Fortsätt till huvudinnehåll

Vandring i de franska Alperna

För tre år sedan inledde vi våra vildmarksguidestudier och i och med de två senaste veckornas kursande är nu våra studier förbi. Nu är det endast examen som återstår. Det är en vemodig känsla att viguäventyren nu är över, men vi fick verkligen ett fint sista äventyr med en veckas vandring i de franska Alperna och en veckas paddling i Cornwall.

Den 17:nde september reste vi ner till Genéve därifrån vi hyrde en bil och körde vidare söderut till La Grave. La Grave är en kommun som hör till departementet  Hautes-Alpes och ligger i nordöstra Frankrike. Området är främst känt för sin fina off-piståkning, men även sommartid kommer en hel del turister till området för att cykla, vandra eller klättra.

Redan på tisdagen inledde vi en tredagars vandring som gick från stuga till stuga. För oss som är vana att bo i tält och bära med oss allt vi behöver kändes det ovant med en lätt dagspackning och jag fick fundera både en och två gånger innan ryggsäcken var färdigpackad. Vi hade otrolig tur med vädret och fick vandra i solsken alla dagar, jag var glad över mina zipoff-vandringsbyxor i det varma vädret. Den första dagen gick vi till en stuga som just stängt för sommarsäsongen, men som ändå var öppen att användas. Där fanns bäddplatser för 32 personer, ett spartanskt kök och ett ännu mer spartanskt utedass till förfogande. När stugan är bemannad finns tillgång till mera bekvämligheter, men nu var vissa av dessa bekvämligheter bakom lås och bom. Hur som helst så kändes det lyxigt med stuga, speciellt på kvällen när det började regna och vi kunde sitta inne i stugan varma och torra och titta ut på regnet.

Slingrande vägar att köra på.

Får fanns det gott om, både längs vägarna och på vandringsleden. Tyvärr såg de inte speciellt välskötta ut. 


Vandringen inleddes genast med fina vyer och en uppförsbacke. 

Vi fick också ta del av lite krigshistoria i och med denna bunker som härstammar från andra världskriget. 



Bildkvaliteten är tyvärr inte den bästa, men här är en av många gångar som fanns inne i bunkern. 

Dagens lunchplats delades med en campare och hans hundar som tagit sig dit med bil. 


Trots sommarvärmen började höstfärgerna infinna sig här också. 

Första kvällen kom vi fram till Refuge des Drayeres. All info på alla skyltar stod endast på franska. 

Den andra dagen gick vi vidare mot nästa stuga med en topptur längs vägen. Jesper hade både rygg- och knäproblem så han valde att skippa toppturen och gick den kortaste vägen till stugan. För oss andra blev det några svettiga timmar uppför innan vi nådde den 2980 meter höga toppen. Lagom till kvällen kom vi fram till stugan Ricou som ännu var öppen för säsongen och därmed bemannad. Där hade vi möjlighet att duscha och på kvällen fick vi sätta oss ner till dukat bord och avnjuta en trerätters middag. Vilken lyx!


Under den andra vandringsdagen dök det upp lite träd i terrängen också. 

Uppe på toppen 2980 m.ö.h.


Den tredje vandringsdagen blev en lång dag med ett tufft och brant pass att klättra över. Högst uppe på passet hade vi lunchpaus innan det bar iväg nerför igen. Innan dagen var slut var det några knän och fötter som klagade lite men vi kom alla ner utan större problem. Nöjda och glada återvände vi till vår basecamp inne i La Grave och började förbereda oss för nästa del av vårt äventyr i de franska Alperna.

Sakta men säkert tog vi oss upp för det branta passet under ledning av Lone. 

Sjön ligger på 2504 meters höjd. Ännu en god bit upp till toppen av passet. 

Sjön sett från toppen av passet. 

På toppen av passet blev det lunchpaus...

...med en helt ok utsikt. 

Efter lunchen bar det av brant nerför.





För att summera denna vandring så kan jag konstatera att det var en annorlunda upplevelse att vandra med lätt packning från stuga till stuga, en riktig lyxvandring. Det kändes mellan varven lite som att vi fuskade när vi hade tillgång till de bekvämligheter stugorna bjuder på. Fint ändå att alternativet finns för de som utan dessa bekvämligheter skulle stanna hemma. Stugorna bjöd också på charmig stämning, åtminstone de som var bemannade. Naturen var helt makalös med sina spetsiga bergstoppar, vindlande stigar, turkosa sjöar och murmeldjur som tittade fram här och där. Trots att denna vandring kändes lyxig så fanns ändå utmaningen där, det var inte lätt för oss "plattlänningar" att gå upp och ner för de branta topparna och passen. Det var en fin upplevelse och en plats jag gärna skulle återvända till.

I nästa inlägg berättar jag mera om via ferrataklättringen som var den andra delen av vårt franska äventyr.

Camilla


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tävling - Vinn en Petzl pannlampa!

Det är höst och lite ruggigt väder så vi tänkte pigga upp vardagen med en liten tävling. Alla ni som följer vår blogg och säkert många andra också känner till att vi har vandrat ganska många vandringsleder i år. Med alla dessa vandringsleder följer också en hel del kilometrar. Tävlingen går ut på att gissa hur många kilometrar vi har vandrat i år. Vår vandring Fjällräven Classic räknas också med. Den som kommer närmast det rätta svaret utses till vinnare. Tävlingen pågår till fredag 15.11. För att delta i tävlingen, kommentera på bloggen  (Ej på facebook). Lycka till! Tävlingen gäller endast i Finland. Rätt svar eller den som kommer närmast det rätta svaret vinner en pannlampa från Petzl värde 34,95€ Petzl Tikka 2 pannlampa En bonusvinst lottas också ut bland alla som deltar i tävlingen. :) Termosmugg 0,45L /Jesper och Camilla Dela gärna detta inlägg på Facebook! :)                     ↓

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

Helgvandring i Rokua nationalpark

I helgen besökte vi igen en gång Rokua nationalpark, denna gång tillsammans med ett gäng arbiskursister från Nykarleby Arbis. Vi var ett gäng på sammanlagt 11 personer samt en hund som startade från Jakobstad på lördagmorgon. Efter kaffepaus i Ylivieska kom vi fram några timmar senare till Rokua Health and Spa varifrån vandringen skulle börja. Terrängen i Rokua är väldigt lättvandrad på så vis att stigarna är väl preparerade och det finns nästan inga rötter och stenar över huvudtaget. Dock är det ganska kuperad terräng så det går mycket upp och ner och ställvis kan det vara lite sandigt. Helhetsintrycket är ändå lätt vandring. Lättvandrade stigar.  Omplåstring.  Hela gänget utom kameramannen Jesper.  Rokua nationalpark är främst känt för sitt unika högplatåområde med sandåsar, lavmoar och Finlands största dödisgrop. Parken bildades 1956 för att skydda dessa ås- och dynformationer som är en följd av landhöjningen efter istiden. Området är landets viktigaste skyddsområde