Fortsätt till huvudinnehåll

Vinterturskidning i ytterligheternas Sarek - del 2

Måndagmorgon började vi med inventering av bränslelagret efter att flera matlags petroleumflaskor läckt ut en hel del efter diverse eskapader. Jesper och jag hade så vi klarade oss, men de allra flesta hade lite för lite petroleum för att klara hela turen. Under en vintertur går det åt hiskeligt mycket bränsle till att smälta snö för att få vatten, så att hitta rinnande vatten är guld värt. Dagen innan hade några stycken varit ute på en liten skidtur och då hittat rinnande vatten, så det beslöts att vi skulle skida dit och fylla alla vattenbehållare även om det blev en liten omväg för oss. Vattenhämtarturen visade sig bjuda på mer än rinnande vatten. Det var i slutet/början på Rapadalsälven som vattenhålet fanns och när vi närmade oss platsen så började några i ledet peka och vifta och vad låg där i snödrivan om inte en stor och ståtlig Rapadalsälg. Den var kanske på 200 meters avstånd och fastän vi var 10 stycken som kom skidandes så tog den absolut ingen stress utan låg lugnt kvar och betraktade oss. Jesper skidade ännu mycket närmare och tog några foton av den, men inte ens då steg den upp, älgen verkade mest road av att ha något att titta på. Ett spännande möte blev det för oss i alla fall.

Rapadalsälgen.

Rinnande vatten.

Foto: Kristoffer Wiik

Efter att vi fyllt våra termosar skidade vi vidare mot Pielastugan som är en låst renvaktarstuga. Där pausade vi kort i lä för vinden längs stugväggen. Sen bar det av över sjön Bierikjávre. Det var mulet och vitt, vitt överallt. Jag skidade i spetsen fram till lunch och det var fruktansvärt svårt att se höjdskillnader i flatljuset. Flera gånger vinglade jag till när jag inte hade någon framför mig som gav perspektiv, men så småningom såg vi andra ändan av sjön och jag siktade in mig på klippstranden där vi senare åt lunch. Vid lunchen som så många andra dagar tittade solen fram och resten av dagen blev en solskenshistoria och flera klädlager åkte av medan solkrämen kom fram.

Lunchpaus vid Bierikjávre.


Efter lunchen gick en ganska stor lavin mycket när var vi skidat för ungefär 30 minuter sedan.
Lite svårt att se men snömolnet som syns mitt i bilden är det som lavinen lämnade efter sig. 

På kvällen kunde vi igen kocka ute i solskenet, vilket är otroligt skönt så slipper man en massa kondens i tältet. Den kommer nog ändå under natten när man tältar på vintern. Vid 19-tiden försvann solen bakom en bergstopp och det var helt otroligt hur temperaturen sjönk med 10-15 grader under några minuter. Det var som om istiden började. Det blev full fart i lägret och alla började ställa sig för natten som visade sig bli rekordkall för denna tur. Jesper och jag testade för första gången att sätta ihop våra sovsäckar (den ena har dragkjed på höger sida och den andra på vänster) för att om möjligt få det ännu varmare. Det fungerade riktigt bra, vi hade det varmt och mysigt trots att temperaturen kröp ner ända till -23 grader under natten.

Strumpor på tork. Något frusna morgonen därpå. 

Tisdagen blev sen igen en topptursdag med strålande sol. Turen gick upp till en av Ähparmassivets toppar. Halvvägs upp tvingades jag dock svänga om och åka ner igen eftersom min vänstra handled och underarm började göra riktigt ont. Handen hade känts av redan från första dagen, men inget allvarligt. På väg upp mot toppen dock så blev det för mycket när jag också tvingades lägga mycket vikt på vänsterstaven i de isiga branterna. Jesper följde med mig ner och vi bara satt och njöt resten av dagen i det sköna vädret. Vid det här laget hade våra ansikten fått lite för mycket sol så vi fick efter ett tag fixa ett skuggskydd för ansiktet för att inte bränna det helt sönder och samman. Även andra hade fått för mycket sol och en i gruppen fick början till snöblindhet och fick gå med lapp framför ögat resten av turen. Den starka vårsolen i kombination med den reflekterande snön är inget att leka med.

Den snöblinda piraten.
Foto: Kristoffer Wiik

På onsdag skidade vi igen vidare och nu skidade vi ut ur Sarek och in i Stora Sjöfallets nationalpark. Under förmiddagen var det lite blåsigt och mulet mellan varven men efter lunchen hade vi igen soligt och varmt väder. Jag njöt av varje sekund med de vida vyerna, gnistrande snötäckena och glädjen av att i sakta mak förflytta sig framåt. Allt för snabbt kom vi fram till lägerplatsen nedanom Hálljifjället och  nu kunde vi se vårt slutmål Suorvadammen. Vi österbottningar som åkte i samma bil avslutade turen denna dag eftersom den snöblinde ingick i vårt gäng och behövde komma bort från solen och ljuset. Efter att vi ätit middag tillsammans med de andra påbörjade vi färden ner från fjället genom björkskogen och det blev ännu några timmars slit innan vi kom ner vid Suorvadammen. Alla hade benen i behåll, men vår pulka havererade på nerfärden. Pulkan i sig är fortfarande hel, men vårt dragsystem pallade inte trycket i en av de brantare backarna nerför. Nu är i alla fall dragsystemet testat ordentligt och vi vet vad det klarar och vad det inte klarar.


Liten snösparv.

Läger nedanför Ähparmassivet. 


Jesper tvättar fötterna. 
På väg nerför fjället med pulka var ingen lätt uppgift. 

Sarek i vinterskrud var en otroligt fin upplevelse även om den var jobbig på ett vis. Det jobbiga ligger i alla omständigheter som vintern kräver. Mycket kläder och utrustning, snösmältning och att hela tiden skydda sig mot kylan. Men det är också alla omständigheter som gör upplevelsen, skulle det vara lätt hela tiden så skulle man inte heller uppskatta det på samma vis. Det är omständigt att ta sig dit, men väl framme är skönheten ett faktum. Att efter en snöstorm få se solen igen och vyerna öppnar sig framför en, då är det så värt alla mödor, det är då det magiska infinner sig. Sarek i mitt hjärta.

Tack till alla som var med och gjorde turen till en upplevelse värd att minnas!

Camilla

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tävling - Vinn en Petzl pannlampa!

Det är höst och lite ruggigt väder så vi tänkte pigga upp vardagen med en liten tävling. Alla ni som följer vår blogg och säkert många andra också känner till att vi har vandrat ganska många vandringsleder i år. Med alla dessa vandringsleder följer också en hel del kilometrar. Tävlingen går ut på att gissa hur många kilometrar vi har vandrat i år. Vår vandring Fjällräven Classic räknas också med. Den som kommer närmast det rätta svaret utses till vinnare. Tävlingen pågår till fredag 15.11. För att delta i tävlingen, kommentera på bloggen  (Ej på facebook). Lycka till! Tävlingen gäller endast i Finland. Rätt svar eller den som kommer närmast det rätta svaret vinner en pannlampa från Petzl värde 34,95€ Petzl Tikka 2 pannlampa En bonusvinst lottas också ut bland alla som deltar i tävlingen. :) Termosmugg 0,45L /Jesper och Camilla Dela gärna detta inlägg på Facebook! :)                     ↓

Nej nu får det vara nog!!

Det är sällan jag höjer min röst i sociala medier, men nu har bägaren runnit över. Vad jag pratar om är nedskräpning. Under vår vistelse i Norge hade jag en och annan diskussion med en av mina nordiska kollegor om likheter och olikheter mellan de nordiska länderna. En av dessa diskussioner minns jag särskilt väl och det var när min kollega sa att mängden skräp längs vägarna ökar drastiskt så fort man kommer över till den finska sidan av gränsen. Först sa jag genast emot och hävdade bestämt att det är ju städat i Finland, här finns inte mycket skräp i dikena. Sen började jag tänka efter och kom fram till att nog finns det ju ett och annat skräp både här och där. Om det faktiskt är mer än i de andra nordiska länderna vågar jag inte uttala mig om, men nu tar vi och koncentrerar oss på Finland och framför allt vår egen närmiljö. Som alltid om våren dyker allt skräp upp som begravdes när snön kom och kanske mer därtill av sånt som gömts i snö under vintern. När vi nu är hemma i Jakobstad

Välkommen 2020 - Vad händer och när?

God fortsättning på det nya året. Vi har jobbat över både jul och nyår så har knappt märkt av att det har varit jul överhuvudtaget. Vi har haft massor med besökare vid Ice Domes så dagarna har bara sprungit iväg och vi är nu redan en bit in på januari. Resten av januari lär bli lugnare på jobbet och vi har som bäst tre lediga dagar så vi hinner vila upp oss lite grann. Idag hade vi tänkt åka hundspann eller åka ut och fiska lite, men med 18 sekundmeter och snö som vräker ner så blir det en innedag med bakning, kontorsjobb för NatVentures del och bloggande istället. Jesper har byggt ett matbord till mina pojkar.  Månljus över Finndalen. Vilja är dörrvakt.  Jag serverar vodkashottar i isbaren.  Vilja med Tamokfjellet i bakgrunden.  Whiteout på fjället.  Med nytt år följer också ljusare tider och vi väntar på att få se solen igen. Här kommer solen att gå upp den 15:e januari igen, men det lär ännu ta ett tag innan vi faktiskt får se den eftersom vi är omgiv