Fortsätt till huvudinnehåll

Vi överlevde!

Jag hade ångest inför denna utmaning flera veckor i förväg. Jag utan mat i flera dagar, ingen bra kombination. När jag är hungrig och trött blir jag milt sagt lättirriterad och lite vad som helst kan flyga ur munnen på mig. Nu skulle jag då bege mig ut i skogen i flera dagar utan mat och min värsta farhåga var att jag pga någon mindre genomtänkt kommentar från min sida skulle bli osams med någon av mina kurskamrater.

Torsdagmorgon kom och tiden var inne för överlevnadskurs. Kursen startade med ett teoripass under förmiddagen som hölls av vår överlevnadsexpert Ingvar Krancher. Vi intog lunch på skolan som skulle bli vår sista riktiga måltid för några dagar framåt. Efter lunchen åkte vi ut till skogs och nu började allvaret. Utrustningen skulle gås igenom och den personliga utrustning vi fick ha med oss var minimal. Torsdagseftermiddagen och kvällen gick sen åt till att bygga läger och göra upp eld inför natten. Tallbarrste kokades över elden och det var en dryck som vi blev rätt bekanta med under de följande dagarna.


Här tillverkas ryggsäckar på löpande band.


Jag sov hyggligt bra under den första natten och kände mig rätt pigg på morgonen, men under förmiddagen kom huvudvärken smygandes. Den blev min ständiga plågoande under dagen, som annars bjöd på intressant och lärorikt program. Ingvar som jobbat inom svenska försvaret var verkligen kunnig inom sitt område och visste vad han pratade om. Vi lärde oss massor under dessa fyra dagar, även om koncentrationen svek mellan varven till följd av bristande energi. Att tända eld, söka föda, ta ut färdriktning, bygga vindskydd var några av sakerna som behandlades under kursen.

Fiskelycka!

Roy myser i vindskyddet.

Lördagsmorgonen var för mig personligen den tyngsta av alla. Då kände jag mig riktigt låg på energi och minsta ansträngning gav mig hjärtklappningar. Jag kämpade på med hjälp av stödjande och peppande kurskamrater och fram emot eftermiddagen började det kännas lättare igen. Det var väldigt intressant, om även mödosamt, att se hur jag själv reagerade i en situation med begränsad tillgång till mat. I början av kursen fick vi lära oss att i en överlevnadssituation handlar 80% om psykologisk påverkan och endast 20% om fysiologisk påverkan. När det kändes som allra värst försökte jag intala mig själv om detta, viljan att kämpa vidare betyder allt i en riktig överlevnadssituation.

Här är vi klara, Laura, Ville och Jesper kokar soppa och käkar smörgås! 

Röksignaler. Tack för bilderna Mikael Sten.

Söndagen kom och kursen var slut, vi klarade det! Kändes underbart att ha klarat utmaningen, jag kan konstatera att jag klarar mer än vad jag tror. Det gäller att tänka rätt så går det vägen. Avslutar med ett citat ur boken "Handbok Överlevnad":

"Få har dött av att kämpa vidare, fler däremot av att ge upp."

/Camilla



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Paddling i Cornwall

Nu har jag skjutit upp det här inlägget alldeles för länge redan. Inlägget som ska handla om den sista vigukursen som också var den sista delen i kajakspecialiseringen. Kursen hölls i Cornwall i England och dit tog vi oss direkt från den föregående kursen som var i Frankrike. Vi flög till Bristol och därifrån fortsatte vi (vi=fyra stycken som gick kursen både i Frankrike och i England) med hyrbil till Falmouth där vi skulle bo under kursen. Vi anlände till Falmouth på söndagkväll och på måndagmorgon drog kursen igång.





Vi åkte till Seakayakers Cornwalls högkvarter direkt på morgonen och fick träffa Jeff Allen, en av de brittiska instruktörerna vi fick äran att bli undervisade av under veckan. Jeff Allen är känd världen över som en mycket erfaren expeditonspaddlare och han har gjort många långa paddlingar runt om i världen. Han är specialiserad på incidenthantering (incident management) och räddningar i tuffa förhållanden och det var just i dessa ämnen han skulle undervisa oss de närmas…

Tre veckor i Norge

Imorgon är det tre veckor sen körde vi längs de slingriga och smala norska vägarna mot det lilla samhället Överbygd som kommer att vara vår hemort under vintern. Längs en mörk väg uppe på en kulle står ett vitt hus som vi nu kallar för hemma. Huset delar vi med två andra guider, en på heltid och en på deltid. En liten hundvalp bor också här på deltid, vilket Vilja uppskattar.


Vårt jobb ligger strax över 20 km härifrån, närmare bestämt i Tamokdalen. Efter att vi nu hunnit jobba två veckor börjar vi så småningom få någon slags vardagsrutin även om vi för det mesta inte har nån aning om vilken veckodag det är och julen känns för oss smått overklig detta år. På jobbet är det högtryck just nu med mycket bokningar över jul och nyår så vi jobbar mest, men idag har jag ledigt och får pusta ut lite innan det är dags för en ny jobbvecka. 





Jobbuppgifterna varierar en hel del för min del, precis så som jag vill ha det. Jag guidar turer inne i Ice Domes, jag tar våra övernattningsgäster ut på snös…

Välkommen 2020 - Vad händer och när?

God fortsättning på det nya året. Vi har jobbat över både jul och nyår så har knappt märkt av att det har varit jul överhuvudtaget. Vi har haft massor med besökare vid Ice Domes så dagarna har bara sprungit iväg och vi är nu redan en bit in på januari. Resten av januari lär bli lugnare på jobbet och vi har som bäst tre lediga dagar så vi hinner vila upp oss lite grann. Idag hade vi tänkt åka hundspann eller åka ut och fiska lite, men med 18 sekundmeter och snö som vräker ner så blir det en innedag med bakning, kontorsjobb för NatVentures del och bloggande istället.







Med nytt år följer också ljusare tider och vi väntar på att få se solen igen. Här kommer solen att gå upp den 15:e januari igen, men det lär ännu ta ett tag innan vi faktiskt får se den eftersom vi är omgivna av höga berg. Man kan redan nu ändå känna av att det blir lite tidigare ljust om morgnarna, i alla fall de morgnar när det är klart väder.

I takt med att det blir ljusare tider kommer också våren så småningom emot och …