Fortsätt till huvudinnehåll

Dag 27 Palas de Rei - Arzua

Vi väcktes 4.25 av en galande spanjor, han trodde han försovit sig, hur man nu skulle lyckas med det på caminon vet jag inte, men så var det. Givetvis väcker man upp alla andra i rummet då också. När han konstaterat att klockan var endast 4.30 lade han sig och sova igen. När han sen på riktigt steg upp tog han ingen som helst hänsyn till att det fanns folk som ville sova ännu. Klampade på av och an i rummet, satte på taklampan och drog upp rullgardinen. Vi var uppe så vi led inte av det, men tyckte synd om den stackars morgontrötta fransmannen som försökte sova.

Sen finns det otroligt godhjärtade människor också som en kanadensiska vi mötte på morgonen. Hon plockade upp saker som folk tappat och försökte hitta deras rätta ägare. Hon hade gått och burit på ett par herrkalsonger i två dagar utan att hitta ägaren. Idag hade hon dock bättre tur och hittade ägaren till en halv teleskopstav, han blev jätteglad över att få den tillbaka.

När vi kom till staden Melide blev jag riktigt lessen när jag såg en herrelös hund som var utsvulten och med en otäck böld på underläppen. Den var rädd för människor och gick med svansen mellan benen, vistades ändå i närheten av en uteservering i hopp om att få något att äta. De allra flesta ignorerade honom dock. Mitt hjärta värkte för den stackars hunden så jag köpte en croissant åt honom som han ivrigt åt upp. Kanske inte det mest passande att ge en hund, men det var bättre än ingenting. Hoppas att någon skulle förbarma sig över hunden och ge honom den vård och omsorg han behöver eller låta honom somna in. För övrigt har vi inte sett många gatuhundar, de flesta verkar ha ägare lfastän de springer lösa.

Vid lunchen stötte vi på en av svenskorna som vi träffade allra första dagen här, så vi gick tillsammans med henne de sista km in till Arzua där vi befinner oss nu. Gick snabbt när vi gick och pratade hela vägen. Det blev hela 29 km idag och nu återstår endast 40 km. Vi skulle i princip klara det på en dag, men eftersom vi flyger hem först på onsdag tänkte vi dra ut på det ända till söndag. Börjar kännas som att vi kan det här nu, vi är redo att avsluta vår vandring.

För att avsluta med något positivt kan jag säga att vi haft strålande sol hela dagen, men ändå inte för varmt. Ikväll åt vi också en av de bästa pilgrimsmiddagarna, kanske den bästa till och med. :)


Den arge tuppen blev utan fötter

Mysig liten visthusbod



Camilla testar fotmassage


Camilla och Jesper


Obs. Idag kommer inget inlägg. Internetuppkoppling är inte riktigt vardag här. :)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"