Fortsätt till huvudinnehåll

Dag 20 Foncebadon - Ponferrada

Nu har vi gått i 20 dagar i ett sträck, en cykeldag emellan, men ändå. Inte undra på att det känns lite här och där i kroppen. Imorse när klockan ringde var det riktigt motigt att stiga upp, så vi sov en halv timme till. Sen åt vi frukost på rummet, vi hade köpt musli och mjölk från den lilla affären i byn kvällen innan och mjölken som vi förvarat på taket utanför vårt fönster var kylskåpskall. Det säger lite om vilket väder vi hade på morgonen. Det var mössa och vantar som gällde och ändå frös vi.

Vi gick upp till caminons högsta punkt på 1505 m.ö.h. och där var järnkorset och det var dags att lämna våra stenar. Eftersom det var så kallt blev det en rätt så snabb historia och inte tid till så mycket eftertanke just då. Jag hade skrivit ner mina tankar i ett brev som jag lämnade med stenen så kändes ändå som att jag funderat över vad min sten betydde.

Resten av dagen har vi gått stadigt neråt, över 900 meter. Landskapet har varit otroligt vackert hela dagen, vi har gått på små mysiga stigar omgivna av de fascinerande bergen. Ju längre neråt vi kom, desto varmare blev det och innan vi var framme kunde vi gå i shorts igen.

Dagens blunder gjorde vi efter att vi pausat i den något mera civiliserade bergsbyn El Acebo. Vi var inte uppmärksamma och följde efter en tysk pilgrim. När byn tog slut kom vi till en korsning och hittade inga markeringar. Vi funderade tillsammans med tysken att vi säkerligen skulle fortsätta rakt över vägen på en mindre väg. Vägen bar brant neråt och jag fick plötsligt en minnesbild i huvudet om att jag läst i boken att vi skulle gå nån kilometer längs landsvägen. Jesper sprang ifatt tysken och sa att vi tänkte vända om, men han tänkte fortsätta samma väg ändå. Vi gick upp tillbaka och hittade efter lite om och men rätt väg, blev nån kilometer extra för oss idag, undrar hur det gick för tysken. Det är farligt att bara följa andra och sluta vara uppmärksam, tänk att man aldrig lär sig...

På den sista sträckan in till Ponferrada gick en ung man förbi oss och vi noterade att han gick och samlade skräp. Tyvärr är det faktiskt så att en del pilgrimer inte orkar bära med sig sitt skräp utan slänger det där de råkar befinna sig. Pilgrimsvandring och nedskräpning rimmar dåligt enligt mig, orkar man inte bära sitt skräp till närmaste soptunna kanske man borde fundera en gång till på vad man har att göra på en pilgrimsvandring.

Nu är det dags för pilgrimsmiddag på det lilla mysiga härbärget Alea. Ska smaka bra efter ca 29 km vandring. Ponferrada är en rätt så stor stad så här finns en hel del att se, men idag orkar vi helt enkelt inte så vi kommer att stanna inne och ta det lugnt resten av kvällen.

Riktit kallt denna morgon.. Inte många plusgrader och hård extremt kall vind.


Cruz de Ferro

Riktigt back-to-basic härbärge. Ingen toalett och ingen dusch, här sov vi inte.

"Hunden" som bodde vid härbärget





Trevlig helg!

Camilla och Jesper

Kommentarer

  1. Fridens liljor pilgrimsvandrare! Sitter här i allsköns ro och njuter av alla fantastiska bilder...utan skoskav...med ullsockor på fötterna (var skulle de annars vara i och för sig) och en tekopp i handen. Tror det kallas "sohvaperuna-matkalla...Tusen tack för att ni delar med er av upplevelserna! En hälsning: "Lagd sten ligger, glöm aldrig VAR men ta ALDRIG upp den igen". Ha en fortsatt skön semester : ) Hälsningar från Maria Sjöskog

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltid lika roligt att höra att någon läser och uppskattar vår blogg. Låter helt skönt med tekopp och ullsockor också :)

      Radera
    2. Tack för hälsningen också Maria, värt att tänka på!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"