Fortsätt till huvudinnehåll

Vinterturskidning i ytterligheternas Sarek - del 2

Måndagmorgon började vi med inventering av bränslelagret efter att flera matlags petroleumflaskor läckt ut en hel del efter diverse eskapader. Jesper och jag hade så vi klarade oss, men de allra flesta hade lite för lite petroleum för att klara hela turen. Under en vintertur går det åt hiskeligt mycket bränsle till att smälta snö för att få vatten, så att hitta rinnande vatten är guld värt. Dagen innan hade några stycken varit ute på en liten skidtur och då hittat rinnande vatten, så det beslöts att vi skulle skida dit och fylla alla vattenbehållare även om det blev en liten omväg för oss. Vattenhämtarturen visade sig bjuda på mer än rinnande vatten. Det var i slutet/början på Rapadalsälven som vattenhålet fanns och när vi närmade oss platsen så började några i ledet peka och vifta och vad låg där i snödrivan om inte en stor och ståtlig Rapadalsälg. Den var kanske på 200 meters avstånd och fastän vi var 10 stycken som kom skidandes så tog den absolut ingen stress utan låg lugnt kvar och betraktade oss. Jesper skidade ännu mycket närmare och tog några foton av den, men inte ens då steg den upp, älgen verkade mest road av att ha något att titta på. Ett spännande möte blev det för oss i alla fall.

Rapadalsälgen.

Rinnande vatten.

Foto: Kristoffer Wiik

Efter att vi fyllt våra termosar skidade vi vidare mot Pielastugan som är en låst renvaktarstuga. Där pausade vi kort i lä för vinden längs stugväggen. Sen bar det av över sjön Bierikjávre. Det var mulet och vitt, vitt överallt. Jag skidade i spetsen fram till lunch och det var fruktansvärt svårt att se höjdskillnader i flatljuset. Flera gånger vinglade jag till när jag inte hade någon framför mig som gav perspektiv, men så småningom såg vi andra ändan av sjön och jag siktade in mig på klippstranden där vi senare åt lunch. Vid lunchen som så många andra dagar tittade solen fram och resten av dagen blev en solskenshistoria och flera klädlager åkte av medan solkrämen kom fram.

Lunchpaus vid Bierikjávre.


Efter lunchen gick en ganska stor lavin mycket när var vi skidat för ungefär 30 minuter sedan.
Lite svårt att se men snömolnet som syns mitt i bilden är det som lavinen lämnade efter sig. 

På kvällen kunde vi igen kocka ute i solskenet, vilket är otroligt skönt så slipper man en massa kondens i tältet. Den kommer nog ändå under natten när man tältar på vintern. Vid 19-tiden försvann solen bakom en bergstopp och det var helt otroligt hur temperaturen sjönk med 10-15 grader under några minuter. Det var som om istiden började. Det blev full fart i lägret och alla började ställa sig för natten som visade sig bli rekordkall för denna tur. Jesper och jag testade för första gången att sätta ihop våra sovsäckar (den ena har dragkjed på höger sida och den andra på vänster) för att om möjligt få det ännu varmare. Det fungerade riktigt bra, vi hade det varmt och mysigt trots att temperaturen kröp ner ända till -23 grader under natten.

Strumpor på tork. Något frusna morgonen därpå. 

Tisdagen blev sen igen en topptursdag med strålande sol. Turen gick upp till en av Ähparmassivets toppar. Halvvägs upp tvingades jag dock svänga om och åka ner igen eftersom min vänstra handled och underarm började göra riktigt ont. Handen hade känts av redan från första dagen, men inget allvarligt. På väg upp mot toppen dock så blev det för mycket när jag också tvingades lägga mycket vikt på vänsterstaven i de isiga branterna. Jesper följde med mig ner och vi bara satt och njöt resten av dagen i det sköna vädret. Vid det här laget hade våra ansikten fått lite för mycket sol så vi fick efter ett tag fixa ett skuggskydd för ansiktet för att inte bränna det helt sönder och samman. Även andra hade fått för mycket sol och en i gruppen fick början till snöblindhet och fick gå med lapp framför ögat resten av turen. Den starka vårsolen i kombination med den reflekterande snön är inget att leka med.

Den snöblinda piraten.
Foto: Kristoffer Wiik

På onsdag skidade vi igen vidare och nu skidade vi ut ur Sarek och in i Stora Sjöfallets nationalpark. Under förmiddagen var det lite blåsigt och mulet mellan varven men efter lunchen hade vi igen soligt och varmt väder. Jag njöt av varje sekund med de vida vyerna, gnistrande snötäckena och glädjen av att i sakta mak förflytta sig framåt. Allt för snabbt kom vi fram till lägerplatsen nedanom Hálljifjället och  nu kunde vi se vårt slutmål Suorvadammen. Vi österbottningar som åkte i samma bil avslutade turen denna dag eftersom den snöblinde ingick i vårt gäng och behövde komma bort från solen och ljuset. Efter att vi ätit middag tillsammans med de andra påbörjade vi färden ner från fjället genom björkskogen och det blev ännu några timmars slit innan vi kom ner vid Suorvadammen. Alla hade benen i behåll, men vår pulka havererade på nerfärden. Pulkan i sig är fortfarande hel, men vårt dragsystem pallade inte trycket i en av de brantare backarna nerför. Nu är i alla fall dragsystemet testat ordentligt och vi vet vad det klarar och vad det inte klarar.


Liten snösparv.

Läger nedanför Ähparmassivet. 


Jesper tvättar fötterna. 
På väg nerför fjället med pulka var ingen lätt uppgift. 

Sarek i vinterskrud var en otroligt fin upplevelse även om den var jobbig på ett vis. Det jobbiga ligger i alla omständigheter som vintern kräver. Mycket kläder och utrustning, snösmältning och att hela tiden skydda sig mot kylan. Men det är också alla omständigheter som gör upplevelsen, skulle det vara lätt hela tiden så skulle man inte heller uppskatta det på samma vis. Det är omständigt att ta sig dit, men väl framme är skönheten ett faktum. Att efter en snöstorm få se solen igen och vyerna öppnar sig framför en, då är det så värt alla mödor, det är då det magiska infinner sig. Sarek i mitt hjärta.

Tack till alla som var med och gjorde turen till en upplevelse värd att minnas!

Camilla

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Paddling i Cornwall

Nu har jag skjutit upp det här inlägget alldeles för länge redan. Inlägget som ska handla om den sista vigukursen som också var den sista delen i kajakspecialiseringen. Kursen hölls i Cornwall i England och dit tog vi oss direkt från den föregående kursen som var i Frankrike. Vi flög till Bristol och därifrån fortsatte vi (vi=fyra stycken som gick kursen både i Frankrike och i England) med hyrbil till Falmouth där vi skulle bo under kursen. Vi anlände till Falmouth på söndagkväll och på måndagmorgon drog kursen igång.





Vi åkte till Seakayakers Cornwalls högkvarter direkt på morgonen och fick träffa Jeff Allen, en av de brittiska instruktörerna vi fick äran att bli undervisade av under veckan. Jeff Allen är känd världen över som en mycket erfaren expeditonspaddlare och han har gjort många långa paddlingar runt om i världen. Han är specialiserad på incidenthantering (incident management) och räddningar i tuffa förhållanden och det var just i dessa ämnen han skulle undervisa oss de närmas…

Vandring i de franska Alperna

För tre år sedan inledde vi våra vildmarksguidestudier och i och med de två senaste veckornas kursande är nu våra studier förbi. Nu är det endast examen som återstår. Det är en vemodig känsla att viguäventyren nu är över, men vi fick verkligen ett fint sista äventyr med en veckas vandring i de franska Alperna och en veckas paddling i Cornwall.

Den 17:nde september reste vi ner till Genéve därifrån vi hyrde en bil och körde vidare söderut till La Grave. La Grave är en kommun som hör till departementet  Hautes-Alpes och ligger i nordöstra Frankrike. Området är främst känt för sin fina off-piståkning, men även sommartid kommer en hel del turister till området för att cykla, vandra eller klättra.

Redan på tisdagen inledde vi en tredagars vandring som gick från stuga till stuga. För oss som är vana att bo i tält och bära med oss allt vi behöver kändes det ovant med en lätt dagspackning och jag fick fundera både en och två gånger innan ryggsäcken var färdigpackad. Vi hade otrolig tur med v…

Paddling på Åland

Våra vigustudier börjar sakta men säkert lida mot sitt slut, men ännu har vi en sommar och höst kvar späckad med kurser. För en vecka sedan inleddes vår kajakspecialiseringsutbildning på Åland som var den första delen av fyra. Vi tog färjan över från Åbo på tisdag morgon och anlände till Mariehamn på eftermiddagen. Innan vi paddlade ut i skärgården blev det matinförskaffning för att klara oss ute på tur ända till lördag förmiddag. Vi var sammanlagt 14 deltagare plus vår instruktör när vi sent omsider paddlade ut från Lervik hamn i våra fullastade kajaker. Vårt basläger var stationerat på Idskär som ligger ca 6 km fågelvägen från Lervik. Det blev en mycket sen middag den första kvällen på ett kallt och blåsigt Idskär, men vi hade en fantastisk utsikt från vår tältplats på klipporna.






De följande dagarna bestod av paddling, paddling och mera paddling. Vi började alltid dagen med ett teoripass på land som behandlade dagens övningar för att sedan försöka omsätta teorin i praktiken. Vi övad…