Fortsätt till huvudinnehåll

Det gör ont, men vi gjorde det!

Klockan 3.45 ringde väckarklockan och det var bara vi och nattvakten som var uppe samt två stycken katter som gjorde oss sällskap vid frukostbordet. En timme senare dök vår guide upp och vi ställde oss att vänta på bussen här utanför. Kl 5.20 startade vår vandring upp mot Concepcion. Vi hade sällskap av en annan grupp den första halvan av stigningen, där fanns två stockholmare med också.

Första pausen. Här var det inte speciellt brant ennu, men vi gick med ordentlig fart.

Det här är ungefär 1h före toppen, hård vind redan här och riktigt fuktig dimma som blötte
ner alla våra kläder och vårt hår. 

De första 40 minuterna avklarades i mörker och det var lättvandrat, men sen började allvaret. Det var tuff stigning direkt, vi var halvdöda efter en halv timme. Vår guide spurtade iväg och vi försökte enligt bästa förmåga hänga på. Svetten sprutade fastän det var tidigt på morgonen och vi drack vatten i allt för snabb takt, i den farten skulle det inte räcka många timmar. Det var hemskt, jag hann tänka flera gånger att det här kommer inte att gå, vi får nöja oss med utsiktsplatsen på 1000 meter. Ca 2,5 h senare tog skogen slut och vi var ute i det öppna vulkanlandskapet och vi hade nått 1000 meter. När vi fått lite mat i oss och vilat en stund var det ingen tvekan om saken längre, vi ville fortsätta till toppen.

Nästan noll sikt, guiden som fotograferade stod ca 5 meter från oss. 

Det var molnigt, en riktigt våt dimma och blåste hårt och terrängen blev nu verkligt tuff. Det var brant och då pratar vi extremt brant, går inte att jämföra med berget vi besteg i Santa Elena. Det var stenigt och massvist med löst lavagrus. Emellanåt fick vi klättra på alla fyra för att ta oss upp. Vi blev genomblöta i dimman,  men vi kämpade på och det var faktiskt roligare här än i skogen. Ganska exakt 4 h från starten nådde vi toppen, underbar känsla, även om det blåste hårt och sikten var lika med noll.

Påväg ner, här är vi ennu på det brantaste partiet, men börjar närma oss flatare.
Här öppnade sig molnen tidvis så att man kunde se enda till fastlandet.

Utmärkt vy. Ometepe, Lake Nicaragua och längst bort Nicaragua. 

Vi tog några bilder, men sen ville vi inte stanna längre för det var otroligt hård blåst och det var svårt att stå upprätt i blåsten, ville inte gärna falla ner i kratern. Vi började i sakta mak att gå neråt igen och det gällde att hålla tungan rätt i mun, det finns inte rum för snedsteg där uppe. Senast i måndags hade en fransk turist fallit och brutit några revben och skadat sitt öga. Det gick bra för oss i alla fall, några närapå tillfällen hade vi, men inga skador. Det hemskaste som hände på vägen ner var att jag höll på att stiga på en jättestor orm eller jag kanske tom steg på den i farten. Jag såg den aldrig själv dock, men Jesper och guiden blev helt till sig och guiden sa att han aldrig sett någon så stor orm av den sorten tidigare. Kanske lika bra att jag inte såg den, skulle väl aldrig sätta min fot i djungeln mera då...

Klockan var 12.20 när vi var tillbaka där var vi startat 7 h tidigare. Trötta, men lyckliga över att ha bestigit vulkan Concepcion och på en riktigt bra tid dessutom. Det gick definitivt mycket snabbare än väntat, här på hostellet gissade dom som redan tidigare nämnt nästan 12 timmar, men guiden sa att 9-10 timmar är ganska vanligt. Så vi är relativt stolta nu!

Några av de lösa korna skulle flyttas. Så då går man med sin flock mitt på vägen, helt normalt.

Vi åkte för första gången en TucTuc. Det hade vi velat sedan vi kom hit.
Nu ska vila upp oss och blicka framemot träningsvärken imorgon. Imorgon åker vi även från ön Ometepe och tar sikte på fastlandet och Granada.

Min solrand visar sin bästa sida!
Berättar lite om hur torrt och dammigt det var på vulkanen efter att dimman lättat.

/Jesper och Camilla.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

Minisemester bland Ytterös sanddyner och Someros (mörka) skogar

Redan i våras nån gång bestämde sig min goda vän Christel och jag för att vi skulle delta i Somero nightrogaining som avgjordes 28-29.7. Vi beslöt oss också för att ta en liten minisemester och se nånting annat på samma gång som vi ändå körde ner. På torsdag eftermiddag började vår lilla roadtrip och på kvällen anlände vi till Ytterös campingplats i närheten av Björneborg. Ytterö, kanske mera känt som Yyteri, är en lång sandstrand på hela 6 km med stora sanddyner och öppet hav så långt ögat kan nå. Det blev ingen lång visit på Ytterö, men vi hann med en kvällsstund på stranden innan det blev dags att gå och lägga sig. Ytterö är en riktig pärla och jag önskar vi haft mera tid att utforska områdena omkring där det finns flera naturstigar och många fågeltorn. Man kan även göra utfärder till bla fyrön Kallo eller till någon av Reposaaris intressanta stränder. Igen en gång kan jag konstatera att det finns massor att se i det egna hemlandet också. Ytterös sanddyner. Vacker kväll p

Årskrönika i bilder

Då har vi ännu en gång nått slutet av ett år, det känns inte alls länge sen vi påbörjade 2021. Alltid vid årets slut tycker jag om att summera året som varit. Det känns fint att tänka tillbaka på fina minnen och även tänka på vilka jobbiga stunder man tagit sig igenom. Så nu är det dags för vår årskrönika, kanske du känner igen dig på någon av bilderna ifall du tagit del av vår verksamhet under året som gått.  Januari I januari hade vi några få dagar med skrinnbar is och då passade vi på att göra några guidade skridskoturer.  Vi hade också den årliga issäkerhetskursen med ovanligt "slaskigt" före på isen.  Till issäkerhetskursen hör också övningar i livräddning. Denna kurs återkommer igen i januari 2022 ifall du ännu inte gått den. ;) Februari  I februari ordnade vi en utesovarnatt där vi bland annat byggde en quincy snöbivack.  Vi satte också upp både vindskydd och tarp under utesovarnatten och deltagarna kunde välja sin sovplats.  I Korsholm höll vi  kursen "Upptäck vi