Fortsätt till huvudinnehåll

Det gör ont, men vi gjorde det!

Klockan 3.45 ringde väckarklockan och det var bara vi och nattvakten som var uppe samt två stycken katter som gjorde oss sällskap vid frukostbordet. En timme senare dök vår guide upp och vi ställde oss att vänta på bussen här utanför. Kl 5.20 startade vår vandring upp mot Concepcion. Vi hade sällskap av en annan grupp den första halvan av stigningen, där fanns två stockholmare med också.

Första pausen. Här var det inte speciellt brant ennu, men vi gick med ordentlig fart.

Det här är ungefär 1h före toppen, hård vind redan här och riktigt fuktig dimma som blötte
ner alla våra kläder och vårt hår. 

De första 40 minuterna avklarades i mörker och det var lättvandrat, men sen började allvaret. Det var tuff stigning direkt, vi var halvdöda efter en halv timme. Vår guide spurtade iväg och vi försökte enligt bästa förmåga hänga på. Svetten sprutade fastän det var tidigt på morgonen och vi drack vatten i allt för snabb takt, i den farten skulle det inte räcka många timmar. Det var hemskt, jag hann tänka flera gånger att det här kommer inte att gå, vi får nöja oss med utsiktsplatsen på 1000 meter. Ca 2,5 h senare tog skogen slut och vi var ute i det öppna vulkanlandskapet och vi hade nått 1000 meter. När vi fått lite mat i oss och vilat en stund var det ingen tvekan om saken längre, vi ville fortsätta till toppen.

Nästan noll sikt, guiden som fotograferade stod ca 5 meter från oss. 

Det var molnigt, en riktigt våt dimma och blåste hårt och terrängen blev nu verkligt tuff. Det var brant och då pratar vi extremt brant, går inte att jämföra med berget vi besteg i Santa Elena. Det var stenigt och massvist med löst lavagrus. Emellanåt fick vi klättra på alla fyra för att ta oss upp. Vi blev genomblöta i dimman,  men vi kämpade på och det var faktiskt roligare här än i skogen. Ganska exakt 4 h från starten nådde vi toppen, underbar känsla, även om det blåste hårt och sikten var lika med noll.

Påväg ner, här är vi ennu på det brantaste partiet, men börjar närma oss flatare.
Här öppnade sig molnen tidvis så att man kunde se enda till fastlandet.

Utmärkt vy. Ometepe, Lake Nicaragua och längst bort Nicaragua. 

Vi tog några bilder, men sen ville vi inte stanna längre för det var otroligt hård blåst och det var svårt att stå upprätt i blåsten, ville inte gärna falla ner i kratern. Vi började i sakta mak att gå neråt igen och det gällde att hålla tungan rätt i mun, det finns inte rum för snedsteg där uppe. Senast i måndags hade en fransk turist fallit och brutit några revben och skadat sitt öga. Det gick bra för oss i alla fall, några närapå tillfällen hade vi, men inga skador. Det hemskaste som hände på vägen ner var att jag höll på att stiga på en jättestor orm eller jag kanske tom steg på den i farten. Jag såg den aldrig själv dock, men Jesper och guiden blev helt till sig och guiden sa att han aldrig sett någon så stor orm av den sorten tidigare. Kanske lika bra att jag inte såg den, skulle väl aldrig sätta min fot i djungeln mera då...

Klockan var 12.20 när vi var tillbaka där var vi startat 7 h tidigare. Trötta, men lyckliga över att ha bestigit vulkan Concepcion och på en riktigt bra tid dessutom. Det gick definitivt mycket snabbare än väntat, här på hostellet gissade dom som redan tidigare nämnt nästan 12 timmar, men guiden sa att 9-10 timmar är ganska vanligt. Så vi är relativt stolta nu!

Några av de lösa korna skulle flyttas. Så då går man med sin flock mitt på vägen, helt normalt.

Vi åkte för första gången en TucTuc. Det hade vi velat sedan vi kom hit.
Nu ska vila upp oss och blicka framemot träningsvärken imorgon. Imorgon åker vi även från ön Ometepe och tar sikte på fastlandet och Granada.

Min solrand visar sin bästa sida!
Berättar lite om hur torrt och dammigt det var på vulkanen efter att dimman lättat.

/Jesper och Camilla.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Paddling i Cornwall

Nu har jag skjutit upp det här inlägget alldeles för länge redan. Inlägget som ska handla om den sista vigukursen som också var den sista delen i kajakspecialiseringen. Kursen hölls i Cornwall i England och dit tog vi oss direkt från den föregående kursen som var i Frankrike. Vi flög till Bristol och därifrån fortsatte vi (vi=fyra stycken som gick kursen både i Frankrike och i England) med hyrbil till Falmouth där vi skulle bo under kursen. Vi anlände till Falmouth på söndagkväll och på måndagmorgon drog kursen igång.





Vi åkte till Seakayakers Cornwalls högkvarter direkt på morgonen och fick träffa Jeff Allen, en av de brittiska instruktörerna vi fick äran att bli undervisade av under veckan. Jeff Allen är känd världen över som en mycket erfaren expeditonspaddlare och han har gjort många långa paddlingar runt om i världen. Han är specialiserad på incidenthantering (incident management) och räddningar i tuffa förhållanden och det var just i dessa ämnen han skulle undervisa oss de närmas…

Tre veckor i Norge

Imorgon är det tre veckor sen körde vi längs de slingriga och smala norska vägarna mot det lilla samhället Överbygd som kommer att vara vår hemort under vintern. Längs en mörk väg uppe på en kulle står ett vitt hus som vi nu kallar för hemma. Huset delar vi med två andra guider, en på heltid och en på deltid. En liten hundvalp bor också här på deltid, vilket Vilja uppskattar.


Vårt jobb ligger strax över 20 km härifrån, närmare bestämt i Tamokdalen. Efter att vi nu hunnit jobba två veckor börjar vi så småningom få någon slags vardagsrutin även om vi för det mesta inte har nån aning om vilken veckodag det är och julen känns för oss smått overklig detta år. På jobbet är det högtryck just nu med mycket bokningar över jul och nyår så vi jobbar mest, men idag har jag ledigt och får pusta ut lite innan det är dags för en ny jobbvecka. 





Jobbuppgifterna varierar en hel del för min del, precis så som jag vill ha det. Jag guidar turer inne i Ice Domes, jag tar våra övernattningsgäster ut på snös…

Mallorca som vandringsresmål

Vår resa till Mallorca är nu över och jag tänkte sammanfatta mina tankar om Mallorca som framför allt vandringsresmål. Vi hade inte läst på hemskt mycket om Mallorca på förhand, bara så mycket att vi visste att där fanns många möjligheter till vandring. Det som gör Mallorca till ett så omtyckt vandringsresmål är bergskedjan Serra de Tramuntana som sträcker sig längs hela den nordvästra kusten av ön och hör till UNESCOs världsarv. År 2011 fick bergskedjan världsarvsstatus som ett kulturellt viktigt landskap. Den högsta toppen i bergskedjan är Puig Major som är 1445 m.ö.h. men den får inte bestigas eftersom den ligger på militärt område. Längs bergskedjan går en vandringsled GR 221 som är hela 168 km lång. GR-leder finns i flera europeiska länder och står för grande randonneé vilket enkelt sagt betyder lång vandringsled.
För denna resa valde vi att bo på ett och samma ställe och därifrån göra dagsturer. Valldemossa där vi bodde är en liten charmig stad där allt finns på gångavstånd. De …