Så var det då äntligen dags för den efterlängtade säsongspremiären för långfärdsskridskoåkning. Väskorna var packade och stod klara genast när Jesper kom hem från jobbet, så vi begav oss iväg så fort som möjligt, för att utnyttja de sista timmarna av dagsljuset. Vi åkte till Assarskär i Larsmo där vi gjort våra flesta långfärdsturer. Det var full rulle på isen med både hockeyspelande och isfiske. Efter att ha fått krånglat på oss skridskorna vilket inte var alldeles lätt på den superhala isen, kunde vi ta de första skridskoskären på en blank, svart is.
Jag tror faktiskt inte jag förut har haft privilegiet att få åka på sån is som vi åkte på idag. Det var inte perfekt is överallt, men det var många fina partier med helt blank och polerad is där du inte behöver anstränga dig för att åka ens, det bara glider fram. Det är svårt att beskriva känslan som uppstår när man glider fram på den svarta isen och allting är alldeles tyst runt om, endast ljudet av skridskobladen som skär mot isen hörs. Det blir speciellt påtagligt om du åkt över ett parti med skröplig is och sen kommer in på fin blankis, en alldeles underbar känsla.
Det var stabila isar på de flesta ställen, men på ett ställe när Jesper smällde ispiken i isen så sprack isen och sprickan vandrade vidare ett par, tre meter innan den stannade. När vi började titta runt oss insåg vi att vi stod mitt i en vindbrunn, vilket förklarade varför isen var så pass mycket svagare just där. Det gäller att se upp var man färdas, men som tur var isen ändå förhållandevis tjock även i vindbrunnen.
Efter en timmes åkning hade vi tänkt avsluta för dagen, men föret var så bra så vi hade väldigt svårt att nöja oss med endast en timmes åkning. Vi ringde därför efter skjuts och åkte några kilometer till i medvind och det gick ruskigt fort. Väl framme vid avtalad plats väntade vår skjuts, tack Robin för skjutsen! Mycket nöjda med premiärturen väntar vi på några lediga dagar, minusgrader och mera skridskoåkning.
/Camilla
Jag tror faktiskt inte jag förut har haft privilegiet att få åka på sån is som vi åkte på idag. Det var inte perfekt is överallt, men det var många fina partier med helt blank och polerad is där du inte behöver anstränga dig för att åka ens, det bara glider fram. Det är svårt att beskriva känslan som uppstår när man glider fram på den svarta isen och allting är alldeles tyst runt om, endast ljudet av skridskobladen som skär mot isen hörs. Det blir speciellt påtagligt om du åkt över ett parti med skröplig is och sen kommer in på fin blankis, en alldeles underbar känsla.
Det var stabila isar på de flesta ställen, men på ett ställe när Jesper smällde ispiken i isen så sprack isen och sprickan vandrade vidare ett par, tre meter innan den stannade. När vi började titta runt oss insåg vi att vi stod mitt i en vindbrunn, vilket förklarade varför isen var så pass mycket svagare just där. Det gäller att se upp var man färdas, men som tur var isen ändå förhållandevis tjock även i vindbrunnen.
Efter en timmes åkning hade vi tänkt avsluta för dagen, men föret var så bra så vi hade väldigt svårt att nöja oss med endast en timmes åkning. Vi ringde därför efter skjuts och åkte några kilometer till i medvind och det gick ruskigt fort. Väl framme vid avtalad plats väntade vår skjuts, tack Robin för skjutsen! Mycket nöjda med premiärturen väntar vi på några lediga dagar, minusgrader och mera skridskoåkning.
/Camilla
Kommentarer
Skicka en kommentar