Fortsätt till huvudinnehåll

Dag 27 Palas de Rei - Arzua

Vi väcktes 4.25 av en galande spanjor, han trodde han försovit sig, hur man nu skulle lyckas med det på caminon vet jag inte, men så var det. Givetvis väcker man upp alla andra i rummet då också. När han konstaterat att klockan var endast 4.30 lade han sig och sova igen. När han sen på riktigt steg upp tog han ingen som helst hänsyn till att det fanns folk som ville sova ännu. Klampade på av och an i rummet, satte på taklampan och drog upp rullgardinen. Vi var uppe så vi led inte av det, men tyckte synd om den stackars morgontrötta fransmannen som försökte sova.

Sen finns det otroligt godhjärtade människor också som en kanadensiska vi mötte på morgonen. Hon plockade upp saker som folk tappat och försökte hitta deras rätta ägare. Hon hade gått och burit på ett par herrkalsonger i två dagar utan att hitta ägaren. Idag hade hon dock bättre tur och hittade ägaren till en halv teleskopstav, han blev jätteglad över att få den tillbaka.

När vi kom till staden Melide blev jag riktigt lessen när jag såg en herrelös hund som var utsvulten och med en otäck böld på underläppen. Den var rädd för människor och gick med svansen mellan benen, vistades ändå i närheten av en uteservering i hopp om att få något att äta. De allra flesta ignorerade honom dock. Mitt hjärta värkte för den stackars hunden så jag köpte en croissant åt honom som han ivrigt åt upp. Kanske inte det mest passande att ge en hund, men det var bättre än ingenting. Hoppas att någon skulle förbarma sig över hunden och ge honom den vård och omsorg han behöver eller låta honom somna in. För övrigt har vi inte sett många gatuhundar, de flesta verkar ha ägare lfastän de springer lösa.

Vid lunchen stötte vi på en av svenskorna som vi träffade allra första dagen här, så vi gick tillsammans med henne de sista km in till Arzua där vi befinner oss nu. Gick snabbt när vi gick och pratade hela vägen. Det blev hela 29 km idag och nu återstår endast 40 km. Vi skulle i princip klara det på en dag, men eftersom vi flyger hem först på onsdag tänkte vi dra ut på det ända till söndag. Börjar kännas som att vi kan det här nu, vi är redo att avsluta vår vandring.

För att avsluta med något positivt kan jag säga att vi haft strålande sol hela dagen, men ändå inte för varmt. Ikväll åt vi också en av de bästa pilgrimsmiddagarna, kanske den bästa till och med. :)


Den arge tuppen blev utan fötter

Mysig liten visthusbod



Camilla testar fotmassage


Camilla och Jesper


Obs. Idag kommer inget inlägg. Internetuppkoppling är inte riktigt vardag här. :)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ett steg ut i det okända.

Nu är det riktigt länge sen jag skrivit nåt här på bloggen, min energi har inte räckt till helt enkelt och jag har behövt tid för att fundera över ett viktigt beslut. Nu är beslutet äntligen taget och det känns väldigt befriande. Nu finns det ingen återvändo och det är bara att se framåt och ta det där klivet utanför trygghetszonen. Vad är det då för beslut jag svamlar om, jo det är så att jag efter nästan 14 år på Fagerudds Bageri har sagt upp mig och från och med 1 april ringer inte min väckarklocka 4.40 längre.

Det är många känslor i omlopp just nu. Det känns vemodigt, skrämmande, spännande, inspirerande och väldigt skönt. Mina år på bageriet har gett mig massor, jag är mycket tacksam över alla möjligheter jag fått att lära mig en massa nya saker, jag har verkligen fått testa på det mesta man kan göra på ett bageri. Jag kommer nog att sakna de där tidiga morgontimmarna, det är en alldeles speciell känsla att jobba när de flesta andra ännu sover. Det är lugnt och skönt, inga kunder …

Hytteturen som slutade i mardrömsscenario

Vinterns första fjällkurs startade förra helgen i Narvik i Norge lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. Fjällkursen var en randonéeskidåkningskurs med toppturer och offpiståkning som största inslag under kursen. Vi mjukstartade dock i Narvikbacken med piståkning blandat med lite offpiståkning. Oj så svårt det är med offpiståkning, det ser så lätt ut, men det var jättesvårt att få svängt skidorna i den bökiga snön. Efter en hel dag i backen kändes det rejält i låren och det var skönt att få avsluta dagen vid 17-tiden.


På måndagen gjorde vår grupp en dagstur upp mot Rombakstøtta, en mytomspunnen topp på 1230 m.ö.h. Vi tog oss inte hela vägen upp till toppen pga hårt väder, men alldeles långt från toppen var vi ändå inte. Det blev några timmar klättring upp (med stighudar under skidorna) och sen åkte vi ner på ungefär halva tiden. Snöförhållandena var väldigt svåra högre upp med bristande skare, men längre ner i dalen i skydd av träden fick till och med jag till några svängar. En tr…

Glad vändag

Vändagen är en sån där dag som jag inte kan bestämma mig för om jag gillar eller inte. Visst är det fint att uppmärksamma vänskap och nära relationer, men det känns också som att vändagen blivit ännu en kommersiell dag bland många andra. Dessutom är jag lite allergisk mot att vara bästa vänner en dag om året, liksom folk blir så glada och snälla inför julhelgen, men när dagen eller helgen är förbi återgår allt till vardag och vardagshumör. Men nu ska jag ändå välja att se det fina med vändagen istället för det dåliga. Vänskap och relationer är trots allt det finaste man kan ha i livet enligt mig. 
Jag är oändligt tacksam för alla vänner som finns i mitt liv. Det gamla ordspråket "vänner kommer, vänner går, men äkta vänskap består" tycker jag stämmer så väl. En del människor har funnits som en del av mitt liv bara för en kort stund, men jag är fortfarande tacksam för den stunden. Alla har tillfört något till mitt liv, ibland har det varit en hård läxa och ibland har det varit…