på över 22 km! Så långt har jag aldrig sprungit förut så jo, jag kan vara nöjd över det, fastän vår ruttplanering blev vårt fall. Vi har i alla fall lärt oss massor igen en gång och är nu en upplevelse rikare. Jo, jag skulle göra om det! Nästa gång ska jag dock ha med nålar och band som proffsen har när de planerar sin rutt. :)

Glada amatörer! 


Tack till Christel som står ut med mig även när tävlingsmänniskan i mig vaknar och inte alltid är så förnuftig, men jag tror vi kompletterar varandra. Jag pushar och Christel står för förnuftet. ;)

Camilla

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tävling - Vinn en Petzl pannlampa!

Det är höst och lite ruggigt väder så vi tänkte pigga upp vardagen med en liten tävling. Alla ni som följer vår blogg och säkert många andra också känner till att vi har vandrat ganska många vandringsleder i år. Med alla dessa vandringsleder följer också en hel del kilometrar. Tävlingen går ut på att gissa hur många kilometrar vi har vandrat i år. Vår vandring Fjällräven Classic räknas också med. Den som kommer närmast det rätta svaret utses till vinnare. Tävlingen pågår till fredag 15.11. För att delta i tävlingen, kommentera på bloggen  (Ej på facebook). Lycka till! Tävlingen gäller endast i Finland. Rätt svar eller den som kommer närmast det rätta svaret vinner en pannlampa från Petzl värde 34,95€ Petzl Tikka 2 pannlampa En bonusvinst lottas också ut bland alla som deltar i tävlingen. :) Termosmugg 0,45L /Jesper och Camilla Dela gärna detta inlägg på Facebook! :)                     ↓

Nej nu får det vara nog!!

Det är sällan jag höjer min röst i sociala medier, men nu har bägaren runnit över. Vad jag pratar om är nedskräpning. Under vår vistelse i Norge hade jag en och annan diskussion med en av mina nordiska kollegor om likheter och olikheter mellan de nordiska länderna. En av dessa diskussioner minns jag särskilt väl och det var när min kollega sa att mängden skräp längs vägarna ökar drastiskt så fort man kommer över till den finska sidan av gränsen. Först sa jag genast emot och hävdade bestämt att det är ju städat i Finland, här finns inte mycket skräp i dikena. Sen började jag tänka efter och kom fram till att nog finns det ju ett och annat skräp både här och där. Om det faktiskt är mer än i de andra nordiska länderna vågar jag inte uttala mig om, men nu tar vi och koncentrerar oss på Finland och framför allt vår egen närmiljö. Som alltid om våren dyker allt skräp upp som begravdes när snön kom och kanske mer därtill av sånt som gömts i snö under vintern. När vi nu är hemma i Jakobstad

Välkommen 2020 - Vad händer och när?

God fortsättning på det nya året. Vi har jobbat över både jul och nyår så har knappt märkt av att det har varit jul överhuvudtaget. Vi har haft massor med besökare vid Ice Domes så dagarna har bara sprungit iväg och vi är nu redan en bit in på januari. Resten av januari lär bli lugnare på jobbet och vi har som bäst tre lediga dagar så vi hinner vila upp oss lite grann. Idag hade vi tänkt åka hundspann eller åka ut och fiska lite, men med 18 sekundmeter och snö som vräker ner så blir det en innedag med bakning, kontorsjobb för NatVentures del och bloggande istället. Jesper har byggt ett matbord till mina pojkar.  Månljus över Finndalen. Vilja är dörrvakt.  Jag serverar vodkashottar i isbaren.  Vilja med Tamokfjellet i bakgrunden.  Whiteout på fjället.  Med nytt år följer också ljusare tider och vi väntar på att få se solen igen. Här kommer solen att gå upp den 15:e januari igen, men det lär ännu ta ett tag innan vi faktiskt får se den eftersom vi är omgiv