Fortsätt till huvudinnehåll

Dag 20 Foncebadon - Ponferrada

Nu har vi gått i 20 dagar i ett sträck, en cykeldag emellan, men ändå. Inte undra på att det känns lite här och där i kroppen. Imorse när klockan ringde var det riktigt motigt att stiga upp, så vi sov en halv timme till. Sen åt vi frukost på rummet, vi hade köpt musli och mjölk från den lilla affären i byn kvällen innan och mjölken som vi förvarat på taket utanför vårt fönster var kylskåpskall. Det säger lite om vilket väder vi hade på morgonen. Det var mössa och vantar som gällde och ändå frös vi.

Vi gick upp till caminons högsta punkt på 1505 m.ö.h. och där var järnkorset och det var dags att lämna våra stenar. Eftersom det var så kallt blev det en rätt så snabb historia och inte tid till så mycket eftertanke just då. Jag hade skrivit ner mina tankar i ett brev som jag lämnade med stenen så kändes ändå som att jag funderat över vad min sten betydde.

Resten av dagen har vi gått stadigt neråt, över 900 meter. Landskapet har varit otroligt vackert hela dagen, vi har gått på små mysiga stigar omgivna av de fascinerande bergen. Ju längre neråt vi kom, desto varmare blev det och innan vi var framme kunde vi gå i shorts igen.

Dagens blunder gjorde vi efter att vi pausat i den något mera civiliserade bergsbyn El Acebo. Vi var inte uppmärksamma och följde efter en tysk pilgrim. När byn tog slut kom vi till en korsning och hittade inga markeringar. Vi funderade tillsammans med tysken att vi säkerligen skulle fortsätta rakt över vägen på en mindre väg. Vägen bar brant neråt och jag fick plötsligt en minnesbild i huvudet om att jag läst i boken att vi skulle gå nån kilometer längs landsvägen. Jesper sprang ifatt tysken och sa att vi tänkte vända om, men han tänkte fortsätta samma väg ändå. Vi gick upp tillbaka och hittade efter lite om och men rätt väg, blev nån kilometer extra för oss idag, undrar hur det gick för tysken. Det är farligt att bara följa andra och sluta vara uppmärksam, tänk att man aldrig lär sig...

På den sista sträckan in till Ponferrada gick en ung man förbi oss och vi noterade att han gick och samlade skräp. Tyvärr är det faktiskt så att en del pilgrimer inte orkar bära med sig sitt skräp utan slänger det där de råkar befinna sig. Pilgrimsvandring och nedskräpning rimmar dåligt enligt mig, orkar man inte bära sitt skräp till närmaste soptunna kanske man borde fundera en gång till på vad man har att göra på en pilgrimsvandring.

Nu är det dags för pilgrimsmiddag på det lilla mysiga härbärget Alea. Ska smaka bra efter ca 29 km vandring. Ponferrada är en rätt så stor stad så här finns en hel del att se, men idag orkar vi helt enkelt inte så vi kommer att stanna inne och ta det lugnt resten av kvällen.

Riktit kallt denna morgon.. Inte många plusgrader och hård extremt kall vind.


Cruz de Ferro

Riktigt back-to-basic härbärge. Ingen toalett och ingen dusch, här sov vi inte.

"Hunden" som bodde vid härbärget





Trevlig helg!

Camilla och Jesper

Kommentarer

  1. Fridens liljor pilgrimsvandrare! Sitter här i allsköns ro och njuter av alla fantastiska bilder...utan skoskav...med ullsockor på fötterna (var skulle de annars vara i och för sig) och en tekopp i handen. Tror det kallas "sohvaperuna-matkalla...Tusen tack för att ni delar med er av upplevelserna! En hälsning: "Lagd sten ligger, glöm aldrig VAR men ta ALDRIG upp den igen". Ha en fortsatt skön semester : ) Hälsningar från Maria Sjöskog

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltid lika roligt att höra att någon läser och uppskattar vår blogg. Låter helt skönt med tekopp och ullsockor också :)

      Radera
    2. Tack för hälsningen också Maria, värt att tänka på!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett steg ut i det okända.

Nu är det riktigt länge sen jag skrivit nåt här på bloggen, min energi har inte räckt till helt enkelt och jag har behövt tid för att fundera över ett viktigt beslut. Nu är beslutet äntligen taget och det känns väldigt befriande. Nu finns det ingen återvändo och det är bara att se framåt och ta det där klivet utanför trygghetszonen. Vad är det då för beslut jag svamlar om, jo det är så att jag efter nästan 14 år på Fagerudds Bageri har sagt upp mig och från och med 1 april ringer inte min väckarklocka 4.40 längre.

Det är många känslor i omlopp just nu. Det känns vemodigt, skrämmande, spännande, inspirerande och väldigt skönt. Mina år på bageriet har gett mig massor, jag är mycket tacksam över alla möjligheter jag fått att lära mig en massa nya saker, jag har verkligen fått testa på det mesta man kan göra på ett bageri. Jag kommer nog att sakna de där tidiga morgontimmarna, det är en alldeles speciell känsla att jobba när de flesta andra ännu sover. Det är lugnt och skönt, inga kunder …

Hytteturen som slutade i mardrömsscenario

Vinterns första fjällkurs startade förra helgen i Narvik i Norge lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. Fjällkursen var en randonéeskidåkningskurs med toppturer och offpiståkning som största inslag under kursen. Vi mjukstartade dock i Narvikbacken med piståkning blandat med lite offpiståkning. Oj så svårt det är med offpiståkning, det ser så lätt ut, men det var jättesvårt att få svängt skidorna i den bökiga snön. Efter en hel dag i backen kändes det rejält i låren och det var skönt att få avsluta dagen vid 17-tiden.


På måndagen gjorde vår grupp en dagstur upp mot Rombakstøtta, en mytomspunnen topp på 1230 m.ö.h. Vi tog oss inte hela vägen upp till toppen pga hårt väder, men alldeles långt från toppen var vi ändå inte. Det blev några timmar klättring upp (med stighudar under skidorna) och sen åkte vi ner på ungefär halva tiden. Snöförhållandena var väldigt svåra högre upp med bristande skare, men längre ner i dalen i skydd av träden fick till och med jag till några svängar. En tr…

Höstvandring i Koli nationalpark med Nykarleby arbis

Just nu älskar jag mitt jobb, jag antar att det kommer att bli vardag snart, men just nu njuter jag av att jobba med friluftsliv. De senaste fyra dagarna har jag fått spendera i Koli nationalpark med ett glatt gäng vandrare i olika åldrar. Vi startade resan mot Koli på torsdagmorgon och kom fram till Koli naturum på eftermiddagen. Efter att vi gjort de sista justeringarna i packningen drog vi på oss ryggsäckarna och med mig inräknat var vi nio vandrare samt en hund som påbörjade Herajärvis norra rundslinga.



Vi hade inte lång väg att vandra den första dagen så redan efter två timmar var vi framme vid Myllypuro tältplats. Det regnade lite grann när vi kom fram, men var sen uppehåll resten av kvällen så vi kunde sitta ute runt brasan och lära känna varann lite mera. Det är otroligt hur snabbt en grupp blir du med varandra under en vandring. Det kändes genast att denna grupp skulle fungera bra ihop och det var med en skön känsla jag gick och lade mig den kvällen.


På fredagen vaknade vi ti…