Fortsätt till huvudinnehåll

Okunskap eller brist på respekt?!

Ridning var i många år en stor del av mitt liv, livet kretsade i princip kring min häst Findus under den tid jag hade privilegiet att få kalla mig hans ägare/skötare/ryttare. Nu har motivationen för ridningen försvunnit nästan helt och hållet fastän jag ännu tycker väldigt mycket om dessa vackra, stora djur. Som tur har jag många vänner som har hästar så när suget efter att rida blir påträngande så finns det oftast nån häst till hands. Min kusin skaffade sig en ny häst för nästan ett år sedan och vi har lääänge pratat om att jag skulle komma och rida på hennes Linette och igår blev det äntligen av.

Det blev ca en timmes terrängtur och under denna timme red vi mest på en "villaväg", alltså längs vägen finns mest sommarstugor. Vi blev passerade av ca 10-15 bilar under denna stund och jag som inte har ridit på väldigt länge blev förfärad över bilisternas nonchalans till häst och ryttare. Av alla bilar som passerade oss var det endast ett fåtal, kanske 3, som saktade in och körde lugnt förbi oss. De allra flesta körde på precis som vanligt utan att sakta in. Det allra värsta som hände var när en bil passerade oss precis när vi var intill en stor vattenpöl. Bilen körde med full fart genom pölen så att vattnet sprutade åt alla håll. Jag förblev torr, men hästen fick vattenstänk på sig. Hur kan man göra så??! Inte ens när folk går eller cyklar gör man så, än mindre med en häst som kan vara oberäknelig! Som tur så var denna häst trafiksäker och gick lugnt vidare, men alla hästar skulle verkligen inte gått oberörda vidare efter detta.

Nu undrar jag, är detta okunskap hos medtrafikanter eller helt enkelt brist på respekt? Jag har genom åren fått höra av många bilister "att hästar har inget på vägen att göra", men i så fall kunde vi ju plocka bort andra kategorier också som kan vara oberäkneliga i trafiken. Dessutom undviker nog de flesta ryttare att rida längs vägar så långt det går, men ibland är det inte möjligt. För att ta sig till mindre skogsvägar behöver man kanske rida en bit längs vägen.

Hästar finns i trafiken och en ryttare har lika stor rätt att färdas längs vägen som cyklister och fotgängare. Medtrafikanter bör ta hänsyn till hästar i trafiken, de kan vara oberäkneliga. Bilister/mopedister bör precis som de oftast saktar in när de passerar barn i trafiken (hoppas jag), också ge akt på hästar i trafiken. Så till vida att inte ryttaren signalerar något annat, så behöver man inte stanna, men sakta in och kör lugnt förbi. Ge akt på hur hästen beter sig, verkar den lugn eller nervös. Jag hoppas att bilskolor lär ut hur man passerar en häst i trafiken, det verkar behövas. Jag vill inte tro på att människor inte kan respektera andra medtrafikanter så pass mycket att farliga situationer uppstår.

Den här gången slutade det lyckligt, men det var enbart pga en väldigt förståndig häst. Tänk efter nästa gång ni möter en häst i trafiken, det tar trots allt inte lång stund att sakta in och lugnt passera. Det är trångt om saligheten, men om alla visar hänsyn till varandra så finns det också utrymme för alla.


Fina, kloka Linette. 


/Camilla




Kommentarer

  1. Så bra inlägg! Jag blir så arg på människor som inte respekterar andra i trafiken (eller överlag)! Vilken tur att ni båda klarade er oskadda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Brist på respekt förekommer tyvärr allt för ofta, även i andra situationer än där hästar är inblandade. Alla (inklusive jag själv) kunde varva ner lite i trafiken.

      Radera
  2. Marie-Louise Carp21 augusti 2014 kl. 18:55

    Bra inlägg -respekt behövs i trafiken- samtidigt skulle jag vilja påminna alla ryttare om att de i sin tur skulle visa respekt och stanna o städa bort bajshögarna som kommer på dessa ridturer. Just nu har vi en ganska stor hög på vägen mitt framför vårt hus och det är inte alls trevligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut Marie-Louise! Respekt från båda hållen.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"