Fortsätt till huvudinnehåll

Vandring i de franska Alperna

För tre år sedan inledde vi våra vildmarksguidestudier och i och med de två senaste veckornas kursande är nu våra studier förbi. Nu är det endast examen som återstår. Det är en vemodig känsla att viguäventyren nu är över, men vi fick verkligen ett fint sista äventyr med en veckas vandring i de franska Alperna och en veckas paddling i Cornwall.

Den 17:nde september reste vi ner till Genéve därifrån vi hyrde en bil och körde vidare söderut till La Grave. La Grave är en kommun som hör till departementet  Hautes-Alpes och ligger i nordöstra Frankrike. Området är främst känt för sin fina off-piståkning, men även sommartid kommer en hel del turister till området för att cykla, vandra eller klättra.

Redan på tisdagen inledde vi en tredagars vandring som gick från stuga till stuga. För oss som är vana att bo i tält och bära med oss allt vi behöver kändes det ovant med en lätt dagspackning och jag fick fundera både en och två gånger innan ryggsäcken var färdigpackad. Vi hade otrolig tur med vädret och fick vandra i solsken alla dagar, jag var glad över mina zipoff-vandringsbyxor i det varma vädret. Den första dagen gick vi till en stuga som just stängt för sommarsäsongen, men som ändå var öppen att användas. Där fanns bäddplatser för 32 personer, ett spartanskt kök och ett ännu mer spartanskt utedass till förfogande. När stugan är bemannad finns tillgång till mera bekvämligheter, men nu var vissa av dessa bekvämligheter bakom lås och bom. Hur som helst så kändes det lyxigt med stuga, speciellt på kvällen när det började regna och vi kunde sitta inne i stugan varma och torra och titta ut på regnet.

Slingrande vägar att köra på.

Får fanns det gott om, både längs vägarna och på vandringsleden. Tyvärr såg de inte speciellt välskötta ut. 


Vandringen inleddes genast med fina vyer och en uppförsbacke. 

Vi fick också ta del av lite krigshistoria i och med denna bunker som härstammar från andra världskriget. 



Bildkvaliteten är tyvärr inte den bästa, men här är en av många gångar som fanns inne i bunkern. 

Dagens lunchplats delades med en campare och hans hundar som tagit sig dit med bil. 


Trots sommarvärmen började höstfärgerna infinna sig här också. 

Första kvällen kom vi fram till Refuge des Drayeres. All info på alla skyltar stod endast på franska. 

Den andra dagen gick vi vidare mot nästa stuga med en topptur längs vägen. Jesper hade både rygg- och knäproblem så han valde att skippa toppturen och gick den kortaste vägen till stugan. För oss andra blev det några svettiga timmar uppför innan vi nådde den 2980 meter höga toppen. Lagom till kvällen kom vi fram till stugan Ricou som ännu var öppen för säsongen och därmed bemannad. Där hade vi möjlighet att duscha och på kvällen fick vi sätta oss ner till dukat bord och avnjuta en trerätters middag. Vilken lyx!


Under den andra vandringsdagen dök det upp lite träd i terrängen också. 

Uppe på toppen 2980 m.ö.h.


Den tredje vandringsdagen blev en lång dag med ett tufft och brant pass att klättra över. Högst uppe på passet hade vi lunchpaus innan det bar iväg nerför igen. Innan dagen var slut var det några knän och fötter som klagade lite men vi kom alla ner utan större problem. Nöjda och glada återvände vi till vår basecamp inne i La Grave och började förbereda oss för nästa del av vårt äventyr i de franska Alperna.

Sakta men säkert tog vi oss upp för det branta passet under ledning av Lone. 

Sjön ligger på 2504 meters höjd. Ännu en god bit upp till toppen av passet. 

Sjön sett från toppen av passet. 

På toppen av passet blev det lunchpaus...

...med en helt ok utsikt. 

Efter lunchen bar det av brant nerför.





För att summera denna vandring så kan jag konstatera att det var en annorlunda upplevelse att vandra med lätt packning från stuga till stuga, en riktig lyxvandring. Det kändes mellan varven lite som att vi fuskade när vi hade tillgång till de bekvämligheter stugorna bjuder på. Fint ändå att alternativet finns för de som utan dessa bekvämligheter skulle stanna hemma. Stugorna bjöd också på charmig stämning, åtminstone de som var bemannade. Naturen var helt makalös med sina spetsiga bergstoppar, vindlande stigar, turkosa sjöar och murmeldjur som tittade fram här och där. Trots att denna vandring kändes lyxig så fanns ändå utmaningen där, det var inte lätt för oss "plattlänningar" att gå upp och ner för de branta topparna och passen. Det var en fin upplevelse och en plats jag gärna skulle återvända till.

I nästa inlägg berättar jag mera om via ferrataklättringen som var den andra delen av vårt franska äventyr.

Camilla


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Välkommen 2020 - Vad händer och när?

God fortsättning på det nya året. Vi har jobbat över både jul och nyår så har knappt märkt av att det har varit jul överhuvudtaget. Vi har haft massor med besökare vid Ice Domes så dagarna har bara sprungit iväg och vi är nu redan en bit in på januari. Resten av januari lär bli lugnare på jobbet och vi har som bäst tre lediga dagar så vi hinner vila upp oss lite grann. Idag hade vi tänkt åka hundspann eller åka ut och fiska lite, men med 18 sekundmeter och snö som vräker ner så blir det en innedag med bakning, kontorsjobb för NatVentures del och bloggande istället. Jesper har byggt ett matbord till mina pojkar.  Månljus över Finndalen. Vilja är dörrvakt.  Jag serverar vodkashottar i isbaren.  Vilja med Tamokfjellet i bakgrunden.  Whiteout på fjället.  Med nytt år följer också ljusare tider och vi väntar på att få se solen igen. Här kommer solen att gå upp den 15:e januari igen, men det lär ännu ta ett tag innan vi faktiskt får se den eftersom vi är omgiv

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"

Pencillin, besök och vackra vinterdagar

Idag har vi ledig dag. Jesper gick ut med Vilja och jag gjorde i ordning frukost under tiden. Plötsligt händer det! När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag solen lysa på vår terrass! Kan ni fatta hur underbart det är, klockan 9 på morgonen har vi sol på vår terrass. Jag hade dukat vid bardisken där vi vanligtvis äter vår frukost, men dukade om till köksbordet där solen sken in genom fönstret och jag bara satt och njöt hela frukosten igenom, så härligt efter allt mörker vi haft. Efter frukosten tog vi itu med lite tråkiga sysslor som att ringa till posten som inte fungerar alls för tillfället, men sen packade vi ryggsäcken och begav oss ut på tur. Vi åkte inte så långt bort idag, bara ner till byn och där skidade vi ut på ån Målselva. Det var en helt fantastiskt fin vinterdag. Termometern visade på minus 10 grader, men det var vindstilla och solen sken från en klarblå himmel. Som jag nämnt tidigare så finns här massvis med älgar och spåren på ån skvallrade också om att många älga