Fortsätt till huvudinnehåll

Dag 20 Foncebadon - Ponferrada

Nu har vi gått i 20 dagar i ett sträck, en cykeldag emellan, men ändå. Inte undra på att det känns lite här och där i kroppen. Imorse när klockan ringde var det riktigt motigt att stiga upp, så vi sov en halv timme till. Sen åt vi frukost på rummet, vi hade köpt musli och mjölk från den lilla affären i byn kvällen innan och mjölken som vi förvarat på taket utanför vårt fönster var kylskåpskall. Det säger lite om vilket väder vi hade på morgonen. Det var mössa och vantar som gällde och ändå frös vi.

Vi gick upp till caminons högsta punkt på 1505 m.ö.h. och där var järnkorset och det var dags att lämna våra stenar. Eftersom det var så kallt blev det en rätt så snabb historia och inte tid till så mycket eftertanke just då. Jag hade skrivit ner mina tankar i ett brev som jag lämnade med stenen så kändes ändå som att jag funderat över vad min sten betydde.

Resten av dagen har vi gått stadigt neråt, över 900 meter. Landskapet har varit otroligt vackert hela dagen, vi har gått på små mysiga stigar omgivna av de fascinerande bergen. Ju längre neråt vi kom, desto varmare blev det och innan vi var framme kunde vi gå i shorts igen.

Dagens blunder gjorde vi efter att vi pausat i den något mera civiliserade bergsbyn El Acebo. Vi var inte uppmärksamma och följde efter en tysk pilgrim. När byn tog slut kom vi till en korsning och hittade inga markeringar. Vi funderade tillsammans med tysken att vi säkerligen skulle fortsätta rakt över vägen på en mindre väg. Vägen bar brant neråt och jag fick plötsligt en minnesbild i huvudet om att jag läst i boken att vi skulle gå nån kilometer längs landsvägen. Jesper sprang ifatt tysken och sa att vi tänkte vända om, men han tänkte fortsätta samma väg ändå. Vi gick upp tillbaka och hittade efter lite om och men rätt väg, blev nån kilometer extra för oss idag, undrar hur det gick för tysken. Det är farligt att bara följa andra och sluta vara uppmärksam, tänk att man aldrig lär sig...

På den sista sträckan in till Ponferrada gick en ung man förbi oss och vi noterade att han gick och samlade skräp. Tyvärr är det faktiskt så att en del pilgrimer inte orkar bära med sig sitt skräp utan slänger det där de råkar befinna sig. Pilgrimsvandring och nedskräpning rimmar dåligt enligt mig, orkar man inte bära sitt skräp till närmaste soptunna kanske man borde fundera en gång till på vad man har att göra på en pilgrimsvandring.

Nu är det dags för pilgrimsmiddag på det lilla mysiga härbärget Alea. Ska smaka bra efter ca 29 km vandring. Ponferrada är en rätt så stor stad så här finns en hel del att se, men idag orkar vi helt enkelt inte så vi kommer att stanna inne och ta det lugnt resten av kvällen.

Riktit kallt denna morgon.. Inte många plusgrader och hård extremt kall vind.


Cruz de Ferro

Riktigt back-to-basic härbärge. Ingen toalett och ingen dusch, här sov vi inte.

"Hunden" som bodde vid härbärget





Trevlig helg!

Camilla och Jesper

Kommentarer

  1. Fridens liljor pilgrimsvandrare! Sitter här i allsköns ro och njuter av alla fantastiska bilder...utan skoskav...med ullsockor på fötterna (var skulle de annars vara i och för sig) och en tekopp i handen. Tror det kallas "sohvaperuna-matkalla...Tusen tack för att ni delar med er av upplevelserna! En hälsning: "Lagd sten ligger, glöm aldrig VAR men ta ALDRIG upp den igen". Ha en fortsatt skön semester : ) Hälsningar från Maria Sjöskog

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltid lika roligt att höra att någon läser och uppskattar vår blogg. Låter helt skönt med tekopp och ullsockor också :)

      Radera
    2. Tack för hälsningen också Maria, värt att tänka på!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

Vinterturskidning i ytterligheternas Sarek - del 1

När vi åkte iväg till Sarek kändes det som att vi skulle vara borta jättelänge, sist och slutligen så gick det ju jättesnabbt. Nu är vi hemma igen efter en superfin tur i ytterligheternas Sarek. Sarek är otroligt vackert, hänförande, ståtligt och mäktigt samtidigt som det kan vara grymt, kargt och obarmhärtigt, men framför allt ligger det nåt magiskt över Sarek som bara kan upplevas på plats. Jag ska i alla fall göra ett försök att återge vad vintersarek har att bjuda på. Vår tur startade denna gång vid Ritsem fjällstation därifrån vi åkte snöskoter över sjön till Akkastugorna. Vid Akkastugorna började sedan vår skidfärd genom Sarek. Första dagen slog vi läger redan efter ca 2 h eftersom klockan hunnit bli mycket och vi var denna natt ännu nedanför trädgränsen. Vi vaknade följande morgon till hård blåst och färden över sjön Kutjaure blev en mycket blåsig och blöt historia när vinden tilltog och det dessutom snöade ymnigt. Vi kom till lunchen passligt fram till Kisurisstugan där vi

Helgvandring i Rokua nationalpark

I helgen besökte vi igen en gång Rokua nationalpark, denna gång tillsammans med ett gäng arbiskursister från Nykarleby Arbis. Vi var ett gäng på sammanlagt 11 personer samt en hund som startade från Jakobstad på lördagmorgon. Efter kaffepaus i Ylivieska kom vi fram några timmar senare till Rokua Health and Spa varifrån vandringen skulle börja. Terrängen i Rokua är väldigt lättvandrad på så vis att stigarna är väl preparerade och det finns nästan inga rötter och stenar över huvudtaget. Dock är det ganska kuperad terräng så det går mycket upp och ner och ställvis kan det vara lite sandigt. Helhetsintrycket är ändå lätt vandring. Lättvandrade stigar.  Omplåstring.  Hela gänget utom kameramannen Jesper.  Rokua nationalpark är främst känt för sitt unika högplatåområde med sandåsar, lavmoar och Finlands största dödisgrop. Parken bildades 1956 för att skydda dessa ås- och dynformationer som är en följd av landhöjningen efter istiden. Området är landets viktigaste skyddsområde