Fortsätt till huvudinnehåll

Det gör ont, men vi gjorde det!

Klockan 3.45 ringde väckarklockan och det var bara vi och nattvakten som var uppe samt två stycken katter som gjorde oss sällskap vid frukostbordet. En timme senare dök vår guide upp och vi ställde oss att vänta på bussen här utanför. Kl 5.20 startade vår vandring upp mot Concepcion. Vi hade sällskap av en annan grupp den första halvan av stigningen, där fanns två stockholmare med också.

Första pausen. Här var det inte speciellt brant ennu, men vi gick med ordentlig fart.

Det här är ungefär 1h före toppen, hård vind redan här och riktigt fuktig dimma som blötte
ner alla våra kläder och vårt hår. 

De första 40 minuterna avklarades i mörker och det var lättvandrat, men sen började allvaret. Det var tuff stigning direkt, vi var halvdöda efter en halv timme. Vår guide spurtade iväg och vi försökte enligt bästa förmåga hänga på. Svetten sprutade fastän det var tidigt på morgonen och vi drack vatten i allt för snabb takt, i den farten skulle det inte räcka många timmar. Det var hemskt, jag hann tänka flera gånger att det här kommer inte att gå, vi får nöja oss med utsiktsplatsen på 1000 meter. Ca 2,5 h senare tog skogen slut och vi var ute i det öppna vulkanlandskapet och vi hade nått 1000 meter. När vi fått lite mat i oss och vilat en stund var det ingen tvekan om saken längre, vi ville fortsätta till toppen.

Nästan noll sikt, guiden som fotograferade stod ca 5 meter från oss. 

Det var molnigt, en riktigt våt dimma och blåste hårt och terrängen blev nu verkligt tuff. Det var brant och då pratar vi extremt brant, går inte att jämföra med berget vi besteg i Santa Elena. Det var stenigt och massvist med löst lavagrus. Emellanåt fick vi klättra på alla fyra för att ta oss upp. Vi blev genomblöta i dimman,  men vi kämpade på och det var faktiskt roligare här än i skogen. Ganska exakt 4 h från starten nådde vi toppen, underbar känsla, även om det blåste hårt och sikten var lika med noll.

Påväg ner, här är vi ennu på det brantaste partiet, men börjar närma oss flatare.
Här öppnade sig molnen tidvis så att man kunde se enda till fastlandet.

Utmärkt vy. Ometepe, Lake Nicaragua och längst bort Nicaragua. 

Vi tog några bilder, men sen ville vi inte stanna längre för det var otroligt hård blåst och det var svårt att stå upprätt i blåsten, ville inte gärna falla ner i kratern. Vi började i sakta mak att gå neråt igen och det gällde att hålla tungan rätt i mun, det finns inte rum för snedsteg där uppe. Senast i måndags hade en fransk turist fallit och brutit några revben och skadat sitt öga. Det gick bra för oss i alla fall, några närapå tillfällen hade vi, men inga skador. Det hemskaste som hände på vägen ner var att jag höll på att stiga på en jättestor orm eller jag kanske tom steg på den i farten. Jag såg den aldrig själv dock, men Jesper och guiden blev helt till sig och guiden sa att han aldrig sett någon så stor orm av den sorten tidigare. Kanske lika bra att jag inte såg den, skulle väl aldrig sätta min fot i djungeln mera då...

Klockan var 12.20 när vi var tillbaka där var vi startat 7 h tidigare. Trötta, men lyckliga över att ha bestigit vulkan Concepcion och på en riktigt bra tid dessutom. Det gick definitivt mycket snabbare än väntat, här på hostellet gissade dom som redan tidigare nämnt nästan 12 timmar, men guiden sa att 9-10 timmar är ganska vanligt. Så vi är relativt stolta nu!

Några av de lösa korna skulle flyttas. Så då går man med sin flock mitt på vägen, helt normalt.

Vi åkte för första gången en TucTuc. Det hade vi velat sedan vi kom hit.
Nu ska vila upp oss och blicka framemot träningsvärken imorgon. Imorgon åker vi även från ön Ometepe och tar sikte på fastlandet och Granada.

Min solrand visar sin bästa sida!
Berättar lite om hur torrt och dammigt det var på vulkanen efter att dimman lättat.

/Jesper och Camilla.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Paddling vid Helgelandskysten

Jag kom på för några dagar sedan att jag inte alls skrivit något om vår paddlingstur i Norge. Ett misstag som bör rättas till, det vore ju fy och skam att inte dela med sig av våra bilder från en så vacker tur. Turen var en kajakpaddlingstur som varade i 4 hela dagar och två halva dagar och den ingår i våra vildmarksguidestudier. Under denna tur var det mycket fokus på räddningstekniker, ledarskap inom kajakpaddling samt navigering. På köpet fick vi fantastiska naturupplevelser och många fina vykortsvyer att minnas och ta fram nån kall och dyster novemberdag.

Vår tur startade en torsdageftermiddag efter att alla åtta deltagare samt våra två ledare hade packat i all mat, vatten och utrustning för hela turen i sina kajaker. Kajakerna var ganska tungt lastade när vi lämnade Nesna camping den torsdagseftermiddagen. Det blev ingen lång paddling den dagen utan vi tog rätt snabbt i land på en av Tommas fina sandstränder. Det som vi snabbt fick lära oss var att en fin sandstrand snabbt kan fö…

Höstvandring i Koli nationalpark med Nykarleby arbis

Just nu älskar jag mitt jobb, jag antar att det kommer att bli vardag snart, men just nu njuter jag av att jobba med friluftsliv. De senaste fyra dagarna har jag fått spendera i Koli nationalpark med ett glatt gäng vandrare i olika åldrar. Vi startade resan mot Koli på torsdagmorgon och kom fram till Koli naturum på eftermiddagen. Efter att vi gjort de sista justeringarna i packningen drog vi på oss ryggsäckarna och med mig inräknat var vi nio vandrare samt en hund som påbörjade Herajärvis norra rundslinga.



Vi hade inte lång väg att vandra den första dagen så redan efter två timmar var vi framme vid Myllypuro tältplats. Det regnade lite grann när vi kom fram, men var sen uppehåll resten av kvällen så vi kunde sitta ute runt brasan och lära känna varann lite mera. Det är otroligt hur snabbt en grupp blir du med varandra under en vandring. Det kändes genast att denna grupp skulle fungera bra ihop och det var med en skön känsla jag gick och lade mig den kvällen.


På fredagen vaknade vi ti…

Måndagmorgon i oktober

Måndagmorgon igen, jag sitter i soffan med min kaffekopp och laptopen, ute visar temperaturen på -1 grad och Kaa är pigg som de flesta morgnar och pockar på min uppmärksamhet med sitt hallåande. Jag fick ett plötsligt infall av att skriva ett inlägg till bloggen som har en tendens att stanna av lite varje höst, inga undantag där denna höst heller. Idag har jag inga uppdrag ute på fältet så det blir jobb hemifrån istället. Dagens uppgift är att få klart en artikel som jag skriver till Finlands natur så det passar bra med lite uppvärmning i skrivandet.

Det känns ännu lite overkligt att jag faktiskt jobbar med mitt eget företag, samtidigt som jag tycker att jag börjar få lite rutin på saker och ting. Vi konstaterade i helgen med Jesper att mitt humör har ändrats så mycket till det bättre efter att jag slutat jobba på bageriet, mitt tålamod har förlängts med det dubbla och jag känner mig mycket mera rofylld och glad överlag än tidigare. Det är en härlig känsla att känna även om jag inte p…