Fortsätt till huvudinnehåll

Okunskap eller brist på respekt?!

Ridning var i många år en stor del av mitt liv, livet kretsade i princip kring min häst Findus under den tid jag hade privilegiet att få kalla mig hans ägare/skötare/ryttare. Nu har motivationen för ridningen försvunnit nästan helt och hållet fastän jag ännu tycker väldigt mycket om dessa vackra, stora djur. Som tur har jag många vänner som har hästar så när suget efter att rida blir påträngande så finns det oftast nån häst till hands. Min kusin skaffade sig en ny häst för nästan ett år sedan och vi har lääänge pratat om att jag skulle komma och rida på hennes Linette och igår blev det äntligen av.

Det blev ca en timmes terrängtur och under denna timme red vi mest på en "villaväg", alltså längs vägen finns mest sommarstugor. Vi blev passerade av ca 10-15 bilar under denna stund och jag som inte har ridit på väldigt länge blev förfärad över bilisternas nonchalans till häst och ryttare. Av alla bilar som passerade oss var det endast ett fåtal, kanske 3, som saktade in och körde lugnt förbi oss. De allra flesta körde på precis som vanligt utan att sakta in. Det allra värsta som hände var när en bil passerade oss precis när vi var intill en stor vattenpöl. Bilen körde med full fart genom pölen så att vattnet sprutade åt alla håll. Jag förblev torr, men hästen fick vattenstänk på sig. Hur kan man göra så??! Inte ens när folk går eller cyklar gör man så, än mindre med en häst som kan vara oberäknelig! Som tur så var denna häst trafiksäker och gick lugnt vidare, men alla hästar skulle verkligen inte gått oberörda vidare efter detta.

Nu undrar jag, är detta okunskap hos medtrafikanter eller helt enkelt brist på respekt? Jag har genom åren fått höra av många bilister "att hästar har inget på vägen att göra", men i så fall kunde vi ju plocka bort andra kategorier också som kan vara oberäkneliga i trafiken. Dessutom undviker nog de flesta ryttare att rida längs vägar så långt det går, men ibland är det inte möjligt. För att ta sig till mindre skogsvägar behöver man kanske rida en bit längs vägen.

Hästar finns i trafiken och en ryttare har lika stor rätt att färdas längs vägen som cyklister och fotgängare. Medtrafikanter bör ta hänsyn till hästar i trafiken, de kan vara oberäkneliga. Bilister/mopedister bör precis som de oftast saktar in när de passerar barn i trafiken (hoppas jag), också ge akt på hästar i trafiken. Så till vida att inte ryttaren signalerar något annat, så behöver man inte stanna, men sakta in och kör lugnt förbi. Ge akt på hur hästen beter sig, verkar den lugn eller nervös. Jag hoppas att bilskolor lär ut hur man passerar en häst i trafiken, det verkar behövas. Jag vill inte tro på att människor inte kan respektera andra medtrafikanter så pass mycket att farliga situationer uppstår.

Den här gången slutade det lyckligt, men det var enbart pga en väldigt förståndig häst. Tänk efter nästa gång ni möter en häst i trafiken, det tar trots allt inte lång stund att sakta in och lugnt passera. Det är trångt om saligheten, men om alla visar hänsyn till varandra så finns det också utrymme för alla.


Fina, kloka Linette. 


/Camilla




Kommentarer

  1. Så bra inlägg! Jag blir så arg på människor som inte respekterar andra i trafiken (eller överlag)! Vilken tur att ni båda klarade er oskadda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Brist på respekt förekommer tyvärr allt för ofta, även i andra situationer än där hästar är inblandade. Alla (inklusive jag själv) kunde varva ner lite i trafiken.

      Radera
  2. Marie-Louise Carp21 augusti 2014 18:55

    Bra inlägg -respekt behövs i trafiken- samtidigt skulle jag vilja påminna alla ryttare om att de i sin tur skulle visa respekt och stanna o städa bort bajshögarna som kommer på dessa ridturer. Just nu har vi en ganska stor hög på vägen mitt framför vårt hus och det är inte alls trevligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut Marie-Louise! Respekt från båda hållen.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Paddling i Cornwall

Nu har jag skjutit upp det här inlägget alldeles för länge redan. Inlägget som ska handla om den sista vigukursen som också var den sista delen i kajakspecialiseringen. Kursen hölls i Cornwall i England och dit tog vi oss direkt från den föregående kursen som var i Frankrike. Vi flög till Bristol och därifrån fortsatte vi (vi=fyra stycken som gick kursen både i Frankrike och i England) med hyrbil till Falmouth där vi skulle bo under kursen. Vi anlände till Falmouth på söndagkväll och på måndagmorgon drog kursen igång.





Vi åkte till Seakayakers Cornwalls högkvarter direkt på morgonen och fick träffa Jeff Allen, en av de brittiska instruktörerna vi fick äran att bli undervisade av under veckan. Jeff Allen är känd världen över som en mycket erfaren expeditonspaddlare och han har gjort många långa paddlingar runt om i världen. Han är specialiserad på incidenthantering (incident management) och räddningar i tuffa förhållanden och det var just i dessa ämnen han skulle undervisa oss de närmas…

Välkommen 2020 - Vad händer och när?

God fortsättning på det nya året. Vi har jobbat över både jul och nyår så har knappt märkt av att det har varit jul överhuvudtaget. Vi har haft massor med besökare vid Ice Domes så dagarna har bara sprungit iväg och vi är nu redan en bit in på januari. Resten av januari lär bli lugnare på jobbet och vi har som bäst tre lediga dagar så vi hinner vila upp oss lite grann. Idag hade vi tänkt åka hundspann eller åka ut och fiska lite, men med 18 sekundmeter och snö som vräker ner så blir det en innedag med bakning, kontorsjobb för NatVentures del och bloggande istället.







Med nytt år följer också ljusare tider och vi väntar på att få se solen igen. Här kommer solen att gå upp den 15:e januari igen, men det lär ännu ta ett tag innan vi faktiskt får se den eftersom vi är omgivna av höga berg. Man kan redan nu ändå känna av att det blir lite tidigare ljust om morgnarna, i alla fall de morgnar när det är klart väder.

I takt med att det blir ljusare tider kommer också våren så småningom emot och …

Tre veckor i Norge

Imorgon är det tre veckor sen körde vi längs de slingriga och smala norska vägarna mot det lilla samhället Överbygd som kommer att vara vår hemort under vintern. Längs en mörk väg uppe på en kulle står ett vitt hus som vi nu kallar för hemma. Huset delar vi med två andra guider, en på heltid och en på deltid. En liten hundvalp bor också här på deltid, vilket Vilja uppskattar.


Vårt jobb ligger strax över 20 km härifrån, närmare bestämt i Tamokdalen. Efter att vi nu hunnit jobba två veckor börjar vi så småningom få någon slags vardagsrutin även om vi för det mesta inte har nån aning om vilken veckodag det är och julen känns för oss smått overklig detta år. På jobbet är det högtryck just nu med mycket bokningar över jul och nyår så vi jobbar mest, men idag har jag ledigt och får pusta ut lite innan det är dags för en ny jobbvecka. 





Jobbuppgifterna varierar en hel del för min del, precis så som jag vill ha det. Jag guidar turer inne i Ice Domes, jag tar våra övernattningsgäster ut på snös…