Fortsätt till huvudinnehåll

Via ferrataklättring i de franska Alperna

Vårt äventyr i Frankrike fortsatte efter vandringsdagarna som jag berättade om i tidigare inlägg med via ferrataklättring. Så här förklarar Wikipedia via ferrata:
Via ferrata (italienska - ungefär "järnväg") är en klätter/vandringsled i brant terräng vars framkomlighet underlättats genom dragning av vajer och, eventuellt, placering av konstgjorda steg och grepp. Ibland kan stegar förekomma. Tyskans uttryck "Klettersteig" betyder samma sak och är ungefär lika vanligt förekommande. Via ferrata är egentligen artskilt från både klättring och vandring och kan kanske närmast beskrivas som ett mellansteg mellan dessa bägge aktiviteter. Via ferratavandring/-klättring är i dag en mycket populär friluftsaktivitet i framför allt alpländerna.
Det handlar alltså om ett mellanting mellan vandring och klättring i väldigt brant terräng. Den utrustning som behövs är en klättersele, hjälm och ett via ferratakit bestående av två slingor, två karbiner och en slags repbroms. Kitet fästs i klätterselen och karbinerna kopplas sedan fast i vajern på berget så att du är säkrad ifall du skulle ta ett fall. Anledningen till att där finns två slingor och två karbiner är när du ska ta dig förbi säkringspunkterna där vajern är fäst i berget så måste du koppla lös på ena sidan om säkringspunkten och fast på den andra sidan. Med två slingor och två karbiner är du alltid säkrad i en slinga även när du kopplar om, så länge du kopplar om en karbin åt gången. 

Så här ser via ferratautrustningen ut. Jesper håller som bäst på att koppla om den andra karbinen till rätt sida om säkringspunkten för att kunna fortsätta uppåt. 

Den första via ferratan vi klättrade var en rätt så lång led. Först gick vi ca 45 minuter upp till var via ferratan började. Där klädde vi på oss utrustningen och sen började vi klättra. Vi hade då nästan 600 höjdmeter att klättra upp till toppen som låg på 2611 m.ö.h. Det var såå roligt, helt i min smak! Det var spännande, utmanande, fantastiska vyer och så himla skojigt. Jag njöt av varje litet ögonblick och ville aldrig att det skulle ta slut. När vi nått toppen gick det sen en vandringsled ner tillbaka till parkeringen så vi behövde inte klättra ner. Det hade jag inte uppskattat för jag tycker alltid att det är så mycket svårare att klättra neråt.

Info om via ferratan. 

Till den högsta toppen på bilden klättrade vi. 

Jesper på väg uppför ett av de brantare avsnitten. 

Vi hamnade att klättra neråt på några få ställen.

Vår guide Rasse på väg till grottöppningen som syns nere i bilden.

Här var jag på väg ut ur grottan, lite trång passage. 

Lätt att dra på smilbanden när man får hålla på med såna här roliga grejer :)


Jag själv och Jesper i bild. Tack Åsa för bilden.
Foto: Åsa Stam

Denna filur behövde ingen utrustning, han tog det lugnt i solen och kollade lite slött på oss nybörjare. 

På toppen av L'aiguillette du Lauzet 2611 m.ö.h.


Här vandrade vi ner på andra sidan av berget. Inte alls lika skoj som att klättra upp, men inget fel på utsikten. 

Under vår sista dag i La Grave fick vi också klättra en via ferrata. Den var betydligt kortare och betydligt brantare och även ännu lite roligare än den första. Den var enligt klassificeringen också svårare än den första. Vi hamnade och använda mer fysisk styrka än dagen innan eftersom den innehöll mer klättring rakt upp på de branta bergsväggarna. Det var en superfin avslutning på vår vistelse i La Grave och det var med gott humör vi vandrade neråt igen efter klättringen. Som grädde på moset råkade bergsstugan som låg nära toppen av via ferratan att vara öppen så vi kunde fira med kaffe och Coca-cola i solskenet. Här tog vår sommarfjällspecialisering slut som var en jätterolig specialisering. Det kom kanske inte några revolutionerande nya lärdomar, men det har ändå varit givande och intressant att få uppleva nya platser och nya sätt att vandra på. Tack alla inblandade, it was great fun!

Den andra via ferratan var mycket mer fysiskt ansträngande och här klättrade vi mest på konstgjorda steg som är fäst i berget. 


Vattenfallet gav oss lite svalkande stänk mellan varven. 

Här slutade via ferratan, medan vattenfallet fortsatte en bra bit ännu. 

Den trevliga stugvärden försåg oss med kaffe och cokis. 

Stigen ner till parkeringen blev det sista vi vandrade i La Grave. 

Vi reste sen vidare till England och närmare bestämt Cornwall för att paddla lite och givetvis kommer det inlägg därifrån också inom kort.

Trevlig helg så länge!

Camilla

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Välkommen 2020 - Vad händer och när?

God fortsättning på det nya året. Vi har jobbat över både jul och nyår så har knappt märkt av att det har varit jul överhuvudtaget. Vi har haft massor med besökare vid Ice Domes så dagarna har bara sprungit iväg och vi är nu redan en bit in på januari. Resten av januari lär bli lugnare på jobbet och vi har som bäst tre lediga dagar så vi hinner vila upp oss lite grann. Idag hade vi tänkt åka hundspann eller åka ut och fiska lite, men med 18 sekundmeter och snö som vräker ner så blir det en innedag med bakning, kontorsjobb för NatVentures del och bloggande istället.







Med nytt år följer också ljusare tider och vi väntar på att få se solen igen. Här kommer solen att gå upp den 15:e januari igen, men det lär ännu ta ett tag innan vi faktiskt får se den eftersom vi är omgivna av höga berg. Man kan redan nu ändå känna av att det blir lite tidigare ljust om morgnarna, i alla fall de morgnar när det är klart väder.

I takt med att det blir ljusare tider kommer också våren så småningom emot och …

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor.





Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa.

Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle". I terrängen kan man bland annat hitta rester av gamla renstängsel och torvhyttor som skvallrar om…

Pencillin, besök och vackra vinterdagar

Idag har vi ledig dag. Jesper gick ut med Vilja och jag gjorde i ordning frukost under tiden. Plötsligt händer det! När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag solen lysa på vår terrass! Kan ni fatta hur underbart det är, klockan 9 på morgonen har vi sol på vår terrass. Jag hade dukat vid bardisken där vi vanligtvis äter vår frukost, men dukade om till köksbordet där solen sken in genom fönstret och jag bara satt och njöt hela frukosten igenom, så härligt efter allt mörker vi haft. Efter frukosten tog vi itu med lite tråkiga sysslor som att ringa till posten som inte fungerar alls för tillfället, men sen packade vi ryggsäcken och begav oss ut på tur.

Vi åkte inte så långt bort idag, bara ner till byn och där skidade vi ut på ån Målselva. Det var en helt fantastiskt fin vinterdag. Termometern visade på minus 10 grader, men det var vindstilla och solen sken från en klarblå himmel. Som jag nämnt tidigare så finns här massvis med älgar och spåren på ån skvallrade också om att många älgar…