Fortsätt till huvudinnehåll

Dag 8 Belorado - San Juan de Ortega

Imorse fick vi den bästa frukosten hittills, fanns till och med yoghurt och kokade ägg. Mätta och belåtna traskade vi iväg vid 7-tiden mot den första byn Tosantos. Byarna kom tätt efter varandra under morgonen och vi gick från by till by och plötsligt var vi framme i Villafranca Montes de Oca, som var den näst sista byn innan vi nådde fram till dagens mål. Här åt vi lunch för vi hade ännu 12,5 km utan barer eller cafeer.

Det gick brant uppför och vi var som högst på 1150 meters höjd, det blåste hårt så vi fick klä på oss både jacka och mössa. Terrängen påminde mig lite om vår fjällterräng innan man kommit till det öppna fjället. Konstigt var att så gott som alla lövträd såg döda ut. När vi började gå neråt igen kom vi in på en skogsväg som var sönderkörd av skogsmaskiner. På denna väg fortsatte vi oändligt långt, trodde aldrig den skulle ta slut. När den så till sist tog slut kom vi fram till San Juan de Ortega där vi befinner oss nu.





Det är en pytteliten by med ett stort gammalt kloster. Härbärget är beläget i klostret, det är en spännande miljö och man kan nästan höra historiens vingslag här. Lyxigt är det definitivt inte, det ylar i knutarna när det blåser där ute, min dusch gav inget varmvatten och wc-dörrarna går inte att låsa, men tycker det är lite mysigt ändå. Kan föreställa mig hur munkarna och nunnorna har haft det förut.

Vi åt pilgrimslunch här idag och blev serverade en traditionell vitlökssoppa med bröd i, den blev inte uppäten. Hoppas munkarna och nunnorna får bättre mat än så. Gubben som serverade oss går och suckar konstant hela tiden och han smällde ner skålarna framför oss. Det var ingen kulinarisk upplevelse denna gång, hoppas på något bättre imorgon.



Ikväll hålls det en mässa för pilgrimer i det vackra kapellet, jag vill gå på den om jag överlever kylan. Det var fruktansvärt kallt där när vi kikade in där tidigare. Fastän jag inte förstår mycket av vad som sägs tycker jag det är spännande att uppleva deras traditioner och ritualer.

Det näst mest positiva idag är att det spanska gubbgänget som vi delade rum med förra natten fortsatte sin färd. Vi jublade av lycka! Man kan säga att de var inte ett dugg diskreta när de utförde sina behov och med delat badrum och wc:n i anslutning till sovsalen var det en mindre angenäm upplevelse. ;) Det mest positiva är att Jespers knä har uppfört sig riktigt bra idag så vi hoppas det fortsätter på den vägen.

Camilla och Jesper

Kommentarer

  1. Hoppas knät ordnar upp sig! Tyvärr får nästan varannan person problem med knäna när de vandrar, resten får problem med fötterna istället.
    Hade själv problem med knät de första dagarna och stötte på flertal andra som även de hade problem. Men för de flesta gick det över! Ni verkar ha ordnat det med att cykla istället men annars är ett tips att ta "vilodagar" med färre kilometer att vandra eller ta bagagetransport en dag eller två.

    Glöm inte att det är eran camino och eran väg, alla gör caminon på sitt eget sätt och det finns inga rätt eller fel (även om vissa tycker annat)
    Enda tipset jag har, dock kommer jag inte ihåg vart det var, att sova på ett härbärge drivet av kyrkan i en by där de har ett kapell inbyggt i ett berg med ett eget lokalt helgon. Var en annorlunda upplevelse med även en liten mässa på härbärget på kvällen. Ingår även en gemensam måltid på kvällen där värdarna och pilgrimmerna äter tillsammans, vilket tyvärr inte var så vanligt i Spanien enligt min upplevelse (mer vanligt i Frankrike)

    Men fortsatt lycka till och härligt att ni gör denna färden!
    /Emil

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Emil.

      Jo det är många som får diverse problem under vandringen, vilket är helt logiskt eftersom kroppen defintivt inte är van med den belastning som den utsätts för varje dag nu. Var lite speciellt nervöst ändå för mig då jag haft denna skada förr och vet vad den kan ställa till med om den vill. Men även idag har det gått helt okej med knät, jag måste bara varje steg tänka på hur jag placerar foten. Fötterna är lite till och från, från dag till dag men för mig känns dom som små problem jämfört med knät. Idag räknar jag till sex blåsor på tårna och diverse andra skavanker på hälarna, inga skoskav dock. :)

      Vi fortsätter och njuter av vandringen och allting runtomkring dock. Tack för tipsen.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tukaner, sengångare och papegojor

Idag var det meningen att vi skulle lämna San José och resa vidare, men en av våra väskor saknades ännu så vi var tvungna att stanna ännu en natt här. Vi har utnyttjat denna extra dag här mycket väl. Tillsammans med två belgiska tjejer, som bor på samma hostel, åkte vi iväg till Toucan Sanctuary en bit utanför San José. Där möttes vi av Leslie och hennes man som driver stället sedan 10 år tillbaka. Det hela började med att de startade ett rescue center för tukaner, men så småningom blev det flera och flera fågelarter och i dagsläget finns där också olika däggdjur. För 3 år sedan öppnades stället för turister för att underlätta den ekonomiska delen. Det är ingen liten verksamhet som drivs där, det finns över 100 fåglar och ca 20 däggdjur. Till alla dessa behövs inhägnader, mat och veterinärvård. Vi blev guidade runt på området och fick bekanta oss med alla djuren och Leslie berättade deras historia, hur de hamnat där och vi fick se bilder på hur de sett ut när de kommit dit. Skrämma

NatVenture 5 år!!

Kan ni fatta att det redan gått 5 år sen vi grundade NatVenture?! Det är helt otroligt hur snabbt 5 år har gått. I maj 2016 drog vi vår allra första kurs - mtbkurs för nybörjare och den kursen finns ännu med i vårt utbud och igår var sista kurskvällen för årets cyklister.   I maj 2016 höll vi vår allra första mtb-kurs för nybörjare.  Hösten 2016 guidade vi vår första vandring med övernattning i Rokua nationalpark. Tidig höstmorgon i Rokua. Wild Kids äventyrsläger skapade vi tillsammans med Ulrika första gången sommaren 2017. Nu är de årligen återkommande under höstlovet.  När jag var i tonåren minns jag hur pappa och jag satt hemma i köket i mitt barndomshem och funderade på vad jag skulle jobba med när jag "blev stor". I något skede pratade vi om att jag skulle bli vildmarksguide och pappa sa något i stil med "tänk om du skulle få jobba i vildmarken i Alaska" och där nånstans såddes nog ett frö till min dröm om att nån gång bli vildmarksguide. Vägen till att bli vi

Ledig dag i Dividalen nationalpark

Det känns nu som att vi kommit in i den andra ronden av vår vistelse här i Norge. Jobbet har börjat stabilisera sig och vi har nu två lediga dagar per vecka. Det betyder också att vi har mera ork att se oss omkring och utforska vår omgivning. Idag hade Jesper och jag ledig dag tillsammans och vi beslöt oss för att ta en dagstur på skidor i nationalparken Dividalen som inte ligger så långt borta från var vi bor. Dreggfjellet Finurliga infällda infoskyltar som berättar om områdets ekologi. Övre Dividalen nationalpark grundades 1971 och förstorades år 2006, den är hela 770 km² stor. Nationalparken har ett rikt djur- och växtliv och där finns speciellt många fågelarter. Det finns också många olika arter av rovdjur, men mest känd är parken för en av de tätaste populationerna av järv i hela Nordeuropa. Samerna har långa traditioner i Dividalen och namnet "Dividalen" kommer från samiskans ord "dievva" som betyder "en ganska rund, torr kulle"